de drömfyllda nätterna bortom

Bergen omger mig. Bara bergen och några vänner. Jag har bett dem stanna bortom, där jag inte kan se dem och där de inte kan höra min gråt. Kanske talar dom om mig, ömkar mig eller förbannar mitt öde.

Jag vet inte. kanske borde jag själv förbanna. Men jag kan inte. Jag kan bara sörja. Sörja de barn jag aldrig får se, alla dagar jag måste lämna och alla de drömfyllda nätterna. Livet som inte fick vara mitt.

Nej, det är inte så, att jag får ångra något. Jag har inget att ångra. Inget som fört mig hit för att jag själv kunde gjort något annat val. Jag har bara älskat. Älskat och lekt och längtat. Alla mina ensamma timmar och alla de timmar jag haft sällskap. Alla dagar och alla nätter när oron legat som en fjäril i mellangärdet. Nej jag ångrar inget. Men borde jag förbanna? Ödet eller min far. Han som valde att ge mig till det liv som är bortom.

Det var bara några dagar sedan jag dansade. Jublade och spelade av glädje. Vi såg honom komma över bergen. Vi såg fanorna, segerbaneret och hästarna. Alla som höjde händerna mot himlen i tacksamhet och alla de som böjde sina huvuden mot marken. De fångna och de sårade.

Jag tror aldrig jag varit så glad. Så innerligt tacksam och så fylld av förtröstan som just då. När jag såg min far komma över bergen som en segrare. Aldrig mer skulle vi svälta, aldrig förnedra oss och aldrig höra honom jämra sig i natten.

Min far har inte haft det så lätt. Hans mamma är en kvinna som aldrig gift sig och hans far, min farfar har aldrig erkänt honom som sin egen. Så vår familj har levt på sidan. Alltid på sidan. Ibland har det varit svårt. Ibland har vi bott i en grotta. Nu på senare tid har vi fått hus och kunnat skaffa både lite boskap och ett par tjänare. För att min far är en mycket duktig soldat. En som offrar sitt liv för den han tjänar.

De senaste åren har han stridit för sina bröder. Gileaditerna. Han har segrat, han har avancerat, stigit i graderna och vi har fått det bättre. Vi har varit tacksamma för det.

Men nu… den seger han vunnit den här gången handlade om lite mer än sold och ära. Den här gången fick han ett bättre bud.

Om han segrade skulle han få ärva tillsammans med sina halvbröder. Om han kom hem med livet och baneret hissat, skulle vi bli gileaditer till namnet och till blodet. Och till tryggheten. Aldrig mer svält. Aldrig mer på flykt. Och alltid hemma bland dem vi känner som våra vänner.

Så det är klart att jag hoppade jämfota av glädje när jag såg dem komma. Och inte kunde jag hålla mig från att springa dem till mötes. Jag är snabbfotad precis som min far, springer faktiskt fortast av alla i byn. Och jag längtade efter hans varma händer, hans innerligt trygga famn och hans oändligt kärleksfyllda blick. Så jag sprang.

Först av alla sprang jag, som en gasell, som en hind och som en flyende vårvind. Först av alla nådde jag hären, först av alla såg jag min far på sin högresta svarta hingst. Och jag mötte hans blick. Sträckte mig mot hans vackra gestalt. Och…

..blicken som mötte mig. Hans ögon i mina. Skräcken.

Jag vet inte vad han sa. Minns inte annat än döden. Han talade om döden. Inte om sin egen död utan om min. Om något han lovat och något jag måste. För att hans Gud. Något ofattbart.

Alla cymbalerna. Alla trummorna och flöjterna. De där danserna och ruset av starka drycker. Och hans ord i mina händer.

Allt det där jublet. De sårade som skulle få leva med halva ben och ofattbar smärta. Slavarna som en gång varit fria män och kvinnor. Och hans ord i mina ögon.

All maten. Allt det där vi åt och drack. Alla talen, hjältetalen och jämmertalen. Alla återförenade älskande och de som upptäckt andras barn i sina hyddor. Allt skrammel och alla hårda famntag. Och hans ord i mina fötter.

Han hade stridit. Han hade stått i en dal med berg åt alla håll. Reträttvägen avskuren och fienden i övertal, hundratals ridande, springande och krypande. Vapen åt alla håll och döda kroppar utan ände. Där fanns ingen seger i sikte. Ingen ära och inget annat än död och förtvivlan. Tills han bad. Min far som sällan talar om någon gud vände sig till den gud han sett andra tillbe. Israels gud eller kanske mammon. Vad vet jag. Han la sig på knä och ropade till himlen. Dit där gudar behagar fly när människor strider.

– Om du ger mig seger ska du få det första som möter mig när jag kommer hem. Sa han. Och tänkte kanske att det skulle vara tjänstefolk. Eller vakter. Eller hundarna som alltid brukar kasta sig över alla som visar sig på vägen.

Det var bara det, att vi haft en epidemi bland hundarna. De unga hade dött. De äldre var för kloka. Eller kanske bara lata. Och några hade vi stängt in för att rädda dem från smittan. Och vakterna… kanske sov de. Eller tänkte, att tids nog hinner de fram till stadsgränsen. Då kan vi möta dem. Värdigt. Nyktert och passande ärofullt.

Så det var jag och tjänstefolket. Jag var snabbast. Jag springer snabbast av alla här. Det bara är så.

Och inte kunde min far veta det. Att det var mitt liv han höll i sina händer när han bad.

Min gråt är inte av den stillsamma sorten. Smärtan i döden kan inte mäta sig med smärtan i livet när det inte blir något annat än aska att kasta i floden. Mina vänner må förbanna, ömka eller förtvivla. Min gråt är inte av den sorten.

Så här, när jag ser ut över bergen och ger mitt liv för dem som gått före i striden kan jag se sådant som annars inte är synligt. Inte ville jag dö. Det är inte så, men om det är vad jag måste….

Det finns en död för alla.

Det är bara det, att jag måste gråta över allt det liv som inte blev mitt. Innan jag förmår leva det jag fick.

Det bara är så

Annonser
Published in: on 2 maj, 2010 at 11:55  Kommentarer inaktiverade för de drömfyllda nätterna bortom