Han åkte fram och tillbaka, fram och tillbaka. I allt snabbare takt åkte han förbi i sin skåpbil.Han som bor i dalen här borta. Ingen av oss förstod riktigt varför han skulle köra på det sättet. Kanske brydde vi oss inte. Ingen av oss kände honom mer än till ytan och tanken.
Inte hade det blivit mer prat än så om inte…

Tre människor hade hittats mördade
Något litet ord hade blivit sagt om ett par män som häktats
och ryktet.

Men så var det någon som sa, att det var någon annan bakom ratten. En yngling. Någon annan visste, att det var sonen som fått låna bilen.
Och ytterligare någon annan kunde berätta, att sonen varit borta och kommit hem. Vansinnig.
Och nu hade han dödat.
I ett vansinnesutbrott hade han slagit sin familj i spillror innan han stack nyckeln i barnens pappas billås och körde mot norska gränsen
Kanske körde han fort. Antagligen körde han fort.

Plötsligt visste vem man än frågade. Den yngling som vansinneskört sin pappas bil här ute i vår by hade häktats. Han hade visat sig vara en djävul. Någon med horn och illasinnad blick.
Och nog hade vi anat. Nog hade vi sett att det inte var som det skulle.

Någon hade blivit förföljd redan för flera veckor sedan.
En annan hade nästan blivit överkörd.
Ytterligare någon hade känt hans otäcka blick i nacken. Och man visste att berätta sådant som ingen människa borde säga utan djupgående kunskap. Det var bara det, att kunskapen hämtats från kvällstidningssidorna och fogats till sådant man trodde sig vetat när inget fanns att veta.

En hel by som nog alltid varit en by av mänskliga viljor och stretande själar, visste nu mer om en pojke än pojken visste om sig själv.

Men så var det något som skedde.
Ett par ord här och ett par ord där. En vaknande vilja att ändå försöka sig på sin egen sanning.
Den som handlade om att inte själv.
Att aldrig i den egna familjen
inte de människor man känner
och ingen så nära.

Människor nickade och såg åt sidan. Liksom i skam för det man sagt sig veta. Sagt sig känt och förmedlat av förnumstig kunskap.
Orden kom av sig och tystnaden födde andra ord.
De där om vad som skulle hända nu. Med honom som fanns kvar på sin gård där sonen inte längre lånade bilen.
Och med mamman till barnen som nog alla tre syntes döda. Förvandlade till något ingen skulle behöva veta.

Någon suckade de första orden av sanning

Egentligen vet vi inget om varandras innersta tankar
ibland vet vi inte ens själva något om det vi bär där ingen – inte ens vi själva – ser efter.
Och varje gång tillvaron skakar händer det, att vi försöker rättfärdiga vår rädsla.
Så att vi förklarar skeenden, tillrättalägger sådant vi sett och hört, så att den värld vi lever i ska framstå som begriplig, förutsägbar och trygg.
Och då läser vi kvällstidningarnas klargörande beskrivningar. Lägger till våra egna spekulationer och gör oss en sanning som går att lägga åt sidan.

Den där bilen… jo den kördes på vägen. Snabbt, snabbt. Fram och tillbaka många gånger.
Och blicken… ja kanske var det en koncentrerad blick för att bilen inte skulle gå av vägen.

Det är så mycket vi inte vet.

Men hela byn håller andan. Hela byn söker varandras blickar.
Och somliga av oss hittar något annat.
En sorts kärlek mitt i döden.

Det är alltid så.
Det finns kärlek också mitt i döden.

Annonser
Published in: on 16 maj, 2010 at 01:25  Comments (1)  

Den morgonen vaknade jag och kände mig helt hopknöcklad. Liksom ihoppackad på något sätt. Ibland ligger jag verkligen hopkrupen en hel natt, så jag hann tänka ett litet ögonblick, att jag nog haft en sån natt.
Men när jag försökte sträcka ut ena benet upptäckte jag, att det faktiskt inte gick att sträcka ut. Det låg där det låg.
Eller stod.

