Att leva…

Så här är det…

Det kommer en dag när någon måste dra ut sladden. Eller måste… det är väl inte sant att det måste bli så. Men i min tanke om framtiden finns en sladd. En maskin som andas när muskelstyrkan inte räcker. Och då…

Då får det vara nog.

Ändå vet jag det där om, att när kroppen slutar orka händer något med själen. Man finner glädje i annat än att vara den som kan. Tid och rum ändrar räknesätt och närvaron av en annan människa räcker längre än ord kan beskriva.

Men när andan flyr …

Och smärtan inte ens kan lämna kroppen med ett ord utan artikulation. För att luften inte bär ens ett andetag av delat jämmer.

Ibland tänker jag det omöjliga om att låta livet vara liv till just före den dagen då det inte längre går att lyfta handen till munnen. De där tankarna om att avsluta ett ännu inte färdigt skede. Det där att döda själva döden. Som om det vore möjligt för någon som inte själv är mer än människa.

Jo. Nog bor förtvivlan i ord som handlar om lidandet som stannat i en aldrig öppnad hand.

Så.

I dag öppnar jag händerna. Böjer huvudet för insikten om den hjälplösa livslusten. Den som överlever så mycket mer än viljan kan bära. Det där att ta emot… Låta den enda gåvan vara just det där att ta emot.

Det ofattbara.

Annonser
Published in: on 19 april, 2010 at 10:42  Kommentarer inaktiverade för Att leva…