att bli förkastad

Tjugotvå flickor i en klunga. En vuxen kvinna med visselpipa.

– Anna och Ulla väljer lag. Säger hon. Och de två kommer och ställer sig på var sin sida om visselpipetanten. De får olikfärgade band att dela ut – röda och gula så att man ska se skillnad mellan lagen.

Och så ropas flickorna upp. Tills det är fyra kvar på slutet. Alla vet att ingen vill ha dem.

Visselpipetanten fördelar de obrukbara så det blir lika många i varje lag.

En av de ovalda ställer sig på sidan och vill inte vara med.

– Då blir det ojämna lag så du måste vara med annars förstör du för alla. Säger visselpipan.

Det är då jag växer upp och blir ett lejon. Jag som också alltid är en ovald klumpetossa. Jag ställer mig upp och säger med hög röst att

– Jag kan också hoppa av så blir det jämnt.

Och så sitter vi på bänken och tiger oss rätt igenom hela matchen. Vi som inte blev valda förkastar också varandra.

Published in: on 30 april, 2010 at 09:44  Kommentarer inaktiverade för att bli förkastad  

…den dag våren ville något annat

Det var en gång ett träd, ett mycket stort träd med vida grenar och vackert lövverk. Ett sånt träd man kan vara stolt över om man har det i sin egen trädgård. Man skulle kunna tänka sig, att den sortens träd kunde vara ett präktigt päronträd eller kanske ett sådant som ger kilovis med körsbär åt fåglar och människor.

Men just det här trädet hade aldrig någonsin blommat och aldrig någonsin gett frukt. Det bara stod där och var dekorativt.

Nog var det många som tyckte, att det räckte. Att ett träd inte alls måste producera något annat än skön skugga och vackert lövsorl. Och säkert hade trädet själv aldrig brytt sig om att reflektera över något annat än solen och månen och fågelsången om inte trädgårdens ägare en dag yttrat några obetänksamma ord vid dess stam.

– Det skulle inte varit så dumt med lite frukt här. Alla andra träd jag har ger goda skördar. Det här verkar helt sterilt. Kanske lika bra att hugga ner det och börja från början…

Den som lyssnade – förutom trädet – var en trädgårdsarbetare som varje sommar anställdes för att beskära, rensa, luckra och såsmåningom skörda i den vackra trädgården. Han älskade trädet och tänkte, att det skulle vara synd att hugga ner ett så vackert och friskt träd som han lagt så mycket möda på att beskära och forma- faktiskt var han stolt över sitt verk, egentligen var det ett av de snyggaste träd han lyckats åstadkomma. Så han tänkte, att han måste försvara sig och trädet.

– Ge det ett år till. Jag ska gräva  lite extra kring rötterna så kanske det bär frukt. Sa han och suckade lite medan han pillrade på trädstammen.

Så blev det. Han fick ett år på sig. Och trädet som hört ordväxlingen drog ihop barken omkring sig och började anstränga sig för att … Ja vad det nu var han skulle göra.

Han såg sig omkring. Där stod stora päronträd, biggaråträd, buskar fyllda med det som skulle bli svarta vinbär och några med nyponrosor som doftade ljuvligt. Överallt fanns blommande örter och allt han såg omkring sig var gjort liksom för att ge sig själv som frukt.

– Då måste jag se till att göra päron. Stora fina päron. Tänkte trädet och satte igång. Han tog i från rötterna. sträckte ut grenarna och spände barken. Han knakade i alla grenknutor och ruskade på varje bladrosett. Han bad med vinden och bad fåglarna låta bli att sitta där frukten skulle komma.

Men inget hände. Inget alls. Inga blommor, inte ens en knopp. Och naturligtvis inga päron. Han ville göra päron så intensivt, att han drömde om päron, kände doften av päronsaft och när hösten kom kunde han inte tänka på något annat än päron. Så oerhört ansträngde han sig, att han fram i oktober faktiskt föll i en sorts koma, så nära döden att man nog kan kalla det den yttersta tiden för ett träd. Han hann tänka, innan han tappade medvetandet, att våren för hans del måste vara döden. Den dag mästaren kommer med sågen. Fallet. Och allt för att han inte lyckats med det alla andra tycktes få gratis. Det där att göra päron. Eller för all del körsbär.