Ja jag vet inte hur jag ska beskriva det här. För ja, det låg. Men jag stod upp.
Och ena foten var liksom fastsatt i en sorts halvhård substans. Andra benet tycktes spreta rätt upp i vädret och jag själv, eller bålen eller vad man ska säga, satt ihop med benet i värsta balettstil med armarna hopsatta ovanför huvudet som knappt kunde ruckas på åt något håll alls.
Väldigt underligt.

Och jag kan ju säga, att jag inte är speciellt vig i vanliga fall heller. Men det här var något annat än att bara vara klumpig. Jag satt fast. Helt fast.

innan jag fick panik lyckades jag ändå se mig omkring något litet. Mitt huvud satt som i ett skruvstäd, men mellan armar och ben hade jag ändå en liten, liten utsikt. Och…. ja det jag såg gjorde mig något upprörd.

För det enda jag såg var enbenta damer och herrar som, liksom jag själv var ihopklämda i mycket besvärande kroppsliga formationer. Och ni förstår ju hur oerhört förvånad jag blev när jag upptäckte, att min närmaste granne var en av mina äldsta vänner. Ja, en sådan vän som var så gammal, att han dog för flera år sedan. Jag blev inte mindre förvånad när jag sedan såg den ena efter den andra av mina avlidna vänner och släktingar åt vilket håll jag än lyckades fästa blicken.

Vi stod allihopa i långa rader, enbent fästa i underlaget som jag rätt snart insåg var vanlig lerjord. Jag misstänkte, att det som höll oss kvar i jorden var våra egna fötter – som antagligen i det här läget nog borde kallas rötter.
Våra huvuden satt inklämda mellan armarna och det andra benet och vi svajade allihopa i vinden som svepte förbi då och då.

Det där svajandet var faktiskt, när jag kände efter lite, ganska skönt. Det liksom ilade i armarna och pirrade till i huvudet. Och så rasslade vi allihopa tillsammans på ett oerhört melodiskt sätt. Sällan har jag hört så många röster sjunga så vackert tillsammans utan föregående samövning.
Jag ville gärna delge min förtjusning och öppnade munnen för att säga några ord.

Men att öppna munnen när huvudet sitter så fastkilat visade sig vara fullkomligt omöjligt. Förresten är jag inte säker på, att jag längre hade någon mun att öppna. Rösterna vi sjöng med tycktes bli till av själva vindens rörelse. Ingen sa något. Ingen tycktes ens vilja säga något. Ändå tyckte jag mig fylld av en sorts enstämmighet i tanke och vilja.
Nej. Fråga mig inte hur det kunde vara så. Det bara var en känsla. Ett enkelt lyckligt vara.

Timmarna gick, den tidiga morgonen övergick i dag, solen rörde sig över himlen och något mycket underligt inträffade. Jag kan inte säga riktigt vad som hände mer än att jag tror det måste finnas någon sorts magnet eller kanske ett elektriskt fält inom oss som liksom drar oss mot ljuset. I vart fall var det så det var för var och en av oss som stod där i lerjordens trygghet. Solen reste oss upp, ljuset drog oss samfällt till sig och vi fylldes av en obeskrivlig lycka. Ett rus av sådan kärlek till livet, att det är svårt att hitta något sätt att beskriva det.
Men om man säger att själva tillblivelsen skedde där vi stod, i ett enda evigt ögonblick av liv, för att ljuset nådde oss på ett sådant sätt, att inget annat fick plats. Inte ens skuggan som kastades mellan oss på marken kunde matta ljuset.
Och vi visste det allihopa. Det kanske var det som var det stora.
Att vi visste det samfällt.

Ett tag trodde jag, att alla de andra visste mycket mer än jag om det liv jag vaknat till. Jag tänkte, att döden måste kommit till mig under natten. Och att livet efter döden var detta fält av växande.
Men sedan tänkte jag, att om de andra vetat mer, skulle jag delat den kunskapen. För så var det.
Att vi hade en och samma vetskap. Som om ingen av oss fanns utanför även om vi inte delade ett enda ord.

Ett enda ord. Förresten kan man säga, att det var just det vi delade. Ett enda ord. En enda verklighet. Ett enda uttryck och en enda rörelse.

