Myror

Drottningmyror, alla de där flygande kvinnorna…
… som äter upp sina vingar för att orka skapa en ny kader av arbetande släktingar
… som kan leva i tjugo år och inte göra just något annat än lägga ägg
… som antagligen känner till lika mycket om livet som vilken annan varelse som helst inklusive mig som skriver det här.

och alla andra myror…

… som orienterar sig med hjälp av ferromoner – doftämnen som vi människor antagligen styrs av utan att vi har en aning om det
…som håller boskap som de mjölkar och sköter om – flyttar in och ut ur stacken, ser till att flytta dem om de kommer i fara…. vi talar bladlöss här…
…. som kan utse varandra till skafferi – vissa arter använder sig av individer som tankas med myrsafterna och kan bevara dem över torrperioder och portionera ut till stacken när det inte finns några bladlöss att mjölka.
… som känner igen sina egna stackmedlemmar på lukten…och vet var de har gått eftersom de lämnar luktspår så att andra kan spåra dem – till nedlagda byten, bra byggnadsmaterial och annat nyttigt

och som har skelettet utanpå själva kroppen och andas utan lungor…

Jo, nog kan man stanna ett tag och begrunda en myrstack….

Annonser
Published in: on 31 maj, 2010 at 11:20  Kommentarer inaktiverade för Myror  

Ett rakat huvud


En dag tog hon helt enkelt en sax och klippte av allt håret.
En halv meter långt hår, swip, snip, ner på golvet. Och sedan rakhyveln. Det sved i skalpen, drog i surnerverna och rev skönt i själen.
Allt det onda håret skulle bort.
Allt måste hon raka bort innan det skulle svika. Aldrig skulle hon tillåta håret att falla utan att hon själv förde hyveln över skalpen.

Kommentarerna kom förstås. Först lite trevande, sedan alltmer frimodigt när hon inte med en min visade någon ångest. Nej, ingen ångest, ingen vånda och framför allt, ingen sorg över det flyende håret. Det hade ju inte flytt. Hon själv, ingen annan hade motat bort det.
Det onda håret.

Sedan var det sjalarna, alla de där glittriga glamourösa sjalarna som smycken på det kala huvudet. Liksom för att ropa ut självständighetens annorlundaskap. Den kvinnliga egensinnigheten och styrkans manifest. Flaggande som färgburkar på en stege. En revbensstege mot himlen.

Roligt var det inte. Men vackert. Så underligt vackert, det där kala huvudet med de där ögonen.
Stora blåsvarta brunnar av liv mitt i den multnande livslinjen.

Andra människor kunde drunkna i de där ögonen. Hon själv låg avgrundsdjup som en spegel för den som vågade titta. Och den som tittade fick verkligen se.

Ibland saknar jag hennes hårlöshet
ibland saknar jag

ibland

Lucas Aguirre/bild

Published in: on 30 maj, 2010 at 09:12  Kommentarer inaktiverade för Ett rakat huvud  

Där står hon.
Ensam utan namn, utan allt det där som fyller en människa med andras glädje och utan något annat än ett pass och tio tusen på kontot.
Flygplatsen är densamma som för två år sedan. Passkontrollen lika omöjligt trång.
Som ett nålsöga.
Men den här gången gäller det livet.

Papperen från konsulatet, visastämpeln, returbiljetterna och antagningsbeviset från det stora universitetet.
Hon själv på ett fotografi med ett namn hon inte valt.
Mannen innanför glasluckan frågar myndigt om vad hon tänkt göra i landet. Om hon har försäkringarna klara och …
Sedan släpper han in henne.
Tio steg. Eller kanske tolv. Gränsen passerad och väskorna redo för kontrollbordet.
Två stora resväskor fyllda med allt det som inte gick att lämna.
Eller.
Det fanns sådant som inte gick att lämna som ändå blev kvar.
Och katten.

Tolv timmar senare står väskorna på golvet i hennes nya liv. Sängen till höger är obäddad.
Och hon – som är jag – vet, att tröttheten blir värre i morgon. Så väskorna får bli kvar medan solen skiner över mitt – hennes – huvud på den gata där man hittar butiken som säljer lådorna med sängkläder, handdukar, frukostset och skrivbordsuppsättningar. På återvägen hittar jag en liten kinarestaurang med hämtmat.

