…den dag våren ville något annat

Det var en gång ett träd, ett mycket stort träd med vida grenar och vackert lövverk. Ett sånt träd man kan vara stolt över om man har det i sin egen trädgård. Man skulle kunna tänka sig, att den sortens träd kunde vara ett präktigt päronträd eller kanske ett sådant som ger kilovis med körsbär åt fåglar och människor.

Men just det här trädet hade aldrig någonsin blommat och aldrig någonsin gett frukt. Det bara stod där och var dekorativt.

Nog var det många som tyckte, att det räckte. Att ett träd inte alls måste producera något annat än skön skugga och vackert lövsorl. Och säkert hade trädet själv aldrig brytt sig om att reflektera över något annat än solen och månen och fågelsången om inte trädgårdens ägare en dag yttrat några obetänksamma ord vid dess stam.

– Det skulle inte varit så dumt med lite frukt här. Alla andra träd jag har ger goda skördar. Det här verkar helt sterilt. Kanske lika bra att hugga ner det och börja från början…

Den som lyssnade – förutom trädet – var en trädgårdsarbetare som varje sommar anställdes för att beskära, rensa, luckra och såsmåningom skörda i den vackra trädgården. Han älskade trädet och tänkte, att det skulle vara synd att hugga ner ett så vackert och friskt träd som han lagt så mycket möda på att beskära och forma- faktiskt var han stolt över sitt verk, egentligen var det ett av de snyggaste träd han lyckats åstadkomma. Så han tänkte, att han måste försvara sig och trädet.

– Ge det ett år till. Jag ska gräva  lite extra kring rötterna så kanske det bär frukt. Sa han och suckade lite medan han pillrade på trädstammen.

Så blev det. Han fick ett år på sig. Och trädet som hört ordväxlingen drog ihop barken omkring sig och började anstränga sig för att … Ja vad det nu var han skulle göra.

Han såg sig omkring. Där stod stora päronträd, biggaråträd, buskar fyllda med det som skulle bli svarta vinbär och några med nyponrosor som doftade ljuvligt. Överallt fanns blommande örter och allt han såg omkring sig var gjort liksom för att ge sig själv som frukt.

– Då måste jag se till att göra päron. Stora fina päron. Tänkte trädet och satte igång. Han tog i från rötterna. sträckte ut grenarna och spände barken. Han knakade i alla grenknutor och ruskade på varje bladrosett. Han bad med vinden och bad fåglarna låta bli att sitta där frukten skulle komma.

Men inget hände. Inget alls. Inga blommor, inte ens en knopp. Och naturligtvis inga päron. Han ville göra päron så intensivt, att han drömde om päron, kände doften av päronsaft och när hösten kom kunde han inte tänka på något annat än päron. Så oerhört ansträngde han sig, att han fram i oktober faktiskt föll i en sorts koma, så nära döden att man nog kan kalla det den yttersta tiden för ett träd. Han hann tänka, innan han tappade medvetandet, att våren för hans del måste vara döden. Den dag mästaren kommer med sågen. Fallet. Och allt för att han inte lyckats med det alla andra tycktes få gratis. Det där att göra päron. Eller för all del körsbär.

Den hösten gick trädgårdsarbetaren ofta förbi trädet. Såg till att luckra jorden och gödsla med välbrunnen kompost. När han såg hur trädet liksom dog inför hans ögon blev han mycket ledsen och tänkte, att om det finns en gud så borde den guden se till att ge allt skapat samma möjligheter. En gud som skapar träd som inte gör det ett träd ska göra är inte mycket till gud att lita på. Tänkte han. Och krattade lite extra hårt runt trädet.

– Hör du det Gud? Sa han. Hör du att det inte är rättvist att ett livskraftigt träd måste dö för att du behagar göra det fruktlöst? Det är inte rättvist!