Kanske gick det bara en dag och en natt. Kanske förflöt åratal. Måhända fanns varken tid eller rum.
Men det kom en tid när våra ögon glimmade gyllene och orden mognade som fruktbarhet utsträckta mot fågelstrecken i himlen.
Ljuset drog oss samman, torkade våra läppar och spände oss i fullkomlighet.
Allt vi ville var skörd.
Som om det enda målet för vår tillvaro var att få dö som en enda kroppslig närvaro.

Jag vet inte något om det som följde. Inte något jag kan berätta.
Där var en sorts smärta.

En förkrosselse i vilket varje namn förlorade sin betydelse.
Och vattnet som utgjöts över vårt församlade stoft blev som svalkande tröst innan hettan fogade oss samman. Elden vände våra sinnen så att det vi visste som närvaro måste sammanfogas i den sortens verklighet som bara kan synas när ett jag blir till i en älskad människas hunger.

Och trösten… den tröst som är att fylla en annan människa med kärlek.. ja om mänskligheten kände den trösten skulle varje liv stråla av det där som växte av solen som reflekterade livet.

Så ligger fälten ännu plöjda medan brödet gräddas.
Och jag ser mig omkring och vet, att liv är att dela den jorden.

Published in: on 14 maj, 2010 at 06:42  Kommentarer inaktiverade för  

Det är jag som tillverkar korsen

Det är jag som är timmermannen bakom korsen. Ja, alltså, en gång var jag verkligen timmerman med ansvar för att ta hand om och förädla de trädstammar som levererades till kejsarens verkstäder.

En tid i världen var jag en sådan man bugar för.
Men jag gjorde ett misstag inför en rådsherre som inte kunde tåla att en handens man kunde stå högre i rang än en som han själv. Så jag fick se min tjänst i en annan mans händer.
Själv sattes jag till sågverk och simpel timmerräkning.
Tills en dag man kom och frågade efter pålar att fästa kroppar på.
Då var det inte kors man ville ha, utan bara vanliga pålar. Sådana man använder för att pina livet ur drägget.

Man spikar eller binder fast deras händer längst upp, ibland har man borrat hål genom pålen att fästa repet igenom. Somliga pålar är korta nog att tillåta att brottslingen står på marken medan man piskar honom. Andra pålar är längre. Man hissar upp den man ska döda så han inte når marken. Sedan får han hänga där tills man anser att han fått nog.
Då dödar man honom.
Det händer också att man tar ner en halvdöd och låter honom kvickna till. Eller avlida liggande om det gått så långt. Han får en chans till kan man säga.
Det händer inte så ofta att någon överlever. Men det har hänt. Det är därför man alltid sticker dem efteråt. Ifall man nu bestämmer sig för att det verkligen ska vara en avrättning.

Men det var alltså två män som kom en dag och frågade efter en sådan påle. Eller rättare sagt efter material till en sådan pinopåle.
Jag bad dem beskriva mer exakt vad de ville ha. Vad den skulle göra för verkan och hur hållfast den måste vara.
De sa måtten och berättade om fästanordningar och olika sätt att låta pålen vara fäst vid marken.
Det var då jag kom på det.

– om man skulle lägga två pålar i kors…. göra urtag – en fog – och .. nej förresten, varför inte låta de dömda få visa upp sig lite extra.
Tänk er.
En mördare som får bära stocken han ska spikas fast på. Eller en bedragare som får släpa tyngden av sina brott på axeln. Genom staden så att människor får se honom sona sina gärningar.
Och så lägger man en korsarm på stocken, väl inpassad för hållfasthetens skull. En kil och ett par träpluggar…
Sen binder man fast den anklagade och dömde så att han får hänga med armarna utsträckta. Utan möjlighet att krypa ihop i sin smärta. Man kan till och med låta ett par spikar nagla fast hans armar.

Och det är klart att de såg det hela spelas upp som bilder när jag berättade. Jag är bra på att beskriva så att man förstår precis hur jag menar.
Så de köpte idén och jag tog fram materialet och lät några slavar göra grovjobbet innan jag själv tillverkade det första korset. Och det andra.
Sedan kom beställningar på ett antal jag inte längre kan hålla reda på.
Vi har tillverkat dem i sjutton år nu.
Alltid i samma höga kvalitet så att de går att återanvända många gånger innan spikhålen gröpt ur stammarna såpass att man måste kapa dem och låta dem bli vanliga avrättningspålar eller stockar för annat bruk. Inom kriminalväsendet finns många användningsområden för gott trä.

