Namn

Så var det namnet.

Någon visste, att uttala ett av dem. Det senaste – det som återkommit och landat med bitar av ett sargat hjärta.
Någon annan kunde det andra namnet. Det fyrkantigt gråsvarta. Det som fastnat med siffror mot vita ark och summerats som rimligt och okänt. Men säkert. Som hänglåset eller bakfickan med knapp och dubbla säkerhetsnålar.

Men det tredje…

Det som kanske för alltid var bortglömt, tappat som sten på marken eller undanstoppat där ingen längre minns det.
Det där namnet som älskade att svara.
Det som leende visste
och glittrande lekte med vinden.

Skulle jag själv säga mitt namn?

Att leva som haren, jagad av räven och hunden.
Att byta skinn och själv bli den rödhylta svansfanans mästare
och att i triumf vända hem

Nej vem skulle förstå den sortens poetiska glömska?

I trettio år har jag varit närmare döden än livet
inte bara för att livet ville så med de gener det gav mig att bära.

Nej inte alls.

De år jag fick av glädjande frihet från skammen att långsamt bli ingen att räkna med…
de åren.

Valde jag att ge en annan skam

Och skammen jagade med skuld medan skulden valde att tiga.

Omöjligt är det, att tala orden. De där om döden som inte längre var min. Men gav andra makten att ta den.

Liksom livet.

I vårt land är hot mot liv och egendom något stort.
Här får människor skydd.
Man kan gömma sig i ett nytt namn och en ny identitet med nya siffror och annan adress.
Man kan hämta sin post eller låta bli
och man kan lämna sitt land och sin verklighet för att bli någon annan medan hoten lägger sig under tiden.

Det är bara det, att under tiden.
Liv slutar inte. Och namn växer ihop med tid. Kärlek binds vid kärlek och människor lär sig älska någon som nu heter det kärleken vet.

Och åter kommer frågan. Den ställer sig upp som ett löst klippblock längst upp på en fjällsida.
Någon går förbi och säger ett gammalt ord
ett namn
Det namnet

Så sker det som måste ske när stenblock faller handlöst
Det drar med sig jord

sten

växtlighet, örter
buskar och träd
skapar nya vägar för vattnet, för vinden och för elden som

plötsligt kommit loss där någon slagit läger.

Så lite behövs för att allt ska gå förlorat

eller vinnas åter

åter och åter igen.
ett namn

Kanske mitt eget

som en vit sten i en hand om sommaren

Published in: on 29 juni, 2010 at 04:12  Kommentarer inaktiverade för Namn  

det mätbara

– Idag ska jag mäta mig, sa hon.
– Längden och bredden och djupet. Och varför inte också energin!
– En måttstock tack! fortsatte hon utan att vända sig till någon speciell.
Där fanns ingen att vända sig till. Varken speciell eller allmän.
– men jag måste ju ha en måttstock.

Sagt och gjort.
Hon satte på sig något omätligt fult men synligt nog att uppmärksammas och låste upp sina dörrar för att hitta någon att mäta sig mot.
– en måttstock kan vara av kött och blod, tänkte hon. Det måste vara den bästa måttstocken för en människa.

– Och vad har vi här då? Ah!! – Kan jag få mäta mig mot dig?
– va?
– Jo jag sa… förresten, Dorothy heter jag. Men jag är svensk. Trots namnet alltså. Jag bor därborta. Jo jag sa att, kan jag få mäta mig mot dig?
– Godmorgon. Hasse. Nej jag har inte tid. Ser du bussen därborta. Jag ska med den.
– Jahaja. Jag åker väl med då. Sa hon medan hon ökade takten så att hon följde hans snabba steg med bara en tiondels sekunds fördröjning.
– mätbart fortare, muttrade hon.
– hur sa?
– Hur mäter man fortare?
– Ja vi får gå lite fortare om vi ska hinna. Ser du kön. Vi har tur. Den är lång.
Han satte punkt efter vart tredje ord för att andas.
Hon måste vänta med talet för att andas.

