Judas

Det är natt. Alltid natt. Som om det kompakta mörkret aldrig viker hur tidigt solen än går upp och hur mycket fåglarna än jublar över våren.
Det är ändå natt.

Nej inte så att ögonen inte ser grästuvorna eller blir stuckna av glittret i sjön när det reflekterar ljuset jag ser men inte vet.
Om det ens är något att veta.Här har jag suttit timmar, dagar och oändliga månvarv. Människor har gått mig förbi. Några har stannat sin tid för att se i min natt. Ingen har vänt sig om och ingen har längtat att vara mitt nu.

En gång hörde jag en berättelse om en utlänning som kommit till vårt land. Inte en av de där flyktingarna som sitter i hörnen och tigger, nej det här var en rik man. En av de där som inte vill betala skatterna i sitt eget land kan man tänka. En lycksökare i affärer. Framgångsrik och… ja jag tycker vad jag tycker och håller tyst. Tanken är fri.

Men berättelsen…. den handlade om den här mannen och vad han gjorde för en av våra landsmän som råkat illa ut.
Jag minns inte vad som hänt, men han låg i diket. Illa slagen, sårad och eländig och ingen vet om han hade överlevt om inte den här utlänningen funnit honom och hjälpt honom upp.
Han till och med lät honom åka med till närmaste värdshus där han betalade för både övernattning och mat i några dagar.

Ja det är väl inget märkvärdigt med det egentligen. Man kan ju tycka att vem som helst skulle ha hjläpt till.
Men det pinsamma är att det, på den där rätt välanvända vägen, passerade många människor. Landsmän till den slagne, välbärgade och säkerligen väl skickade att kunna hjälpa till.
Man kan undra vart vårt land är på väg när inte en enda av dem stannade och hjälpte till.

Det skulle till en total främling. En av de där man hellre slipper möta någon annan stans än där de hör hemma.
Pinsamt.

Om det hade varit jag som legat där i diket hade jag hellre legat kvar än delat skjuts och måltid med honom. Jag hade hellre dött i mina egna spyor och mitt eget blod än låtit en lismande bedragare rädda mitt liv.

Det är väl det som är min sanning.
Att jag hellre dött.

Och natten omkring mig talar det språk jag känner.
På något sätt vet jag det. Att mannen i diket är jag. Eller vem som helst som är som jag. Eller du.
En människa i mörkret.

Det är bara det att jag aldrig förstått hur man kan välja förnedringen.
Att be om hjälp när den som ska hjälpa inte är .. ja vad ska jag säga.. någon man kan ta emot hjälp av. Man kan bara inte förnedra sig så.

Nej man kan bara inte förnedra sig så

Annonser
Published in: on 7 maj, 2010 at 10:41  Kommentarer inaktiverade för Judas