Tre nätter bort

Det är den där grinden. Hela tiden kommer jag tillbaka till den där grinden. Som om den flyttar på sig och alltid finner nya fästen just där jag måste passera.
Nej, den är inte svår att öppna.
Alltid stängd med bara en hasp eller vriden slana. Sällan trög, bara ibland lite tung. Och jag har lärt mig att tycka om känslan av slitet trä just där handen möter överliggaren.

Så inte blir jag förvånad när jag åter ser den på min väg. Gräset har nyss växt sig just så långt, att alla sorts skor blir genomblöta eftersom regnet älskar att leka rutschkana på stråna långt efter det att dropparna fallit från himlen.
Jag är genomblöt ända in på skinnet, och känner kylan liksom rinna in mellan tårna.
Grinden…. Jag måste välja. Antingen går jag tillbaka till mitt nattläger och väntar några timmar. Torkar fötterna, byter till torra strumpor och hoppas att regndropparna ska ha lekt färdigt så att gräset torkat. Kanske till efter lunch.
Eller.
Jag går vidare. Utan att bry mig om den där vätan mellan tårna.
Ja.
Jag går fram till grinden. Inte kan jag vända om nu? Kanske skulle jag orka uppför backen. Kanske skulle jag hitta torra strumpor. Och kanske skulle jag komma över illamåendet och lyckas svälja något ätbart. Men skulle jag gå ut igen? Skulle jag orka tänka tanken att andas frisk luft och höra fåglarna sjunga?
Nej. Att vända om skulle vara att välja något annat än det min längtan ropar.
Så jag tar mina steg. Ett i taget.
Fram till grinden som, som vanligt, bara är reglad med en enkel hake.

Att öppna.
Att ta de där stegen genom grindöppningen och sedan stänga grinden igen.
Det är som en renande gråt. En sådan som fyller lungorna och tvättar blicken.
Jag kan inte förklara det som något annat än inbillning. Men om jag låter bli att försöka förstå. Ja, om jag bara låter bli att försöka förstå, så finns liksom inget att förklara. Ungefär som när regnet faller. Eller en blomma slår ut.
Det är bara verkligheten.

Tre steg in i hagen märker jag, att fötterna är torra. Marken har förändrats och dofterna som omger mig gör mig förvirrad. Som vore det sommar. Något sött. Något bittert. Något syrligt. Och ljudet av vatten.
Här har jag aldrig varit.
Eller har jag?
När jag ser mig omkring känner jag horisonten. Bergen och djupet i landskapet omkring mig. Det är mitt liv, min glädje och min sorg.
Jo här har jag varit. Det är ju här jag är.
Och ändå.
Hur kan det vara så, att samma gamla hage, samma evinnerliga skog och samma ögonvila i fjärran kan vändas från något man slutat att se till något man tror sig aldrig ha sett?

Fötterna rör sig över marken. Vägen blir stig och stigen blir obanad mark. Och dofterna övermannar mina sinnen medan ljuset bländar mig så att jag inte längre vet om solen är källan till dag eller natt.
Här, där jag själv valt ut vilka träd som ska växa och vilka som måste dö. Här, i min egen värld av skaparkraft vet jag, att jag håller på att gå vilse.
Så jag borde väl stanna.
Jag borde se mig omkring, ta ett djupt andetag och besinna mig. Se efter solen och de höga tallarna. Orientera blicken och skärpa hörseln och stänga sinnena för doften som lockar mig bortom.

Men det enda jag vill är att gå vidare. Så jag följer doften, känner stenarna under sulorna och vet att vägen leder någonstans.
Någonstans.

Och när fötterna känner stigningen kan jag inte låta bli att le. Det är som om känslan av glädje ligger i den där höjdskillnaden. Uppåt. Uppåt.
Bergssidans stenar blir allt tydligare. Träden krymper och höjderna förminskar björklövens själva vara till något oändligt större än sådant som ryms i mätbara enheter.
Grönskan viskar farväl och kargheten talar ändlöshet.

Vi vet det. Vi som fjällvandrat. Vi som sett vidderna och oändligheten. Fem mil bort glittrar en vattenspegel. Som vore den tre steg från munnen som törstat dagar och nätter.
Den friska källan väller sitt vatten. Men avståndet räknas i synrand och längtan.

Ett ögonblick minns jag grinden. Känslan i överliggarens nötta trä. Och dofterna.
Sedan kastar jag mig ut i det okända.
Synrand efter synrand
ögonblick av syrad visshet
och glödbäddens kolnade rester. Någon har färdats här denna natt.
Någon har värmt sig vid vedbrand där inget träd givit bränsle.
Någon har offrat sin kropp för elden.
Eller var det för kärleken?

Om någon skulle fråga mig om vägen den dag jag åter står vid grinden… Om någon skulle tala med mig om avstånden…
ja inte vet jag hur svaret skulle stavas.

Men tre nätter bort vet jag glädjen. Jag är säker på det.
Så säker att jag stannar utan eld, utan sovsäck och utan mer än vattenflaskan som alltid är fäst vid min ränsel. Den jag kan använda som huvudkudde.
Tre nätter bort.

Och redan skönjer jag morgonen

Annonser
Published in: on 25 maj, 2010 at 03:19  Kommentarer inaktiverade för Tre nätter bort