Jag är

För mycket länge sedan, så länge sedan, att man nästan kan förpassa tiden till evigheten hände det, att några människor frågade sin Gud vad de skulle säga när de ville ha kontakt. Guds namn kunde man inte säga. Det var för stort. För mycket och för evigt. Sådana ord kan man inte ta i sin mun utan att uppgå i eviga brustna atomer (fast det sa man nog inte då, atomerna var inte namngivna på den tiden)

Ändå frågade man sig vad den Evige kunde tänkas heta. Namnet. När så en dag en av de som kallades patriarker dristade sig att uttala frågan – ”vem är du” – när den Helige tycktes närvarande – så kom ett svar. Kanske ett oväntat enkelt svar. Och ett namn som nog säger vad ett Namn betyder.

Den Evige sa: ”Jag är”

Och människorna som fick höra det böjde sig mot marken, lyfte blicken mot himlen och såg vad de såg.

En annan tid i evigheten föddes en människa som fick ett ganska vanligt namn. Ja, vi kanske inte tycker att det är så vanligt för en människa, men många heter så och lever sina liv som helt vanliga människor med ett namn de delar med den som Är.

Ja det är klart att jag talar om Jesus.

Han sa (skriver Johannes)  ”jag är vägen, sanningen och livet”

Och jag frågar  mig själv vad det är. ”jag är vägen, sanningen och livet”

Jag är.

Så jag ställer mig upp, låter mina ögon se den som säger att han är vägen. Och frågar ”menar du att jag ska ställa mig på dig?”

”ja” säger han.

så det gör jag. Jag tar ett rejält steg upp på hans kropp och hittar någon sorts balans innan jag faller handlöst rätt in i något som känns som det jag tänker mig om döden. Och så säger jag det jag aldrig sagt

”jag är”

Och då vet jag. Allt jag är, finns där ”jag är” . Och det är vägen, sanningen och livet.

Mer än så kan livet inte vara.

Annonser
Published in: on 24 april, 2010 at 08:04  Kommentarer inaktiverade för Jag är