Nästa dag tror jag att jag vet, att jag är hon. Men glömmer svara på tilltal och tänker, att min nya rumskompis förmodligen tror att jag är halvdöv.
Vi ska plugga ett ämne tillsammans. Mitt bästa.
Och jag hoppas hon kan bli vän med den som numera är jag.
Jag som flydde ett liv.
Hon som flydde ett liv.
En dag kanske det går att säga jag. Och känna det.

Att vara på flykt utan att gömma sig mer än bakom en ny identitet och en adress i en annan världsdel har sina sidor.
Det där med att glömma allt gammalt.
Att inte ha en familj.
Att vara ensam i världen. Och att inte få höra sitt namn.
Hon. Jag.
Ett annat namn. En annan historia.
Och ett raderat liv.

I den stora universitetsstaden lever man ett annat liv.
Där springer människor med böcker hopfästa med ett spännband. Andra sitter sömnigt under enorma träd och ser ut som dom läser. Kanske gör folk det. Läser under träd.
Jo, det är nog så. Man läser under träd, på caféer, i bilköer, i sängen och vid sitt studiebord i den enorma läsesalen.
Sen pratar man om livet.
Jag pratar om mitt liv. Det jag inte känner till. Vem är jag. Hon?
Jo… jag har en familj. Hade en.
Nej de finns inte mer.
Döda?
På något sätt döda.
Hon som är jag måste döda dem. Måla deras porträtt i ord som vore de minnen av något som fanns. En gång. Då.
Och jag talar mig ett jag.
Blir till.

Det är skrämmande enkelt att bli någon annan i andras ögon. Att bli tilltalad med ord från en verklighet som blivit till i en annans hjärna. Omtyckt för att man delat med sig av sitt liv.
En lögn?
Och jag tvingas inse, att allt jag är, från och med nu, är lögn.
Eller är det?
Vad är en människa? Är hon det andra ser eller är hon det hon själv har sett?
Vem är jag?

Förvirringen och skulden.
Allt det där som gör oss öppna och kärleksfulla. Jag vet inte längre vad det är.
Varken vad som är sant eller vad som är kärlek.
Jag läser mina kurser. Begraver mig i främmande språklighet och drömmer på mitt nya modersmål.
Jag är hon. Hon är jag. Och vi kan bli något stort tillsammans.
Det där som kallas att vara människa.
En någon.

Och tiden går. Dagar och månader. Betyg och terminer.
Och människor vet att berätta vem jag är. Hon som läser och går ut som trea på sin kurs. Och blir funnen av en varsam man med vackra ögon och tryggad framtid. En som kan ge sitt efternamn till en någon som saknar ett eget.
Han friar
Hon svarar
och jag gifter mig med honom som gör mig till sin fru.
Det är enkelt. Och hon älskar honom.
Men jag?

Så kommer ett meddelande från en instans som vet allt.
Man vet att berätta, att något har förändrats. Jag kan korsa gränsen. Jag kan bli jag. Eller hon kan bli jag. Eller.
Att vara någons fru.

Och han vet inget annat namn än hennes.

Det är då jag krossar all min självkänsla och stänger in det jag ville kalla för empatisk förmåga och respekt för andras liv.
Det är då jag flyr.
Jag själv flyr för mitt liv.
För att bli jag utan hennes namn.

När jag landar på Arlanda förstår jag, att jag förlorat allt jag uppnått.
Att allt jag är har gått förlorat.
Än en gång.
Och att mitt eget namn inte längre betyder det det gjorde när jag lämnade det.

När jag passerar gränsen visar jag mitt pass. Hennes pass, för sista gången. Hennes liv är slut.
Och mannen hon lämnade utan ett ord måste leva med att hon aldrig återvänder.
Är hon död?
Jag hoppas för hans skull, att hon är det. Och att han har fått äktenskapet upplöst.
Borde jag veta?

Ja kanske borde jag veta.