Som ni förstår har jag avancerat under de här sjutton åren. Den rådman som en gång avslöjade mig i en prekär situation har själv fått gå den svåra vägen genom staden med en påle på ryggen. Jag valde själv ut träet till korsarmen. Ett vackert trä med ådringar jag lät färga in så det skimrade i guldgult mot den blå himlen.

Så, att det var en av våra pålar som drogs genom staden av en kollega, nåja, en snickare från Galileén i går är inte så märkvärdigt.

De gav honom en av de oljeindränkta. Man lägger dem i olja i några veckor så de är rejält tunga. Som om det inte skulle räcka att släpa en vanlig påle.Sen fick han hänga med några rövare från landsvägen. Också de på mina skapelser.
Det är väl inte så mycket att orda om egentligen.
Många som inte varit så oskyldiga har hängts upp och dött sina kvalfyllda dödar.
Och en och annan oskyldig har nog fått sitt.
Det är inte mer med det. Korsen fungerar.

Och det är inte utan, att man kan vara rätt nöjd med sin livsgärning en sån här dag när tiotals av dem gjort vad de ska runt om i staden och sabbaten lagt sig som mildaste vila över var och en av oss som lever i rättfärdighet – efter bästa förmåga och, måste jag säga, en aning av den klokhet som hjälper oss fram här i livet.

*bugar och tackar för ordet*

Published in: on 11 maj, 2010 at 12:00  Comments (2)  

Judas

Det är natt. Alltid natt. Som om det kompakta mörkret aldrig viker hur tidigt solen än går upp och hur mycket fåglarna än jublar över våren.
Det är ändå natt.

Nej inte så att ögonen inte ser grästuvorna eller blir stuckna av glittret i sjön när det reflekterar ljuset jag ser men inte vet.
Om det ens är något att veta.Här har jag suttit timmar, dagar och oändliga månvarv. Människor har gått mig förbi. Några har stannat sin tid för att se i min natt. Ingen har vänt sig om och ingen har längtat att vara mitt nu.

En gång hörde jag en berättelse om en utlänning som kommit till vårt land. Inte en av de där flyktingarna som sitter i hörnen och tigger, nej det här var en rik man. En av de där som inte vill betala skatterna i sitt eget land kan man tänka. En lycksökare i affärer. Framgångsrik och… ja jag tycker vad jag tycker och håller tyst. Tanken är fri.

Men berättelsen…. den handlade om den här mannen och vad han gjorde för en av våra landsmän som råkat illa ut.
Jag minns inte vad som hänt, men han låg i diket. Illa slagen, sårad och eländig och ingen vet om han hade överlevt om inte den här utlänningen funnit honom och hjälpt honom upp.
Han till och med lät honom åka med till närmaste värdshus där han betalade för både övernattning och mat i några dagar.

Ja det är väl inget märkvärdigt med det egentligen. Man kan ju tycka att vem som helst skulle ha hjläpt till.
Men det pinsamma är att det, på den där rätt välanvända vägen, passerade många människor. Landsmän till den slagne, välbärgade och säkerligen väl skickade att kunna hjälpa till.
Man kan undra vart vårt land är på väg när inte en enda av dem stannade och hjälpte till.

Det skulle till en total främling. En av de där man hellre slipper möta någon annan stans än där de hör hemma.
Pinsamt.

Om det hade varit jag som legat där i diket hade jag hellre legat kvar än delat skjuts och måltid med honom. Jag hade hellre dött i mina egna spyor och mitt eget blod än låtit en lismande bedragare rädda mitt liv.

Det är väl det som är min sanning.
Att jag hellre dött.

Och natten omkring mig talar det språk jag känner.
På något sätt vet jag det. Att mannen i diket är jag. Eller vem som helst som är som jag. Eller du.
En människa i mörkret.

Det är bara det att jag aldrig förstått hur man kan välja förnedringen.
Att be om hjälp när den som ska hjälpa inte är .. ja vad ska jag säga.. någon man kan ta emot hjälp av. Man kan bara inte förnedra sig så.

