Vägen….

En dag i taget.

Det är så man brukar säga när livet trasslar och det känns som om ”allt är för mycket” En dag i taget. En stund i sänder.

Ett enda nu.

Och jag inser, att varje sekund är en evighet. Varje nu är ett helt liv. Mitt liv som ett oändligt upprepat evigt nu.

Och döden?

Som att tänka sig utanför sitt vara.

Jag är

Och formeln är given. Livet är att vara där. Och själva gudsnamnet, det outtalbara osägbara gudsnamnet ligger som fröet, dolt i den formel som evigheten bär i detta enda nu.

Jag är….

Published in: on 23 april, 2010 at 06:05  Kommentarer inaktiverade för Vägen….  

ett annat perspektiv på konflikt

… tänk om man måste tillbringa evigheten tillsammans med människor man bestämt sig för att inte tycka om…..

Published in: on 20 april, 2010 at 04:22  Kommentarer inaktiverade för ett annat perspektiv på konflikt  

Att leva…

Så här är det…

Det kommer en dag när någon måste dra ut sladden. Eller måste… det är väl inte sant att det måste bli så. Men i min tanke om framtiden finns en sladd. En maskin som andas när muskelstyrkan inte räcker. Och då…

Då får det vara nog.

Ändå vet jag det där om, att när kroppen slutar orka händer något med själen. Man finner glädje i annat än att vara den som kan. Tid och rum ändrar räknesätt och närvaron av en annan människa räcker längre än ord kan beskriva.

Men när andan flyr …

Och smärtan inte ens kan lämna kroppen med ett ord utan artikulation. För att luften inte bär ens ett andetag av delat jämmer.

Ibland tänker jag det omöjliga om att låta livet vara liv till just före den dagen då det inte längre går att lyfta handen till munnen. De där tankarna om att avsluta ett ännu inte färdigt skede. Det där att döda själva döden. Som om det vore möjligt för någon som inte själv är mer än människa.

Jo. Nog bor förtvivlan i ord som handlar om lidandet som stannat i en aldrig öppnad hand.

Så.

I dag öppnar jag händerna. Böjer huvudet för insikten om den hjälplösa livslusten. Den som överlever så mycket mer än viljan kan bära. Det där att ta emot… Låta den enda gåvan vara just det där att ta emot.

Det ofattbara.

Published in: on 19 april, 2010 at 10:42  Kommentarer inaktiverade för Att leva…  

Gud föder korpen…

Det är lite läskigt.

Att vi människor lever av sånt som tillhör döden.

Precis som korpar och leoparder. Fast man kan väl säga, att de flesta av oss inte är som de där vackra kattdjuren som själva dödar sitt byte. De  flesta är asätare. Sådana som äter det andra dödat.

Man måste acceptera det om man ska äta som de flesta. Hur det än är, så är vi beroende av döden. Till och med veganer måste låta fröet falla till marken och dö för att det ska bli nytt liv. Det bara är så.

Gud föder korpen…. Ja. Så är det. Och det är det jag tänker skriva om. Att Gud föder korpen lika väl som han föder den gasell som rivs av ett vackert kattdjur. Gräs och gaseller. Leoparder och korpar. En och annan asgam och miljarder flugor. Mikroorganismer ordnade i ett oöverträffat kaos av millimeterprecision. Livet som ett kors och korset som ett liv.

Så. Döden kanske inte är ett monster. Döden kanske bara är en annan väg. Av oanat liv.

Published in: on 18 april, 2010 at 02:39  Kommentarer inaktiverade för Gud föder korpen…