Tid?

Det är det där med tiden, den som påstås gå.
Eller i somliga kulturer sägs komma till oss.
Tiden som används som kontroll eller muta, som praktisk samordnande funktion eller splittrande krav.
Men vad är den egentligen?
Tiden.

Mätbar som enheter uppfunna av astronomer och filosofer eller omätbar som evigheten i de religioner som menar, att livet i mätbar tid bara är ett ögonblicks utsnitt ur den tid som varken har början eller slut.
Evigheten – om den finns – är den tidlös eller är det en tid som har en annan funktion än den mätbara?

Nog kan man sitta och vänta på den tid någon givit, en tid man fått hos en yrkesman eller yrkeskvinna.
Och visst kan man försöka spara tid genom att rationalisera. Fast om någon någonsin lyckats spara tid någonstans skulle jag vilja se det. Kontoutdraget eller beviset på att man sparat ihop till några extra livsveckor – som i så fall skulle kunna tas ut i samband med en särskilt lycklig livshändelse? Eller måste man spara den till de allra sista dagarna? Så de lika gärna kan bli en del av en extralång smärtsam dödsprocess?

Förresten, om man får tid hos någon….vad får man då? Om man ska få syn på den där tiden, liksom fånga in den och blanda den med sin egen tid.
Och tidstjuvar…. hur fungerar det? Om man stjäl tid måste ju tiden kunna stoppas i säckar eller kanske i någon lönnficka?

Nej jag förstår inte det där med tid.
Den kanske inte ens finns.

Och då kan det vara så, att någon sorts skaparande sitter i sin tidlöshet och skrattar åt oss som jagar efter – just det – ingenting.
I stället för att.

Om det nu finns något i stället för tid.

Published in: on 6 februari, 2013 at 08:21  Kommentarer inaktiverade för Tid?  

Så fort

Tänk att ett liv kan rinna undan så fort.
Så isande snabbt och så obemärkt så att jorden på kistan blandas med livsvattnet under jordfästningsakten och bildar en pöl av brunaktig sörja vid prästens fötter, just vid änden av kistan där man tänker sig att huvudet vilar på sin hårda träkudde.

Ett par psalmer och en mollmelodi.
Några ord.

Andetagen i vinterkylan och glömskan.

Tänk att ett liv kan rinna undan så fort att inte ens en krasserot hinner fästa vid myllan.
Det är jul

Och barnet har somnat under moderns böjda huvud.

….

Published in: on 23 december, 2012 at 07:37  Kommentarer inaktiverade för Så fort  

nitton grader och ylletröjan måste komplettera kakelugnsvärmen

När det är nitton minusgrader ute och kakelugnen måste värma hela huset får man hjälpa till med en ylletröja
eller två
Eller helt enkelt be ett par katter lägga sig någonstans vid magtrakten.
Det är rätt skönt.
Och stjärnorna där ute på vinterhimlen är rätt sköna de också. På sitt sätt.
Det skulle gå att räkna upp många sköna ting.

Det är också fullt möjligt, att räkna upp sådant som skulle kunna ha mening. Verklig mening.
Vänskap
Kärlek
och kanske något så enkelt som att någon säger något vänligt.

Ja, nog finns det mycket som skulle kunna ligga som en väl murad grund för ett livsbygge.
Mening och sammanhang. Tid och rum och kontinuitet.

Märkligt då, att stjärnor aldrig möts och att minusgrader nog inte kan tåla plusgrader.
Och att vänskap och kärlek kan leva i en värld där människor svälter ihjäl både kroppsligt och själsligt.

Kanske är alltsammans en illusion.
Så att kyla lika gärna kunde vara värme och kärlek kunde vara detsamma som ignorans.
För att inget egentligen har någon mening under solen.
Eller bortom solen för den delen.

Ändå… kölden nyper rosenröda märken på en barnkind
och en meteorit färdas genom atmosfären för att illustrera det vi kallar stjärnfall
och vintermörkret jagar småfåglar bortom svältgränsen.

Det är advent.
och ute visar termometern minus nitton grader

….

Published in: on 4 december, 2012 at 12:28  Comments (2)  

Stjärnan och Gud som kanske aldrig varit levande?

Det är det här med att tänka bortom

Stjärnan i fönstret
Vad säger den?
Något om förväntan eller något som bara har med upprepning att göra?
Och om det skulle vara förväntan, vad är det då för innehåll i det förväntade?
Tomma glättiga fraser? Påklistrad gemenskap?
Traditioner som måste uppfyllas utan att man egentligen vet varför.
En mängd tvångsmässiga ritualer?

Eller bär stjärnan något annat, dolt men uppenbart i det mörkaste av mörker?