Nej man kan bara inte förnedra sig så

Published in: on 7 maj, 2010 at 10:41  Kommentarer inaktiverade för Judas  

Meditation

Tre djupa andetag

Det första heter här
Det andra heter nu
och det tredje kallas närvaro

En medveten tanke
– jag ger mitt här, mitt nu och min närvaro

Sedan är sinnena redo att ta emot
att reflektera
och att ge tillbaka

Ett flöde av den evighet som är livet

Sådan är min bön
den jag får
och den jag stannar i när allt har gått förlorat

Mitt liv
mot evigheten.

Published in: on 5 maj, 2010 at 09:13  Kommentarer inaktiverade för Meditation  

Så talade Lasaros

Så kom döden som en ängel
med bud att lägga på mina axlar
Sömnen
Inte den till frihet
Men som livet skulle bli
Och hopplösheten var där orden inte sa det
 	 Title:  'Sleeping Lazarus' Painter:  Franciszek Zmurko (1859-1910)

Men ängeln som kom i min natt
tog fram – som ett talgljus – i himlen
allt jag såg var sten
men Gud vakade där.
Jag såg att han fanns i en fladdermus

Det var livet jag sökte med blicken
och tiden.

Så talade ängeln ur mörkret. Jag såg honom bortom all syn.

Och orden av hopplöshet rann ut ur hans mun
förvandlade bortom all kunskap
Han talade något om mörker och ljus
– och om stenen som dolde min grav
Sigillet jag såg var en duva.
 	Title: 'The Raising of Lazarus' Painter:  Caravaggio (1571-1610)
Han restemig upp
när han talat sitt livsverk i tiden
och jag längtade känslan av närhet.

Mitt talgljus var slut och mörkret kompakt
min andedräkt frusen som tundran

Då vände sig tiden i berggrundens fot
jag kände den darra sekunder
en evighet väcktes av ett enda ord
och ordet sa namnet jag kände

en duk på min panna
ett ord som föll ner
och skyddade mig från det ljuset
som fyllde den plats där sigillet var satt
det som skilde mig själv ifrån livet

Och livet stod ensamt i ett ljus som var Ljus
och namnet han ropat var mitt
Jason Lazarus Heinec,  ljus
Men armar och ben var förbundna i lin
de bindlar som format min hud
Jag stod som en fånge i döden, min kropp
förbunden att multna och bli
till ett med det ljus som var liv
det ord som var sagt som mitt namn

Då sa han till dem som stod levande kvar
att lösa min kropp ifrån döden
De bar mig mot allt det som skaparen gjort
en odrejad lerklump mot solen

Jag såg det jag älskat men lämnat att dö
och visste, att livet var större
Men ljuset som bländat mig gjorde mig blind
jag såg inget annat än skuggor
– de skuggor som föll bortom natten jag känt
den natt som gav ljuset mitt liv
grotta i Ohio, hocking-hills state park

Men bortom all glädje står grottväggen kvar
och längtar min kropp bortom tiden

Själv höjer jag blicken och vet vad jag hört
ett namn bortom döden
– jag själv

Published in: on 4 maj, 2010 at 05:08  Kommentarer inaktiverade för Så talade Lasaros  

om bön

När barnet sträcker sig mot maten och värmen. När begäret får sin tillfredsställelse genom att  bara vara det enkla begäret efter något som finns att tillgå.

Innan föreställningarna om det som inte finns har tagit över. bild: Janet Laughlin

Långt innan begäret väcks efter sådant andra har fått, det andra behövt och det andra framhållit som värdefullt.

Där, i den första tilliten finns inget annat än det man själv ”skapar” genom att behöva det – och som man föreställer sig för att man fått det och därför kan vilja ha det.

Hunger skapar mat. Ensamhet skapar sällskap. Tomhet eller avstånd skapar närhet. För att en tillräckligt god omvårdnad handlar om att ge det som behövs. Inget annat och inget mer än så. Bara för att det behövs.

Och varje förälder vet, att tillfredsställelsen över att se sitt barn mätt, varmt, torrt och nöjt överglänser allt annat. Den sanna lyckan är att låta barnets behov skapa det man själv ger. Tillsammans med sitt barn skapar man världen. Och det enda viktiga är, att skapa den god så att barnet vet att det är ett gott barn med goda behov som skapar en god värld.