Den hösten gick trädgårdsarbetaren ofta förbi trädet. Såg till att luckra jorden och gödsla med välbrunnen kompost. När han såg hur trädet liksom dog inför hans ögon blev han mycket ledsen och tänkte, att om det finns en gud så borde den guden se till att ge allt skapat samma möjligheter. En gud som skapar träd som inte gör det ett träd ska göra är inte mycket till gud att lita på. Tänkte han. Och krattade lite extra hårt runt trädet.

– Hör du det Gud? Sa han. Hör du att det inte är rättvist att ett livskraftigt träd måste dö för att du behagar göra det fruktlöst? Det är inte rättvist!

Då kände han en vind. En svag vind som doftade lite som liljekonvalj där mitt i hösten. Som om någon gick förbi med en flaska mycket god parfym. Och han såg hur vinden rörde vid trädet som darrade mycket svagt innan det liksom gungade in i vintersömn. Med en svag doft av… liljekonvalj.

Och vintern gick. En mycket kall vinter. Isande vindar och månklara nätter frös till frostlandskap och snökristall medan trädgården täcktes av meterdjup bländande mjukhet.

Trädgårdsarbetaren arbetade med annat under vintern. Han skottade snö när det behövdes. Men mest fanns han som en av många i ett jättelager där han körde truck i underjorden. Hit och dit med platta paket som skulle bli möbler i människors hem.

Men när våren kom tog han på sig sina gröna byxor och ingådda kängor och återvände till trädgårdsmästarens vackra park. Där stod trädet. Inte var det mycket liv i det, och någon frukt trodde han inte att det skulle bli. Sågen fanns i sin hylla bland de andra motorredskapen. Han ruskade på huvudet och tänkte, att någon liten tid måste han ändå vänta. Om.

Då såg han hur en liten grå fågel satt i toppen på trädet. Kanske var det en siska, en sådan som är grå tills man kommer nära och ser alla himlens färger invävda i fjäderdräkten. Han såg hur den gungade, hur den hoppade mellan mjuka grenar. Och hur den la huvudet på sned och … ja kanske sa den något. Kanske sjöng den ett budskap in i den förtvivlades yttersta tid. Kanske.

Tre dagar senare syntes en skiftning, en rörelse som av ett liv. Och efter bara ännu en vecka..jo, nog var det väl bladen, de små små bladen….

Men den morgon trädgårdsmästaren skulle gå sin vårliga runda i sin stora park för att peka ut vilka träd som måste bort och vilka som skulle få stå kvar hade trädgårdsarbetaren ändå inget hopp om att få skona sin vän, den han bett för och gödslat så noggrant. Ett träd som inte bär frukt… nej. Trädgårdsmästaren skulle säga sin dom. Och sågen skulle vråla sin död.

Stegen genom den skira ännu spirande grönskan kändes tunga. Parken var stor och trädet stod där blicken sökte vila i horisontranden. Han sökte konturen. Fladdrade med blicken. Tittade en gång till och ännu en gång. Där stod päronträd i rader, körsbärsträd i andra rader. Biggaråerna i en lund och vinbärsbuskarna i spretiga cirklar. Men mitt i allt det brungröna såg han en vit brud. En slöjbeklädd ängel. Och han kände en doft som av liljekonvaljer. Eller nej, inte liljekonvalj. Inte som någon blommande ört.

– Åh! hördes en röst. Det var trädgårdsmästaren. Så vackert häggen blommar i år!

-Häggen!? Oh, ja!

Och trädet som vaknat i smärta, i våndan av tusentals knoppar som trängde sig ut för att doftande rädda ett liv med sina egna liv, hörde hur trädgårdsmästaren sa sin dom. Den om livet. Om doften och nödvändigheten av skugga och flärd bland alla de strävsamma fruktträden. Om att någon borde ställa en bänk vid det vackra trädet, så att man kunde njuta av blomdoften om våren och av skuggan om sommaren.

– Hägg…. tänkte trädet. Jag är…. Hägg.

Och den hösten somnade trädet med blomdoft i sinnet och nymyllad kompost vid rötterna för att vakna i smärta och kärlek den dag våren ville något annat.