Jag hänger upp den. Och tänker, att det är det jag gör.
Sedan händer inte så mycket mer.
Gud är död. Eller kanske har Gud aldrig varit levande?
Möjligen kan det gudomliga inte benämnas med ord som död eller levande. I vart fall inte i det jag lägger in i de orden.
Inte förstår jag mig på liv och död.

Jag vet bara, att stjärnan jag hänger upp berättar att det är dags att samla ihop noterna till adventssångerna.
Och att det snart är midvinter.
Den välsignade snön har fallit i övermått och gjort natten lite ljusare.
Men människorna är som alltid avlägsna, än mer nu i kölden och de ogenomträngliga snödrivorna.
Gud är död.
Eller har Gud aldrig varit levande?

Irrblosset i fönstret
stjärnan
och alla de där ursäkterna för att julen.
Nej jag vill inte vara där traditionen tvingar människor gråta över ohunnet skinkspad.

Må den Gud som kanske aldrig haft liv också låta stjärnans ord få mening.
Bara så.
Inte mer än så.

…..

Published in: on 1 december, 2012 at 04:25  Kommentarer inaktiverade för Stjärnan och Gud som kanske aldrig varit levande?  

när de som vakar drömmer

Korpen talade den morgonen
som en himmelsröst i den klara blåheten.
Där stod hon mot horisonten och svärtan speglades i lätet
hennes svärta
mot korpens

Inte mer än så
men tillräckligt för att väcka de där orden som måste sägas med noggrann diktion
korporden om tystnaden

Inte många vet, att den som bryter mot tystnadens lagar har förlorat sin frihet.
när korpen talar

i den tid som är mörker
syns elden som en korpvinge
som själen i sin evighet

Eller om man väljer att säga det på annat sätt
någon måste drömma när alla de som vakar ser annat än mörker.

Published in: on 12 oktober, 2012 at 09:59  Kommentarer inaktiverade för när de som vakar drömmer  

om ljus och eldar…

Nej det är inte alla eldar som brinner för att värma oss.
Somliga eldar är mer till för att påvisa kylan, den som alltid finns bortom, men ändå så nära som döden. Den som väntar när livet inte längre.
De där eldarna som håller människor i vetskap om att bara sju ryms i värmen, den åttonde måste stanna utanför.
Och de som glödgar hatet och fästs vid järnord för att såra den som yppar en tanke om något annat än eldhärdens herre har sagt.

Det är nog många som tänt en eld för att tanken har funnits, att den måste sprida sig som ljus.
Och kanske har somliga lågor hållits för världen.
Men de flesta brukar falla ur brukarens händer, fatta tycke för fnösket och bränna det som råkar finnas i dess väg när den väl fått fäste.

Så kanske borde man handskas mer varsamt med de eldar man värmer sig vid.

Så att de stannar
kanske som en tanke
men åtminstone aldrig mer än i den härd där den hör hemma.

Published in: on 11 oktober, 2012 at 11:36  Kommentarer inaktiverade för om ljus och eldar…  

Att lämna över makt…

Tänk dig, att du plötsligt blir förflyttad från ditt hem och de människor du älskar till en plats som visserligen kanske ger dig både tak över huvudet och mat, men där alla pratar ett främmande språk och där du är helt ensam, helt utan någon du kan vända dig till med ditt eget språk, ja helt utan någon som känner dig.

Tänk dig att det sker över en dag. Utan att du haft möjlighet att förstå att det ska ske.
Vad tänker du?
Vad känner du?
Hur kommer det att forma dig under resten av ditt liv?

Just nu, här i Sverige har myndigheter bestämt att utsätta en liten tvåårig flicka för just det.

Vad ska vi göra åt det?
Vad kan vi göra åt det?

Har vi verkligen lämnat över den sortens makt till räknenissar som varken träffar dem de har makt över eller lyssnar till människor som vet något om vad barn behöver för att bli hela människor?

Hur är det möjligt?

Published in: on 22 september, 2012 at 09:38  Kommentarer inaktiverade för Att lämna över makt…  

Tillit?

Det kan vara så att tillit bygger på något annat än självinsikt.
Att det till exempel har något att göra med hur man blivit behandlad av sådana människor man är eller varit beroende av under olika delar av sitt liv.
Men oavsett hur mycket eller litet tillit en människa har, handlar det om att hitta rätt avstånd till det man behöver kunna handskas med för att kunna just det.
Handskas med det man möter.
Om jag vet att jag kan det, känner jag tillit.
Så…
Att vara nära någon och lita på att det är något gott handlar alltså om att lita på, att vad som än händer mellan just oss är jag kapabel att ta hand om det.

Men hur vet jag det?
Erfarenhet?

Jo, kanske.

