Den morgonen vaknade jag och kände mig helt hopknöcklad. Liksom ihoppackad på något sätt. Ibland ligger jag verkligen hopkrupen en hel natt, så jag hann tänka ett litet ögonblick, att jag nog haft en sån natt.
Men när jag försökte sträcka ut ena benet upptäckte jag, att det faktiskt inte gick att sträcka ut. Det låg där det låg.
Eller stod.

Ja jag vet inte hur jag ska beskriva det här. För ja, det låg. Men jag stod upp.
Och ena foten var liksom fastsatt i en sorts halvhård substans. Andra benet tycktes spreta rätt upp i vädret och jag själv, eller bålen eller vad man ska säga, satt ihop med benet i värsta balettstil med armarna hopsatta ovanför huvudet som knappt kunde ruckas på åt något håll alls.
Väldigt underligt.

Och jag kan ju säga, att jag inte är speciellt vig i vanliga fall heller. Men det här var något annat än att bara vara klumpig. Jag satt fast. Helt fast.

innan jag fick panik lyckades jag ändå se mig omkring något litet. Mitt huvud satt som i ett skruvstäd, men mellan armar och ben hade jag ändå en liten, liten utsikt. Och…. ja det jag såg gjorde mig något upprörd.

För det enda jag såg var enbenta damer och herrar som, liksom jag själv var ihopklämda i mycket besvärande kroppsliga formationer. Och ni förstår ju hur oerhört förvånad jag blev när jag upptäckte, att min närmaste granne var en av mina äldsta vänner. Ja, en sådan vän som var så gammal, att han dog för flera år sedan. Jag blev inte mindre förvånad när jag sedan såg den ena efter den andra av mina avlidna vänner och släktingar åt vilket håll jag än lyckades fästa blicken.

Vi stod allihopa i långa rader, enbent fästa i underlaget som jag rätt snart insåg var vanlig lerjord. Jag misstänkte, att det som höll oss kvar i jorden var våra egna fötter – som antagligen i det här läget nog borde kallas rötter.
Våra huvuden satt inklämda mellan armarna och det andra benet och vi svajade allihopa i vinden som svepte förbi då och då.

Det där svajandet var faktiskt, när jag kände efter lite, ganska skönt. Det liksom ilade i armarna och pirrade till i huvudet. Och så rasslade vi allihopa tillsammans på ett oerhört melodiskt sätt. Sällan har jag hört så många röster sjunga så vackert tillsammans utan föregående samövning.
Jag ville gärna delge min förtjusning och öppnade munnen för att säga några ord.

Men att öppna munnen när huvudet sitter så fastkilat visade sig vara fullkomligt omöjligt. Förresten är jag inte säker på, att jag längre hade någon mun att öppna. Rösterna vi sjöng med tycktes bli till av själva vindens rörelse. Ingen sa något. Ingen tycktes ens vilja säga något. Ändå tyckte jag mig fylld av en sorts enstämmighet i tanke och vilja.
Nej. Fråga mig inte hur det kunde vara så. Det bara var en känsla. Ett enkelt lyckligt vara.

Timmarna gick, den tidiga morgonen övergick i dag, solen rörde sig över himlen och något mycket underligt inträffade. Jag kan inte säga riktigt vad som hände mer än att jag tror det måste finnas någon sorts magnet eller kanske ett elektriskt fält inom oss som liksom drar oss mot ljuset. I vart fall var det så det var för var och en av oss som stod där i lerjordens trygghet. Solen reste oss upp, ljuset drog oss samfällt till sig och vi fylldes av en obeskrivlig lycka. Ett rus av sådan kärlek till livet, att det är svårt att hitta något sätt att beskriva det.
Men om man säger att själva tillblivelsen skedde där vi stod, i ett enda evigt ögonblick av liv, för att ljuset nådde oss på ett sådant sätt, att inget annat fick plats. Inte ens skuggan som kastades mellan oss på marken kunde matta ljuset.
Och vi visste det allihopa. Det kanske var det som var det stora.
Att vi visste det samfällt.

Ett tag trodde jag, att alla de andra visste mycket mer än jag om det liv jag vaknat till. Jag tänkte, att döden måste kommit till mig under natten. Och att livet efter döden var detta fält av växande.
Men sedan tänkte jag, att om de andra vetat mer, skulle jag delat den kunskapen. För så var det.
Att vi hade en och samma vetskap. Som om ingen av oss fanns utanför även om vi inte delade ett enda ord.

Ett enda ord. Förresten kan man säga, att det var just det vi delade. Ett enda ord. En enda verklighet. Ett enda uttryck och en enda rörelse.

Kanske gick det bara en dag och en natt. Kanske förflöt åratal. Måhända fanns varken tid eller rum.
Men det kom en tid när våra ögon glimmade gyllene och orden mognade som fruktbarhet utsträckta mot fågelstrecken i himlen.
Ljuset drog oss samman, torkade våra läppar och spände oss i fullkomlighet.
Allt vi ville var skörd.
Som om det enda målet för vår tillvaro var att få dö som en enda kroppslig närvaro.

Jag vet inte något om det som följde. Inte något jag kan berätta.
Där var en sorts smärta.

En förkrosselse i vilket varje namn förlorade sin betydelse.
Och vattnet som utgjöts över vårt församlade stoft blev som svalkande tröst innan hettan fogade oss samman. Elden vände våra sinnen så att det vi visste som närvaro måste sammanfogas i den sortens verklighet som bara kan synas när ett jag blir till i en älskad människas hunger.

Och trösten… den tröst som är att fylla en annan människa med kärlek.. ja om mänskligheten kände den trösten skulle varje liv stråla av det där som växte av solen som reflekterade livet.

Så ligger fälten ännu plöjda medan brödet gräddas.
Och jag ser mig omkring och vet, att liv är att dela den jorden.

Annonser
Published in: on 14 maj, 2010 at 06:42  Kommentarer inaktiverade för