Han åkte fram och tillbaka, fram och tillbaka. I allt snabbare takt åkte han förbi i sin skåpbil.Han som bor i dalen här borta. Ingen av oss förstod riktigt varför han skulle köra på det sättet. Kanske brydde vi oss inte. Ingen av oss kände honom mer än till ytan och tanken.
Inte hade det blivit mer prat än så om inte…

Tre människor hade hittats mördade
Något litet ord hade blivit sagt om ett par män som häktats
och ryktet.

Men så var det någon som sa, att det var någon annan bakom ratten. En yngling. Någon annan visste, att det var sonen som fått låna bilen.
Och ytterligare någon annan kunde berätta, att sonen varit borta och kommit hem. Vansinnig.
Och nu hade han dödat.
I ett vansinnesutbrott hade han slagit sin familj i spillror innan han stack nyckeln i barnens pappas billås och körde mot norska gränsen
Kanske körde han fort. Antagligen körde han fort.

Plötsligt visste vem man än frågade. Den yngling som vansinneskört sin pappas bil här ute i vår by hade häktats. Han hade visat sig vara en djävul. Någon med horn och illasinnad blick.
Och nog hade vi anat. Nog hade vi sett att det inte var som det skulle.

Någon hade blivit förföljd redan för flera veckor sedan.
En annan hade nästan blivit överkörd.
Ytterligare någon hade känt hans otäcka blick i nacken. Och man visste att berätta sådant som ingen människa borde säga utan djupgående kunskap. Det var bara det, att kunskapen hämtats från kvällstidningssidorna och fogats till sådant man trodde sig vetat när inget fanns att veta.

En hel by som nog alltid varit en by av mänskliga viljor och stretande själar, visste nu mer om en pojke än pojken visste om sig själv.

Men så var det något som skedde.
Ett par ord här och ett par ord där. En vaknande vilja att ändå försöka sig på sin egen sanning.
Den som handlade om att inte själv.
Att aldrig i den egna familjen
inte de människor man känner
och ingen så nära.

Människor nickade och såg åt sidan. Liksom i skam för det man sagt sig veta. Sagt sig känt och förmedlat av förnumstig kunskap.
Orden kom av sig och tystnaden födde andra ord.
De där om vad som skulle hända nu. Med honom som fanns kvar på sin gård där sonen inte längre lånade bilen.
Och med mamman till barnen som nog alla tre syntes döda. Förvandlade till något ingen skulle behöva veta.

Någon suckade de första orden av sanning

Egentligen vet vi inget om varandras innersta tankar
ibland vet vi inte ens själva något om det vi bär där ingen – inte ens vi själva – ser efter.
Och varje gång tillvaron skakar händer det, att vi försöker rättfärdiga vår rädsla.
Så att vi förklarar skeenden, tillrättalägger sådant vi sett och hört, så att den värld vi lever i ska framstå som begriplig, förutsägbar och trygg.
Och då läser vi kvällstidningarnas klargörande beskrivningar. Lägger till våra egna spekulationer och gör oss en sanning som går att lägga åt sidan.

Den där bilen… jo den kördes på vägen. Snabbt, snabbt. Fram och tillbaka många gånger.
Och blicken… ja kanske var det en koncentrerad blick för att bilen inte skulle gå av vägen.

Det är så mycket vi inte vet.

Men hela byn håller andan. Hela byn söker varandras blickar.
Och somliga av oss hittar något annat.
En sorts kärlek mitt i döden.

Det är alltid så.
Det finns kärlek också mitt i döden.

Annonser
Published in: on 16 maj, 2010 at 01:25  Comments (1)  

One Comment

  1. så klokt skrivet, så himla klokt..


Kommentarer inaktiverade.