Allt vad barnet ber om ska det få. För att det bara kan leva genom att få det.

Så är det för det mycket lilla spädbarnet.

Och kanske är det just det vi behöver veta när vi läser, att allt vi ber om – det ska vi få. När vi är som späda barn som bara kan begära det vi kan få. Det som behövs för att vi ska leva. Och det som är skapat gott för att vi ska be om det för att få leva.

Så att varje bön blir ett svar – ett svar till den förälder som bara längtar efter att få ge sitt barn just det barnet behöver för att få vara ett gott barn med goda behov som kan mättas av allt det goda som föräldern vill ge. För att det överträffar allt annat det där, att se sitt barn tillfreds med livet.

Bön… att tillfredsställa skaparens lust att ge det vi behöver för att leva…

ja kanske kan det vara så enkelt

Published in: on 3 maj, 2010 at 04:13  Kommentarer inaktiverade för om bön  

de drömfyllda nätterna bortom

Bergen omger mig. Bara bergen och några vänner. Jag har bett dem stanna bortom, där jag inte kan se dem och där de inte kan höra min gråt. Kanske talar dom om mig, ömkar mig eller förbannar mitt öde.

Jag vet inte. kanske borde jag själv förbanna. Men jag kan inte. Jag kan bara sörja. Sörja de barn jag aldrig får se, alla dagar jag måste lämna och alla de drömfyllda nätterna. Livet som inte fick vara mitt.

Nej, det är inte så, att jag får ångra något. Jag har inget att ångra. Inget som fört mig hit för att jag själv kunde gjort något annat val. Jag har bara älskat. Älskat och lekt och längtat. Alla mina ensamma timmar och alla de timmar jag haft sällskap. Alla dagar och alla nätter när oron legat som en fjäril i mellangärdet. Nej jag ångrar inget. Men borde jag förbanna? Ödet eller min far. Han som valde att ge mig till det liv som är bortom.

Det var bara några dagar sedan jag dansade. Jublade och spelade av glädje. Vi såg honom komma över bergen. Vi såg fanorna, segerbaneret och hästarna. Alla som höjde händerna mot himlen i tacksamhet och alla de som böjde sina huvuden mot marken. De fångna och de sårade.

Jag tror aldrig jag varit så glad. Så innerligt tacksam och så fylld av förtröstan som just då. När jag såg min far komma över bergen som en segrare. Aldrig mer skulle vi svälta, aldrig förnedra oss och aldrig höra honom jämra sig i natten.

Min far har inte haft det så lätt. Hans mamma är en kvinna som aldrig gift sig och hans far, min farfar har aldrig erkänt honom som sin egen. Så vår familj har levt på sidan. Alltid på sidan. Ibland har det varit svårt. Ibland har vi bott i en grotta. Nu på senare tid har vi fått hus och kunnat skaffa både lite boskap och ett par tjänare. För att min far är en mycket duktig soldat. En som offrar sitt liv för den han tjänar.

De senaste åren har han stridit för sina bröder. Gileaditerna. Han har segrat, han har avancerat, stigit i graderna och vi har fått det bättre. Vi har varit tacksamma för det.

Men nu… den seger han vunnit den här gången handlade om lite mer än sold och ära. Den här gången fick han ett bättre bud.

Om han segrade skulle han få ärva tillsammans med sina halvbröder. Om han kom hem med livet och baneret hissat, skulle vi bli gileaditer till namnet och till blodet. Och till tryggheten. Aldrig mer svält. Aldrig mer på flykt. Och alltid hemma bland dem vi känner som våra vänner.

Så det är klart att jag hoppade jämfota av glädje när jag såg dem komma. Och inte kunde jag hålla mig från att springa dem till mötes. Jag är snabbfotad precis som min far, springer faktiskt fortast av alla i byn. Och jag längtade efter hans varma händer, hans innerligt trygga famn och hans oändligt kärleksfyllda blick. Så jag sprang.

Först av alla sprang jag, som en gasell, som en hind och som en flyende vårvind. Först av alla nådde jag hären, först av alla såg jag min far på sin högresta svarta hingst. Och jag mötte hans blick. Sträckte mig mot hans vackra gestalt. Och…

..blicken som mötte mig. Hans ögon i mina. Skräcken.

