Att lida ett liv…

Smärta, outhärdlig smärta.. sådan man inte kan värja sig mot.

Omöjlig att vänja sig vid, omöjlig att fly från och omöjlig att acceptera. Och ändå en del av livet. Mitt liv.

Och tanken på att leva blir omöjlig.

Ändå.

I varje frö som läggs i jorden ligger något mer än det tanken kan tänka och viljan begära.

Och varje gång jag tar fram en spretig pelargon om våren så vet jag, att om jag beskär den, tuktar den hårt och till synes önskar döden ur den, så väcks livet, viljan att växa, kraften att blomma och möjligheten att bära frö.

Hur står de ut, de levande som lider under döden?

Hur orkar vi som kallar oss människor medan vi blundar för våra ofullkomligheter?

Hur skulle jag veta?

Ändå….

Jag lägger dahlians rotknöl i jorden, strör frön i räta rader och myllar lökar dit där maskar luckrat bädden. Och djupnar i andetagen, lider livet och älskar döden. Den som bekräftar hjälplösheten, maktlösheten och fostrar människan till ödmjuk tacksamhet.

Ingen kan säga något om förlossning utan att samtidigt nämna smärta – också om smärtan inte sägs i ord eller redan glömts i lyckan.

Och ingen kan tänka sig döden utan att nästa andetag märker livet.

Liv och död. Och vägen kallas lidelse, kärlek och sanning.

Och hjärtbladen skvallrar om allt det som omöjligt ryms i en tanke.

Annonser
Published in: on 26 april, 2010 at 08:50  Kommentarer inaktiverade för Att lida ett liv…