– Det här måste vara mätbart. Det bara måste. Men hur? undrade hon när hon klev in i bussen och mötte chaufförens blick.
– trettio kronor, sa han.
– va? sa hon
– Om du inte har kort måste du betala. Trettio kronor kostar det.
– Till?
– Nej överallt. En hållplats eller hela vägen.
– Hur mäter man det?
– Mäter? Här mäter vi inte. Du måste betala eller gå av.
– OK, sa hon. Då går jag av.
Och så gjorde hon det. Klev av bussen och vinkade åt mannen hon inte kunnat mäta sig mot.

Och undrade.
– Hur kommer det sig, att somliga bara åker en hållplats och andra kan ta sig hela vägen för samma summa. Och hur mäter man att jag gick på och av gratis.
Hur vet chauffören vad han ska säga när allt han tar betalt för är en idé om hur långt människor är beredda att gå och hur långt det måste vara för att värdet på sittplatsen ska motsvara biljettens kostnad?

Eller kanske måste den som styr inte veta något mer än att folk är med. Att de betalat priset och överlämnat ansvaret för den biten livstid till den som råkar sitta vid ratten just då.
Att de valt.
– men utifrån vad har de valt? Vad finns det för alternativ?
sa hon högt medan hon långsamt gick nedför backen mot centrum.
Kyrkogården till höger. De gamla kvarteren med stenhus till vänster. Gatstenarnas kullrighet under fötterna och domkyrkoklockornas klang ovanför huvudet.

Nere vid ån stannade hon och såg ned i det skummande vattnet och undrade om mannen hon inte fick mäta sig mot någonsin hade stått just där och sett hur tiden rann iväg medan bussar med sittande människor passerade. Gick det att mäta tiden så? Rinnande mellan bussarnas tidtabell.
Gick det att se något mätbart i det faktum, att vårfloden alltid la till några meter väta på den skrovliga stenmur som omgärdade den?

Om hon kunde hitta en mätstock som visade hur.
– hur allt är. Hur det verkligen är.

Kanske skulle hon veta då. Om livet.
Om det var jämförbart med något tydligt fastslaget värde.
om det var något att ha

om bara man kunde mäta
sig.

Published in: on 26 juni, 2010 at 08:17  Kommentarer inaktiverade för det mätbara  

En ofattbart stor gåva att trösta sitt ansiktslösa liv med…

Det var spegeln.
Den som aldrig skulle ljuga om man såg till linjerna. Dragen av mognande hud. De fina linjerna kring munnen. Ögonen under de där stolta bågarna av kärlek.

Eller var det jag själv?
Oförsonligheten och något som kanske kunde kallas lögn men doldes av rädsla?
Mitt eget ansiktes obesvarade vara?

Det som hade hänt under natten.
Vad det än var, som hade hänt under natten. Måste ligga som skuggor över dagen.

Jo jag ska tala i klartext. Det är bara det, att det poetiskt dolska skonar mina känslor.
Om jag knarkar något, är det det vackra.
Men den morgonen var jag oförberedd. Ja, inte på det vackra, det som alltid visar sig under himlen när jag ser ut genom sovrumsfönstret.
Nej inte det.
Men på det jag sedan skulle möta.
Mig själv?

Man går upp ur sängen. In i badrummet för att hela kroppen vet, att tömma sig på sådant som vilat sig moget. Sitter en stund, låter ögonen vänja sig vid ljuset och känner att kroppen vet skillnaden mellan horisontellt och vertikalt.
Sedan reser man sig upp och lägger ena handen på vredet till vattenkranen, lyfter ansiktet en aning och ser in i
sig själv?

Skräcken när inget av det som syntes i spegeln gick att förstå.
Fasan, när ögonen irrade mellan okända storheter
Den snabba tanken om galenskap
psykos och tunga mediciner
Mottanken
den om hjärnan som långsamt förbereder döden

Ännu en blick och sorgen.

Nej, jag talade inte med någon den dagen. Och inte nästa. Inte om spegeln och inte om ansikten som försvunnit.
Det gällde inte bara min spegelbild. Jag teg om andras bilder. Andras anletsdrag och minspel.
Jag hade förlorat dem alla.