Published in: on 29 april, 2010 at 08:05  Comments (4)  

Himlen…

åt vilket håll ligger himlen? Man följer en trädstam och upptäcker för sent (?), att den är död. Att den ligger ner och att det som borde peka uppåt i stället ligger neråt i en sluttning.

Ändå fortsätter man att tro, att den väg man funnit, den livsstam man känner som sin egen är den som är själva livet.

Andra säger ”du, det där är hopplöst, du går åt fel håll. Den där vägen leder bara till döden”

Men…

Medan människor vänder sig bort, i avsky eller bara likgiltighet upptäcker man något. Något märkligt och förunderligt. Att där i den döda stammen. Mitt i den uttorkade livsfåran …

…speglar sig kosmos.

Och luften fylls av vårens multnande dofter.

Liv börjar alltid med att något måste dö.

Published in: on 28 april, 2010 at 08:12  Kommentarer inaktiverade för  

att avsluta behandling eller att falla in i evigheten…

Rätten att bestämma

när livet inte längre är värdigt. När  det är dags att lämna packningen vid nålsögat. -Den heter så den smalaste porten in till Jerusalem. Och den in till himmelriket. Sägs det.

En dag ska vi stå där. Mer eller mindre oförberedda. Några av oss har själva bestämt vilken dag och vilken tid. Andra väntar utan vetskap. Eller… ingen av oss kan väl egentligen bestämma. Vi bara tror det. Önskar att det låg i våra händer att slippa lidandet, förnedringen och maktlösheten inför det okända. Det där att inte längre finnas i tiden.

Att avsluta en livsuppehållande behandling …. eller till och med att ge sig själv eller någon annan den sista lilla putten över till döden. Självmordet, barmhärtighetsmordet… vad betyder det egentligen?

Liv och död är inget vi kan kontrollera. Om vi tror på en Gud som skapar allt levande, och som går med oss in i, och genom döden… då kan vi omöjligt tro, att ens ett aktivt självmord verkligen ger oss makten över livet . eller över döden. Vi bara tror att vi har den makten. Tror att vi är gudar för ett litet ögonblick – tillräckligt långt för att den Gud vi tror på ska tillåta oss att falla in i evigheten.

Kanske är det också en ofattbar kärlek. Att vi får falla in i evigheten också när vi tror att vi har makten att avsluta den enda evighet vi känner till.

Så vill jag tro att det är. och lever all min tid för att fyllas av den evighet jag ännu inte lärt känna, men ständigt faller i medan jag stannar där jag är.

att falla i…. jag är….

…..

Published in: on 27 april, 2010 at 10:08  Kommentarer inaktiverade för att avsluta behandling eller att falla in i evigheten…  

tystnaden

Längtan handlar om att höra det som synen föreställer sig

att få ton till ordet

och kropp till tanken

Döden är tystnaden utan paus medan livet är tonerna burna av pauser fyllda av tystnad.

Så blir döden själva pulsen i längtan. Den längtan som föds av tystnaden och frånvaron av de toner som smeker tillvarons allra innersta kärna.

Fröet i jorden.

Tystnaden i livet.

Published in: on 26 april, 2010 at 11:09  Kommentarer inaktiverade för tystnaden  

Att lida ett liv…

Smärta, outhärdlig smärta.. sådan man inte kan värja sig mot.

Omöjlig att vänja sig vid, omöjlig att fly från och omöjlig att acceptera. Och ändå en del av livet. Mitt liv.

Och tanken på att leva blir omöjlig.

Ändå.

I varje frö som läggs i jorden ligger något mer än det tanken kan tänka och viljan begära.

Och varje gång jag tar fram en spretig pelargon om våren så vet jag, att om jag beskär den, tuktar den hårt och till synes önskar döden ur den, så väcks livet, viljan att växa, kraften att blomma och möjligheten att bära frö.

Hur står de ut, de levande som lider under döden?

Hur orkar vi som kallar oss människor medan vi blundar för våra ofullkomligheter?

Hur skulle jag veta?

Ändå….

Jag lägger dahlians rotknöl i jorden, strör frön i räta rader och myllar lökar dit där maskar luckrat bädden. Och djupnar i andetagen, lider livet och älskar döden. Den som bekräftar hjälplösheten, maktlösheten och fostrar människan till ödmjuk tacksamhet.