Jag vet inte vad han sa. Minns inte annat än döden. Han talade om döden. Inte om sin egen död utan om min. Om något han lovat och något jag måste. För att hans Gud. Något ofattbart.

Alla cymbalerna. Alla trummorna och flöjterna. De där danserna och ruset av starka drycker. Och hans ord i mina händer.

Allt det där jublet. De sårade som skulle få leva med halva ben och ofattbar smärta. Slavarna som en gång varit fria män och kvinnor. Och hans ord i mina ögon.

All maten. Allt det där vi åt och drack. Alla talen, hjältetalen och jämmertalen. Alla återförenade älskande och de som upptäckt andras barn i sina hyddor. Allt skrammel och alla hårda famntag. Och hans ord i mina fötter.

Han hade stridit. Han hade stått i en dal med berg åt alla håll. Reträttvägen avskuren och fienden i övertal, hundratals ridande, springande och krypande. Vapen åt alla håll och döda kroppar utan ände. Där fanns ingen seger i sikte. Ingen ära och inget annat än död och förtvivlan. Tills han bad. Min far som sällan talar om någon gud vände sig till den gud han sett andra tillbe. Israels gud eller kanske mammon. Vad vet jag. Han la sig på knä och ropade till himlen. Dit där gudar behagar fly när människor strider.

– Om du ger mig seger ska du få det första som möter mig när jag kommer hem. Sa han. Och tänkte kanske att det skulle vara tjänstefolk. Eller vakter. Eller hundarna som alltid brukar kasta sig över alla som visar sig på vägen.

Det var bara det, att vi haft en epidemi bland hundarna. De unga hade dött. De äldre var för kloka. Eller kanske bara lata. Och några hade vi stängt in för att rädda dem från smittan. Och vakterna… kanske sov de. Eller tänkte, att tids nog hinner de fram till stadsgränsen. Då kan vi möta dem. Värdigt. Nyktert och passande ärofullt.

Så det var jag och tjänstefolket. Jag var snabbast. Jag springer snabbast av alla här. Det bara är så.

Och inte kunde min far veta det. Att det var mitt liv han höll i sina händer när han bad.

Min gråt är inte av den stillsamma sorten. Smärtan i döden kan inte mäta sig med smärtan i livet när det inte blir något annat än aska att kasta i floden. Mina vänner må förbanna, ömka eller förtvivla. Min gråt är inte av den sorten.

Så här, när jag ser ut över bergen och ger mitt liv för dem som gått före i striden kan jag se sådant som annars inte är synligt. Inte ville jag dö. Det är inte så, men om det är vad jag måste….

Det finns en död för alla.

Det är bara det, att jag måste gråta över allt det liv som inte blev mitt. Innan jag förmår leva det jag fick.

Det bara är så

Published in: on 2 maj, 2010 at 11:55  Kommentarer inaktiverade för de drömfyllda nätterna bortom  

Grinden

– Kom!

Sa han och sträckte ut en hand.

Det kan hända att jag inte ville. Det är möjligt, att jag tvekade aningen av en sekund för länge. Det kan vara så, att jag inte brukar bry mig om människor som vill få mig att följa med eller hålla med eller ens titta på dem. Speciellt inte om det är män som är en aning för nära. Nej, jag talar inte om närgångenhet. Bara om närhet.

Det där, att på något sätt  känna, att någon ser, någon vet och någon vill. Något.

Det är då jag brukar säga nej fastän jag kanske ibland skulle vilja säga ja. Eller åtminstone kanske. Att jag kanske kommer. Så det kanske lönar sig att tjata lite.

Men den här mannen tänkte inte tjata. Jag såg det på honom, såg hans fullkomligt genomtänkta fråga i hela hans kropp, hela hans väsen, om man nu kan säga så om något som är mer än det man ser med blotta ögat.

Han stod där. Han sträckte ut handen.

– Ok. sa jag. Fast jag inte brukar gå på så enkla trick. Ok. Och så sträckte jag fram handen mot honom och tänkte att nu skulle han ta den och vi skulle hälsa och så var det inte mer med det. Men … den som inte tror på sådant som inte händer kan sluta läsa här. För … ja, jag ska berätta om sådant som inte händer. För att det hände mig när jag sträckte fram min hand mot den där mannen.