Och det är väl där det börjar brännas – hur ser vi till att våra barn, våra medmänniskor, våra äldre och vi själva får leva i ett samhälle där det är lätt att finna tillit till sin förmåga att handskas med det som sker mellan människor vi har runt omkring oss och – mer eller mindre – är beroende av?
Finns det familjer, grupper, samhällen eller kulturer som lyckas bättre än andra och om det är så – kan vi i så fall lära oss något av dem?

Om vi nu vill leva i tillit.
Vilket kanske inte är helt säkert eftersom det antagligen eliminerar sådant som bygger på att människor ska skrämmas till lydnad… och kanske också tar bort en del av maktens möjligheter.

Tål att tänka på.
Kanske.

Published in: on 21 september, 2012 at 08:28  Kommentarer inaktiverade för Tillit?  

så enkelt, bara några enkla dagar

Det var bara några dagar.
Bara lite mer än en vecka, ändå var det som om hela livet försiggick just då.
Vi var just så många personer som rymdes sittande i en enda stillhet utan att vidröra varandra eller väggen bakom oss medan vi fylldes av en och samma energi, en och samma kropp.
Inte fler och inte färre.
Bara precis så många.
En enda.

Den första dagen var den dag då vi bara behövde säga att.
Den andra dagen fanns inte längre något att
och den tredje dagen gick in i de följande som vore den allt. Eller inget.
Vilket inte längre spelade någon roll.

Åtta timmar fick vi vara. Om vi ville och om kroppen orkade.
Min kropp orkade sex eller sju av de åtta.
Och en timme bland ogräset som minutiöst skulle rensas från de stenlagda gångarna.

Det var kanske de bästa dagarna i mitt liv
de där som var en enda
ett enda andetag
ett enda liv

så enkelt
som en bön.

….

Published in: on 15 september, 2012 at 11:44  Kommentarer inaktiverade för så enkelt, bara några enkla dagar  

Mannen på tunnelbanespåret och alla andra som fallit mot okänd mark

Om någon håller på att förblöda stannar vi väl och hjälper den personen?
Och när en person ligger på ett tunnelbanespår är det god sed att låta bli att råna honom och – om vi inte är starka nog, att lyfta upp honom därifrån, skulle det vara rimligt att ringa 112.
Men om någon håller på att gå under av ekonomiska skäl, eller social oförmåga eller psykisk sjukdom?
Vad är lämpligt beteende då?
Om vi ser någon som rotar i en papperskorg efter tomflaskor.
Eller hör nojorna välla ut ur munnen på någon som krymper sin kropp och vänder sitt ansikte mot marken?
Är det lika självklart då, att stanna och hjälpa den personen?

Och hur ser hjälpen ut, den vi gemensamt litar på, när vi som goda medmänniskor ringer 112 eller följer någon till socialbyrån eller psykakuten?
Får den som förblöder ekonomiskt den sortens hjälp som stoppar blödningen och botar den bakomliggande orsaken?
Finns akuthjälp mot ensamhet och fattigdom?
Och hur är det när en människa är svårt sjuk i själen? Vilken sorts första förband finns att tillgå, och är det sedan någon som någonsin sköter de där förbanden, lägger nya själskompresser och hittar läkande salvor för ett sargat psyke?

För visst finns det hjälp och lindring och ofta också bot för det livet ger av kroppsliga och själsliga sår och sjukdomar.
Det vet vi ju. Men har lärt oss, att några sorters lidanden är prioriterade och ger en sorts strålglans till dem som arbetar med dem, och en sorts upphöjdhet hos dem som blivit botade, eller fått lindring.
Andra sorters lidanden anses mindre glamourösa att arbeta med och de som drabbas måste leva med skammen över att vara en Sådan.
En Någon. En som får nöja sig.

Är det någon större skillnad mellan den som blir rånad efter att ha trillat ner på ett tunnelbanespår och den som blir berövad värdigheten efter att ha ramlat ihop i en psykisk kris?
Är det kanske också så, att de människor som berövats rätten till pengar från sjukförsäkringen ligger på ett tunnelbanespår och blir rånade på också det sista, när man begär att de ska sälja lägenheten och bilen för att få pengar till att överleva dagen?

Hur skulle det vara om vi fick en lag som tvingade oss att hjälpa den som är nödställd?
Skulle den lagen då också gälla på myndighetsnivå?

Nej men såklart.
Jag glömde.
Den lagen skulle naturligtvis fungera som de flesta lagar.
Lite beroende på vem som bryter den.
Och i vårt land har myndigheter en helt annan lag med helt annat innehåll än den vanliga medborgare har att följa.

Men kvar står ändå, att om en människa faller behöver den människan någon som finns där.
På ett eller annat sätt är vi alla beroende av det.
På ett eller annat sätt.

….

Published in: on 14 september, 2012 at 07:53  Kommentarer inaktiverade för Mannen på tunnelbanespåret och alla andra som fallit mot okänd mark  
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.