Ingen kan säga något om förlossning utan att samtidigt nämna smärta – också om smärtan inte sägs i ord eller redan glömts i lyckan.

Och ingen kan tänka sig döden utan att nästa andetag märker livet.

Liv och död. Och vägen kallas lidelse, kärlek och sanning.

Och hjärtbladen skvallrar om allt det som omöjligt ryms i en tanke.

Published in: on 26 april, 2010 at 08:50  Kommentarer inaktiverade för Att lida ett liv…  

om vi är riktigt kloka?

Om någon öppnat sin grav inifrån
antar vi att den döde som bodde där
inte var riktigt död.
Det är väl den enda förklaring vi kan ha på en sån märklig sak.
Om vi inte tror på mirakler alltså.

Men vi tror på fullt allvar, att en liten förtorkad kärna kan bli ett jättestort äppelträd.
utan mirakler.

Ibland undrar jag om vi är riktigt kloka.

Published in: on 25 april, 2010 at 02:43  Kommentarer inaktiverade för om vi är riktigt kloka?  

Bön

”Allt ni ber om i mitt namn…”

Det ska vi få. Han säger så, Jesus.

Och det där enda steget på den vägen, den där vägen som är hans egen kropp…. den jag försökte gå men bara kunde falla i. Den vägen är den där bönen.

En enda bön

en enda sanning

och ett enda liv

Published in: on 24 april, 2010 at 10:29  Kommentarer inaktiverade för Bön  

Jag är

För mycket länge sedan, så länge sedan, att man nästan kan förpassa tiden till evigheten hände det, att några människor frågade sin Gud vad de skulle säga när de ville ha kontakt. Guds namn kunde man inte säga. Det var för stort. För mycket och för evigt. Sådana ord kan man inte ta i sin mun utan att uppgå i eviga brustna atomer (fast det sa man nog inte då, atomerna var inte namngivna på den tiden)

Ändå frågade man sig vad den Evige kunde tänkas heta. Namnet. När så en dag en av de som kallades patriarker dristade sig att uttala frågan – ”vem är du” – när den Helige tycktes närvarande – så kom ett svar. Kanske ett oväntat enkelt svar. Och ett namn som nog säger vad ett Namn betyder.

Den Evige sa: ”Jag är”

Och människorna som fick höra det böjde sig mot marken, lyfte blicken mot himlen och såg vad de såg.

En annan tid i evigheten föddes en människa som fick ett ganska vanligt namn. Ja, vi kanske inte tycker att det är så vanligt för en människa, men många heter så och lever sina liv som helt vanliga människor med ett namn de delar med den som Är.

Ja det är klart att jag talar om Jesus.

Han sa (skriver Johannes)  ”jag är vägen, sanningen och livet”

Och jag frågar  mig själv vad det är. ”jag är vägen, sanningen och livet”

Jag är.

Så jag ställer mig upp, låter mina ögon se den som säger att han är vägen. Och frågar ”menar du att jag ska ställa mig på dig?”

”ja” säger han.

så det gör jag. Jag tar ett rejält steg upp på hans kropp och hittar någon sorts balans innan jag faller handlöst rätt in i något som känns som det jag tänker mig om döden. Och så säger jag det jag aldrig sagt

”jag är”

Och då vet jag. Allt jag är, finns där ”jag är” . Och det är vägen, sanningen och livet.

Mer än så kan livet inte vara.

Published in: on 24 april, 2010 at 08:04  Kommentarer inaktiverade för Jag är  

…ett bo för en tanke

Den våren kom döden till mig
som ett vemod
och en önskan
Alla döda träd viskade tröst
och när björklöven brast
gömde jag mig i torrfuran
där hackspetten visat
ett bo för en tanke
och ett mörker
medan våren kom och gick
med dödens steg

Den våren kom döden till mig
och jag såg varje bävergnagd stam
som ett tecken 
och en längtan
medan strandpiparflöjten gav ton
åt den livets orkester som stämde
de nya fioler de fått
för att spela till dans för de många
som längtar att leka
den vår
som kommer med dödens steg

Den våren kom döden till mig
och jag vilade länge vid tanken
som en frid
och min längtan var stark under solen

Published in: on 23 april, 2010 at 09:25  Kommentarer inaktiverade för …ett bo för en tanke