Det är så här, att jag är blyg. Väldigt blyg fast ingen förstår det eftersom jag samtidigt kan vara utåtriktad och faktiskt tycka om att diskutera och formulera minst lika mycket som jag är rädd för att synas. Den konflikten inom mig brukar ibland visa sig i, att jag har lite svårt att möta människor utan att ”blunda”. Jag tittar inte upp ordentligt, möter inte blickar och har svårt att definiera mig och andra  tills jag ”landat” och tagit tag i mig. Nu hade jag ju inte hunnit ta det där taget i mig, så jag tittade inte ordentligt. Och eftersom jag aldrig känner igen folks ansikten oavsett hur mycket jag tittar, så brydde jag mig nog inte om att försöka lägga den här mannens utseende på minnet den här gången heller.

Så… jag såg inte så noga vad som hände. Men.. jag sträckte fram handen, förväntade mig en varm manlig hand mot min och ett stadigt handslag. Och försökte hålla min egen hand lagom fast, lagom avvaktande men ändå inte avvisande.

Det är klart att jag blev förvånad när jag i stället för en hand kände att jag fick en brädbit i handen. Eller en bit av en bräda. Snabbt återfann jag mitt seende, fäste blicken på det jag tog i och avslöjade mig själv. Eller honom eller. Ja jag måste säga, att jag kände mig mycket förvirrad och lite rädd när jag upptäckte att jag lagt handen på en gammal grind. En enkel trägrind med en mycket sliten överliggare.

Så vitt jag kunde komma ihåg hade jag aldrig sett den förut. Inte heller hade jag observerat stängslet, träfållan och det lilla huset som såg ut att vara ett uthus. Kanske ett fårhus med lågt i tak och … ja. Där var fåren. Vuxna får med lurviga pälsar och.. lammen. Flera lamm. Sådana man vill ta upp i famnen och bara äls

ka. Ja, jag har själv får, vet hur de luktar, hur lammdoften sätter sig i kläderna, lite surt, lite ulligt och fullkomligt omöjligt att inte dra in i näsan fast det egentligen inte alls luktar gott.

Fåren tittade upp på mig, sådär som får gör, och när de upptäckte att jag inte hörde hemma i flocken drog de sig tillbaka. Lockade på sina lamm och tryckte sig mot fållans bortre hörn. Jag tänkte, att jag inte skulle skrämma dem. Men öppnade ändå grinden och gick in. Av någon anledning gjorde jag det. Av någon fullkomligt idiotisk anledning.. bara för att den där mannen sagt ”kom”.

I samma ögonblick som grinden slog igen bakom mig  (det var en sådan grind som låser sig själv, mycket praktiskt när man har djur )  hände något fullkomligt omöjligt. Jag som är en och sjuttiofem lång kunde plötsligt inte se över fållans högsta slana. Jag fick en ofattbar lust att smaka på det torra höet som låg i högar framför mig och jag

… ja jag skrek faktiskt till när jag upptäckte det.. jag hade ulliga ben. Mitt skrik lät inte klokt och av någon anledning tyckte jag att jag borde ta några lämpliga krumsprång för att visa att jag inte var fientligt inställd innan jag artigt tog några tuggor av det där fullkomligt oemotståndligt doftande höet.

Jag vet inte om jag borde skämmas. Men innan natten var inne hade jag spanat in den stora baggen, lyckats få in en klöv i flocken och pussat några av lammen när inte deras mammor såg det. Inte dumt alls. Möjligen lite ovant. Och underligt. Mest underligt var det nog, att jag inte tyckte det var ett dugg underligt.

Och natten kom med mörker. Ogenomträngligt och omöjligt att betvinga. Fållans stängsel var högt och grinden stängd. Jag visste att det var så. Och jag visste, att utanför gick rovdjuren. För första gången i mitt liv funderade jag över mitt liv. Om jag var säker där innanför grinden. Om jag kunde dö. Om någon brydde sig om mitt liv.

..om någon brydde sig om mitt liv…

Published in: on 1 maj, 2010 at 08:54  Comments (3)