Och några dagar senare förstod jag, att känslan av samhörighet fanns i förmågan att känna igen också de människor man inte känner. Men dragen.
Att se någon man sett och veta, det här är min stad, min gata, min affär, min församling, min….
På något sätt var det som att bli fullkomligt ensam
i ett fullkomligt okänt land

Sedan visste jag något annat.
Det där med att le. Att se andra le och att självklart möta med igenkännandets leende. Och känna i magen, att det är skönt att vara där människor är.
Utan ord. Utan krav. Bara vara.
Med ett leende.

Men tänk tanken, att det inte går att känna igen ett leende. Än mindre veta i vems ansikte leendet hör hemma.
Att inte se skillnad mellan ögon och mun, mellan näsa och kinder och mellan vänster och höger. Att alltsammans liksom bara är en obegriplig massa av obestämda enheter utan mening.

Jag måste låta bli att stirra. Låta bli att fixera och söka. Låta bli att se ut som om jag mötte något jag inte kunde förstå.
Blunda ett ögonblick, åtminstone i själen, hitta det egna leendet, det jag vet. Låta det färga mitt sinne och ge det som en obestämd gåva till varje okänd person som kanske söker min blick.
Le mot varje främmande människa som vore det min bästa vän.
Det skulle kunna vara det.
Utan att jag visste hennes ansikte.

Så småningom lärde jag mig annat. Hår och glasögon. Klädstil och rörelser. Röst. Förhoppningsvis ett hej som hann avslöja allt.
Men sorgen.
Den där sorgen över att kanske missa att hälsa. Kanske stirra oartigt rätt igenom någon jag gärna skulle krama om jag visste vem det var.
Men jag vet ju inte ansikten
och namnen jag en gång lärde mig var satta till anletsdrag jag mindes.
Nu har jag tappat både anletsdrag och namn.

Och sörjer.
Berättar om dagen då jag tappade ansiktet.
Och förstår, att det inte går att förstå. Jag förstår ju inte själv.
Men lever det
skrattar det
och gråter när dagarna säger så.

Och mina vänner har lärt sig att säga något när vi råkar träffas oförberett. Jag har å andra sidan lärt mig deras vanor. Var dom sitter i kyrkan, vilka gester de använder, hur deras tvål luktar, och själva kroppen. Jag har lärt mig nackar och hur huvudet hålls mot kroppen. Och rösterna.
Men namnen…
de där namnen som hörde till anletsdragen.
Någon gång ska jag lära mig hur namn hör ihop med kroppar.

Så förlåt mig medan jag ännu inte vet.
ni som får heta något annat

En sak har jag lärt mig ändå. En innerlighetens hemlighet.
Det är det där med att hälsa på människor man inte vet om man älskar.
Jag vet ju inte vem som står framför mig.
Det skulle kunna vara min värsta fiende – om jag hade någon.
Men det skulle också kunna vara en älskad vän jag inte träffat på ett tag.
Hur ska jag veta?
Så jag hälsar med ett leende och vet, att kärleken jag har inte är min egendom utan något jag fått för att andra ska ha den.
Andra… inte de människor jag har valt ut.
Utan just bara andra.

Och jag tror jag har lärt mig att kärlek inte har med att tycka om att göra.
Eller jo… det är klart, att det är lätt att låta kärleken flöda när man tycker om..
Men att möta människor med ett kärleksfullt leende…
utan att veta om man tycker om dem.

Det är en gåva.
En ofattbart stor gåva att trösta sitt ansiktslösa liv med.

…som ett leende.

Published in: on 24 juni, 2010 at 08:34  Kommentarer inaktiverade för En ofattbart stor gåva att trösta sitt ansiktslösa liv med…  

Tankens välsignade glömska

Så ser jag ut över vattnet, följer stranden på andra sidan sjön, solskenet som lämnat mig men ändå kastar skuggor över det synliga. Och konturerna av sommar når mig som inte vet annat än den dag som är.

Den dag som är…
Som om det finns en välsignelse i att tappa den sortens minne som räknar i ord av dåtid.
Ja det är sant, det ligger ett lugn, en trygghet och en frid i att inte minnas det gårdagen berättade. Och att aldrig räkna med, att dagen följer med till i morgon.