Published in: on 28 maj, 2010 at 10:34  Kommentarer inaktiverade för  

Med modet hos haren och rådjurets hjärta, doften av skvattram och pors

Jag flydde undan din vrede
sprang som en jagad hare i skogen
Alltid hann du ifatt mig
alltid kände jag din ande
jaga mig i flykten

Ingenstans fanns något skydd
ingen var där som kunde trösta
i vredens tid
Då du drabbade mig som pilar
skjutna mot hjärtat

Och du jagade mig tills andan sprack
blodet sprängde mina öron
Hjärtat orkade inte längre slå
och jag tappade allt mod
Aldrig mer ville jag springa

Jag föll i ett hav av skvattram och pors
Men myren var torr som en sommar
Myggor svärmade runt min kropp
överallt sökte de livet
Men inget de fann hade mening

Och sommarens myr fyllde luften med doft
Skvattram och pors ville livet
En vind sökte väcka min kropp med en pust
men allt i mitt inre var skräck
och vinden fick blåsa förgäves

Då öppnades himlen och regn föll på myren
Hela mitt inre blev fyllt av dess väta
Jag svämmade över och ögonen fylldes
av sälta som blandade regnet till gråt
Och längtan blev född som en gåta

Då måste jag sätta mig upp där på myren
längtan att veta var född i mitt bröst
Och svaret på längtan var trösten
jag sökte men aldrig fått känna
Nu vaknade hjärtat och livet blev till

Jag kände hur dofterna omslöt min kropp
och sökte sig inåt till hjärtat
Det var som om skvattram och pors var min själ
och själv fanns jag till genom dem
Och då kände jag vinden som bar alla dofter

Den vinden kom till mig som levande händer
den bar mig på vitmossans botten
All tanke och känsla fick liv där vi var
Och allt blev till innerlig kärlek
när vinden tog plats på min väg

Som drömde jag allt gick jag in i ett töcken
Myren tog slut invid skogskantens dis
Där väntade någon jag flytt från i skräck
en jägare värre än döden
men vinden som blåste mig dit var min vän

Med modet hos haren och rådjurets hjärta
gick jag in i den nattsvarta skog
där ingenting annat än döden kan vänta
och jägaren tar varje liv
Jag blottade strupen och sa in i mörkret

– Här är jag, jag kan inte fly undan döden
Jag kan inte springa från skräcken i livet
Ta mig och gör mig till det du vill vara
Kasta mitt liv till ditt barn
som föda för hungrande vargar

Och vinden som smekt mig blev stor som en storm
Jag föll med en tall till marken
Döden var mäktig som åskans dån
och vinden så stark som en gud
Men mossan doftade starkt som på myren

Jägaren kom med sitt hagelgevär
Han siktade på mig som låg där
Men sänkte geväret
och tittade bort
Han sa att jag luktade skvattram och pors

Då föll jag som stenar i vatten
Djupt till de hav som är livmoderns kärna
Gud är en havande kvinna
i skötet bär hon allt liv
Det föds genom henne när tiden är mogen

Då darrar all skapelses anda och själ
när kvinnan ska föda sitt barn
Ett tecken på himlen ska säga oss när
och elden går före på natten
Och de stenar som föll ska få liv

Men på myren står skvattram och pors
och doftar den längtan till livet
som är den välsignade kärlekens språk
när en kvinna ska vigas till mor
Säg ja säger skvattram Säg ja säger pors

Och Gud säger ja till att vara den kvinna
som bär alla liv i sitt inre
Hon vakar som björnen när ungarna leker
och ve den som hotar de liv
hon vaktar med hela sin kropp

Att vara ett rådjur, en hare på flykt
och falla förtvivlat på myren
i skvattram och pors under himlen
Är att falla i skaparens sköte
och födas till liv som ett barn

Published in: on 26 maj, 2010 at 08:08  Kommentarer inaktiverade för Med modet hos haren och rådjurets hjärta, doften av skvattram och pors  

Tre nätter bort

Det är den där grinden. Hela tiden kommer jag tillbaka till den där grinden. Som om den flyttar på sig och alltid finner nya fästen just där jag måste passera.
Nej, den är inte svår att öppna.
Alltid stängd med bara en hasp eller vriden slana. Sällan trög, bara ibland lite tung. Och jag har lärt mig att tycka om känslan av slitet trä just där handen möter överliggaren.

