Ett rakat huvud


En dag tog hon helt enkelt en sax och klippte av allt håret.
En halv meter långt hår, swip, snip, ner på golvet. Och sedan rakhyveln. Det sved i skalpen, drog i surnerverna och rev skönt i själen.
Allt det onda håret skulle bort.
Allt måste hon raka bort innan det skulle svika. Aldrig skulle hon tillåta håret att falla utan att hon själv förde hyveln över skalpen.

Kommentarerna kom förstås. Först lite trevande, sedan alltmer frimodigt när hon inte med en min visade någon ångest. Nej, ingen ångest, ingen vånda och framför allt, ingen sorg över det flyende håret. Det hade ju inte flytt. Hon själv, ingen annan hade motat bort det.
Det onda håret.

Sedan var det sjalarna, alla de där glittriga glamourösa sjalarna som smycken på det kala huvudet. Liksom för att ropa ut självständighetens annorlundaskap. Den kvinnliga egensinnigheten och styrkans manifest. Flaggande som färgburkar på en stege. En revbensstege mot himlen.

Roligt var det inte. Men vackert. Så underligt vackert, det där kala huvudet med de där ögonen.
Stora blåsvarta brunnar av liv mitt i den multnande livslinjen.

Andra människor kunde drunkna i de där ögonen. Hon själv låg avgrundsdjup som en spegel för den som vågade titta. Och den som tittade fick verkligen se.

Ibland saknar jag hennes hårlöshet
ibland saknar jag

ibland

Lucas Aguirre/bild

Annonser
Published in: on 30 maj, 2010 at 09:12  Kommentarer inaktiverade för Ett rakat huvud