Då kände han en vind. En svag vind som doftade lite som liljekonvalj där mitt i hösten. Som om någon gick förbi med en flaska mycket god parfym. Och han såg hur vinden rörde vid trädet som darrade mycket svagt innan det liksom gungade in i vintersömn. Med en svag doft av… liljekonvalj.

Och vintern gick. En mycket kall vinter. Isande vindar och månklara nätter frös till frostlandskap och snökristall medan trädgården täcktes av meterdjup bländande mjukhet.

Trädgårdsarbetaren arbetade med annat under vintern. Han skottade snö när det behövdes. Men mest fanns han som en av många i ett jättelager där han körde truck i underjorden. Hit och dit med platta paket som skulle bli möbler i människors hem.

Men när våren kom tog han på sig sina gröna byxor och ingådda kängor och återvände till trädgårdsmästarens vackra park. Där stod trädet. Inte var det mycket liv i det, och någon frukt trodde han inte att det skulle bli. Sågen fanns i sin hylla bland de andra motorredskapen. Han ruskade på huvudet och tänkte, att någon liten tid måste han ändå vänta. Om.

Då såg han hur en liten grå fågel satt i toppen på trädet. Kanske var det en siska, en sådan som är grå tills man kommer nära och ser alla himlens färger invävda i fjäderdräkten. Han såg hur den gungade, hur den hoppade mellan mjuka grenar. Och hur den la huvudet på sned och … ja kanske sa den något. Kanske sjöng den ett budskap in i den förtvivlades yttersta tid. Kanske.

Tre dagar senare syntes en skiftning, en rörelse som av ett liv. Och efter bara ännu en vecka..jo, nog var det väl bladen, de små små bladen….

Men den morgon trädgårdsmästaren skulle gå sin vårliga runda i sin stora park för att peka ut vilka träd som måste bort och vilka som skulle få stå kvar hade trädgårdsarbetaren ändå inget hopp om att få skona sin vän, den han bett för och gödslat så noggrant. Ett träd som inte bär frukt… nej. Trädgårdsmästaren skulle säga sin dom. Och sågen skulle vråla sin död.

Stegen genom den skira ännu spirande grönskan kändes tunga. Parken var stor och trädet stod där blicken sökte vila i horisontranden. Han sökte konturen. Fladdrade med blicken. Tittade en gång till och ännu en gång. Där stod päronträd i rader, körsbärsträd i andra rader. Biggaråerna i en lund och vinbärsbuskarna i spretiga cirklar. Men mitt i allt det brungröna såg han en vit brud. En slöjbeklädd ängel. Och han kände en doft som av liljekonvaljer. Eller nej, inte liljekonvalj. Inte som någon blommande ört.

– Åh! hördes en röst. Det var trädgårdsmästaren. Så vackert häggen blommar i år!

-Häggen!? Oh, ja!

Och trädet som vaknat i smärta, i våndan av tusentals knoppar som trängde sig ut för att doftande rädda ett liv med sina egna liv, hörde hur trädgårdsmästaren sa sin dom. Den om livet. Om doften och nödvändigheten av skugga och flärd bland alla de strävsamma fruktträden. Om att någon borde ställa en bänk vid det vackra trädet, så att man kunde njuta av blomdoften om våren och av skuggan om sommaren.

– Hägg…. tänkte trädet. Jag är…. Hägg.

Och den hösten somnade trädet med blomdoft i sinnet och nymyllad kompost vid rötterna för att vakna i smärta och kärlek den dag våren ville något annat.

Published in: on 29 april, 2010 at 08:05  Comments (4)  

4 kommentarer

  1. Åh, så vackert. Tack, tack, tack för att du skriver. Nu står jag och gapar som en fågelunge efter mer 😉

  2. Dagens mest omtumlande och rörande läsning. Fantastiskt! Till denna blogg återvänder jag.

  3. […] från denna bloggen. Category(s): Å andra […]

  4. Så fint skrivet.


Kommentarer inaktiverade.