Så inte blir jag förvånad när jag åter ser den på min väg. Gräset har nyss växt sig just så långt, att alla sorts skor blir genomblöta eftersom regnet älskar att leka rutschkana på stråna långt efter det att dropparna fallit från himlen.
Jag är genomblöt ända in på skinnet, och känner kylan liksom rinna in mellan tårna.
Grinden…. Jag måste välja. Antingen går jag tillbaka till mitt nattläger och väntar några timmar. Torkar fötterna, byter till torra strumpor och hoppas att regndropparna ska ha lekt färdigt så att gräset torkat. Kanske till efter lunch.
Eller.
Jag går vidare. Utan att bry mig om den där vätan mellan tårna.
Ja.
Jag går fram till grinden. Inte kan jag vända om nu? Kanske skulle jag orka uppför backen. Kanske skulle jag hitta torra strumpor. Och kanske skulle jag komma över illamåendet och lyckas svälja något ätbart. Men skulle jag gå ut igen? Skulle jag orka tänka tanken att andas frisk luft och höra fåglarna sjunga?
Nej. Att vända om skulle vara att välja något annat än det min längtan ropar.
Så jag tar mina steg. Ett i taget.
Fram till grinden som, som vanligt, bara är reglad med en enkel hake.

Att öppna.
Att ta de där stegen genom grindöppningen och sedan stänga grinden igen.
Det är som en renande gråt. En sådan som fyller lungorna och tvättar blicken.
Jag kan inte förklara det som något annat än inbillning. Men om jag låter bli att försöka förstå. Ja, om jag bara låter bli att försöka förstå, så finns liksom inget att förklara. Ungefär som när regnet faller. Eller en blomma slår ut.
Det är bara verkligheten.

Tre steg in i hagen märker jag, att fötterna är torra. Marken har förändrats och dofterna som omger mig gör mig förvirrad. Som vore det sommar. Något sött. Något bittert. Något syrligt. Och ljudet av vatten.
Här har jag aldrig varit.
Eller har jag?
När jag ser mig omkring känner jag horisonten. Bergen och djupet i landskapet omkring mig. Det är mitt liv, min glädje och min sorg.
Jo här har jag varit. Det är ju här jag är.
Och ändå.
Hur kan det vara så, att samma gamla hage, samma evinnerliga skog och samma ögonvila i fjärran kan vändas från något man slutat att se till något man tror sig aldrig ha sett?

Fötterna rör sig över marken. Vägen blir stig och stigen blir obanad mark. Och dofterna övermannar mina sinnen medan ljuset bländar mig så att jag inte längre vet om solen är källan till dag eller natt.
Här, där jag själv valt ut vilka träd som ska växa och vilka som måste dö. Här, i min egen värld av skaparkraft vet jag, att jag håller på att gå vilse.
Så jag borde väl stanna.
Jag borde se mig omkring, ta ett djupt andetag och besinna mig. Se efter solen och de höga tallarna. Orientera blicken och skärpa hörseln och stänga sinnena för doften som lockar mig bortom.

Men det enda jag vill är att gå vidare. Så jag följer doften, känner stenarna under sulorna och vet att vägen leder någonstans.
Någonstans.

Och när fötterna känner stigningen kan jag inte låta bli att le. Det är som om känslan av glädje ligger i den där höjdskillnaden. Uppåt. Uppåt.
Bergssidans stenar blir allt tydligare. Träden krymper och höjderna förminskar björklövens själva vara till något oändligt större än sådant som ryms i mätbara enheter.
Grönskan viskar farväl och kargheten talar ändlöshet.

Vi vet det. Vi som fjällvandrat. Vi som sett vidderna och oändligheten. Fem mil bort glittrar en vattenspegel. Som vore den tre steg från munnen som törstat dagar och nätter.
Den friska källan väller sitt vatten. Men avståndet räknas i synrand och längtan.

Ett ögonblick minns jag grinden. Känslan i överliggarens nötta trä. Och dofterna.
Sedan kastar jag mig ut i det okända.
Synrand efter synrand
ögonblick av syrad visshet
och glödbäddens kolnade rester. Någon har färdats här denna natt.
Någon har värmt sig vid vedbrand där inget träd givit bränsle.
Någon har offrat sin kropp för elden.
Eller var det för kärleken?

Om någon skulle fråga mig om vägen den dag jag åter står vid grinden… Om någon skulle tala med mig om avstånden…
ja inte vet jag hur svaret skulle stavas.

Men tre nätter bort vet jag glädjen. Jag är säker på det.
Så säker att jag stannar utan eld, utan sovsäck och utan mer än vattenflaskan som alltid är fäst vid min ränsel. Den jag kan använda som huvudkudde.
Tre nätter bort.

Och redan skönjer jag morgonen

Published in: on 25 maj, 2010 at 03:19  Kommentarer inaktiverade för Tre nätter bort  

Det här med att leva sina sista dagar

Bild:Marilyn Manson, The last  day on earth


Det är det här med att leva sina sista dagar. Varje dag och alla veckodagar. Månader och år, hela tiden de sista dagarna.

I början fanns förnekelsen och vreden där som en sorts livskraft. Varje timme innehöll liv, sånt där synligt liv som fanns där för att jag skulle se, att livet minsann var starkare än döden. Jag skulle leva, andra kunde dö. Men ganska snart kom smärtan att överrösta förnekelsen. Något som gör så ont kanske ändå är dödligt. Och efter ännu en tid visste jag, att om inte döden skulle komma till mig snart, skulle smärtan visa mig vägen till döden.

Döden, just de där bokstäverna som är den slutgiltiga punkten för meningen, skulle ha följt mig några månader, och sedan skulle jag vara där. Så var det sagt och så lärde jag mig längta.
Men dagar och veckor har lagts till varandra och ännu fyra år efter de första dagarna kan jag lyssna till fåglarna och känna värmen när sommaren åter blåser sin hetta över mig. Fläkten som surrar i sovrumshörnet förvandlar den smärtsamma värmen till uthärdliga smekningar över huden.

Nu, när jag fått leva, verkligen leva det intensivaste av alla liv, har längtan efter döden ersatt längtan efter att känna gräset under fötterna och jordens smekande fuktighet runt händerna. Ogräset har fått växa ostört, jag har glömt bort när frön ska sättas för att hinna gro och mina nagelband har förblivit blekt rosa genom tre vårar.
Om döden skulle komma till mig i natt, skulle det vara som när en god vän kliver in för att dela en måltid. En vän man längtat efter och länge umgåtts brevledes med.

Om döden har en mailadress…
skulle jag kanske koppla upp mig och be

om tid
besökstid

Det är det här med döden. Den som följer mig som en dikesren utefter livsvägen. Där är vi lika du och jag. Vem du än är har du döden precis intill dig, hur du än färdas. Döden, älskaren som kommer att ta dig sådan du är. Utan att skona någon del, kommer han att uppfylla hela ditt inre.
Och mitt

Nej rädd är jag inte längre
bara trött
efter alla dagar

åren som går ett ögonblick i sänder
nu

Det är det här med döden.

Bild :Iliya Efimovich

Published in: on 24 maj, 2010 at 02:45  Kommentarer inaktiverade för Det här med att leva sina sista dagar  

Så är det pingst.
Man ska se eld komma ner från himlen och folk ska förstå varandra fast de talar olika språk och kommer från olika kulturer och har olika religioner och olika sätt att se på dödsstraff och politik.
Är det någon enda människa som tror på det?

Ja, men tänk – om det verkligen vore pingst och vi möttes någonstans … Svenskar och Perser och Meder och Israeler och folk från Tunisien och Peru och Kina. Till och med USA och Ryssland skulle skicka sina delegater.

Som i FN fast utan kostymer.
Och så började vi tala om det som fanns allra närmast hjärtat.
Om vår kärlek och vår längtan.
Om livet
Och om döden
Och så skulle vi upptäcka, att vi förstod varandra. Inte så att vi talade samma språk eller sa samma saker som alla andra.
Men så att vi förstod vad alla sa i hjärtat.

Som om det kom ner eld från himlen och brände bort alla våra bilder så att vi såg det som ÄR i stället för det vi räknat ut att vi skulle se.

Och tänk om det också blåste en vind rätt genom våra öron så att vi hörde sanningen.
Så att vi hörde vi vad människor sa, i stället för att höra det vi tänkte att de nog måste säga.

Sanningen.
Så som den är när alla bilder av hur den borde vara har bränts bort.

När vi står där nakna och bara ser varandra.

Published in: on 22 maj, 2010 at 08:30  Kommentarer inaktiverade för  

Man måste skriva ett kors på kistan så att den kommer till himlen när dom skickar iväg den

en betraktelse ur ett annat perspektiv…

Min mormor har löständer. Dom ligger i ett glas vatten på ett litet bord bredvid sängen. Hon ska dö där om några dagar. Då sätter man in tänderna igen så att hon kan äta ordentligt med surströmming när hon kommer till himlen. Min mormor älskar surströmming och när man är död får man äta hur mycket man vill av sin älsklingsrätt. Det är så i himlen. Allt som finns där är nyttigt och inte ens surströmmingen luktar illa. I himlen luktar allting gott. Till och med när änglarna bajsar luktar det parfym. Sån där dyr parfym som man har bakom örat.

Förresten har alla änglar en sorts körtlar med parfym i under vingarna. Pappa har sagt att katter har såna körtlar i pannan fast jag undrar om det är parfym där. Dom har körtlar i tassarna också. Mina körtlar sitter i halsen och ska opereras men det vill inte jag. Då ska jag sova och doktorn skär av mig halsen och byter ut den. Det gör inte ont.

En gång när jag var hos mormor för att hon skulle vakta mig fick jag gå ner i källaren och hämta en saftflaska som inte gick att öppna utan en grej som man borrade ner i halsen. Då kom det upp en lång grej som kan flyta och heter kork. Mormor drack upp all saften själv fast jag fick smaka en klunk. Då höll jag på att kräkas för saften var alldeles för sur och man måste hälla vatten i saft annars blir den för stark. Men mormor drack den ändå. Då fick jag gå in i finrummet och ta fram böckerna som handlar om alla djur i hela världen. Det är en farbror som har skrivit alltihop och bilderna sitter bakom smörpapper för att man ska få gissa vad det är. Den som gissar rätt vinner. Då får man välja först när det är lördagsgodispåsar. I min påse var det russin och dumlekola. En gång fick jag schweizernöt i halsen. Då fick vi åka till doktorn och sedan får vi aldrig mer ha nötter. Inte ens på julafton.

När mormor har dött ska jag få hennes sjal. Jag längtar efter att få ha den runt hela mig. Den är jättestor för att hon hade den när hon var ung och då fanns det inte några kappor. Hela jag får plats i den och den luktar precis som mormor. Sån där fin parfym som hon har i skåpet och som hon ska få bakom örat när hon är död.

Jag har aldrig sett någon som är död och mamma säger, att jag inte ska behöva se mormor när hon dött. Jag ska passa på att minnas henne levande för att annars kommer jag bara att minnas att hon är död. Men om hon är död gör det väl inget om jag minns att hon är det? Min mamma är inte sig själv för att hennes mamma kommer inte när hon ropar. För att mormor är hennes mamma och den som snart ska dö kan inte komma för att det är så tröttsamt att dö att man bara sover hela tiden.

Fast Fredriks pappa dog när han blev överkörd av en buss och då kan man hålla sig för skratt. Det är när någon är full. Men det är synd om Fredrik för att hans pappa är en död fullgubbe. Dom luktar illa ur munnen och det gör mormor också.

Ifall mormor dör i natt hinner jag inte träffa henne något mer förrän på begravningen och då är hon instängd i en kista. Den är vit och står hos prästen. Han ska skriva ett kors på den så att den kommer till himlen när dom skickar iväg den. Man lämnar in den i luckan och då kommer brevbäraren med en avi som änglarna tar med sig till posten och så får de hämta ut mormor och packa upp henne ordentligt. Då blir hon som ny igen.

Ibland undrar jag hur jag vet allt. När jag frågade mamma om det, höll hon på att skratta i flera timmar. Och sedan berättade hon för pappa. Fast han visste inte heller var jag får allt ifrån. Jag är nog bara helt enkelt väldigt klok.

Ja så är det såklart. Jag är helt enkelt

väldigt klok.

Published in: on 20 maj, 2010 at 09:22  Comments (2)  

kan man det?

Det finns mammor som måste fråga sig det omöjliga.
Som behöver uttala ord vi inte vill veta.
Sådant vi filosoferat över kring de där fikaborden vi suttit vid när vi löst världsgåtor och författat ungdomliga dikter om livet.
Sånt vi djupsinnigt löst med några väl formulerade meningar. Och sedan lämnat.

Men det finns mammor som behöver veta inifrån det vi tänkte utifrån.
som det här otänkbara
Kan man älska någon som dödat ens egna barn?

Kan man det?

Och orden liksom stockar sig där i de ordnade djupen av filosofisk vältalighet
medan själva själen håller andan

Kan man det?

Published in: on 19 maj, 2010 at 08:43  Comments (2)  

Skam?


När en människa bär på mycket skam
är det nästan alltid för att andra utsatt henne
för skamligheter
Inte för att hon själv har något att skämmas för

Published in: on 18 maj, 2010 at 09:23  Kommentarer inaktiverade för Skam?