– men kan man leva så och ändå veta sitt namn? Kan man leva i något som är utan att veta varifrån det kommer och åt vilket håll det ska?
Åt vilket håll jag ska…

Ja, om den plats som är tiden inte kan gömmas någon annan stans än i det nu som är tidens vara…. då kan väl livet inte vara någon annan stans än där jag är? Och där är väl också mitt namn?

Så nog vet jag mitt namn och min tid och min verklighet.
I varje nu
i varje ögonblick
som den sanning som aldrig går att äga

Så om det som ser ut som en förbannelse, en livssmärta och ett tappat sammanhang blir synligt som sin egen motsats
kan man tacksamt böja huvudet
och ta emot

den välsignelse som låter tanken glömma och sinnet stumna
för att själen må vila i tillit.

Så verkar den gudomliga pedagogiken medan solen går ner och sjöstranden skimrar i glömska.

Published in: on 22 juni, 2010 at 07:50  Kommentarer inaktiverade för Tankens välsignade glömska  

i bävrarnas bäck…


Det leker ett ord i bävrarnas bäck
ett ord ur all glädjes förundran
det gnistrar så skönt
av fulländad frid
när det leker av fröjd under solen

Och uttrarna ser den glädjen bli född
i lusten att rutscha mot vattnet
de kastar sig ut
i fulländad tro
när de leker av fröjd under solen

Så finner en själ sin eviga ro
i doften av glädje vid bäcken
den väntar och blir
ett fulländat liv
när den finner sitt namn under solen

Published in: on 21 juni, 2010 at 09:52  Kommentarer inaktiverade för i bävrarnas bäck…  

om man inte vet att man tappat något behöver man ju inte heller söka rätt på det

O, ja, vi har så mycket. Alla de här vackra utsmyckningarna. Lokalerna och instrumenten. En förmögenhet i historisk mening. Något vi måste bevara, konservera och bevara.
För eftervärlden. Barnen som ska ärva.
Det vi ärvt. Och putsat till fulländning med våra själar som insats.

Och nog måste ni väl hålla med om vikten av det vi gör. Viktigheten. NI vet, alla de här rikedomarna vi tar hand om är ju till för er. För alla. Så att alla ska få del av det vi tillsammans äger.
En skatt.
Skatten.

Vi har den här.

Och det här pratet om att någonting skulle ha försvunnit…. Nej.
Nej vi har inte tappat bort något.
inte minsta lilla skärv
och absolut inte något silvermynt.

Published in: on 20 juni, 2010 at 08:13  Kommentarer inaktiverade för om man inte vet att man tappat något behöver man ju inte heller söka rätt på det  

Flugans flykt i vinden….


Flugans flykt i vinden
leker luft mot kinden
fågelropen ändar dag
allt är välbehag

Myggans dans i natten
darrar ton mot vatten
bäverhyddan välver bo
mörker andas tro

Ormens kropp mot jorden
tankens flykt – var bor den?
ljusets natt i sommartid
jorden längtar frid

Spindelns väv bland grenar
famnar och förenar
doft av jordens överflöd
liv som väckts ur död

Published in: on 16 juni, 2010 at 08:01  Kommentarer inaktiverade för Flugans flykt i vinden….  

Jag stumnar i drömmen jag vaknat

Det var en dröm.
Det måste ha varit en dröm. En som handlade om något så oändligt vackert, att ingen människa någonsin hade sett dess like.
Och sedan.Alla skärvorna. Som vore det vackraste utspritt som skärvor av glödgad kärlek.
Ett inferno av begäroch mer än det vackraste av alla uppenbarelser
Men i oändlighet som sanden i den
mänskligaste av alla förödelser
och som stjärnorna i evigheten

Ja, det måste ha varit en dröm.

Men dagarna efter den natten tycktes luften fylld av ett ord. Ett enda som liksom speglades i varje skymt av stoftet som omgav oss. Ja, det var som om luften hade fyllts av något vi kallade aska.Som vore de dödas andedräkt något vi måste bära inom oss.
Men ordet..
Det enda. Som krävde eoner av tankekraft, milsvida utläggningar och större djup än dem vi lodat i haven.

Själv menade jag, att endast poesin kunde uttrycka något av det vi alla visste var för stort för att säga.
Psalmerna och dikterna. De musikaliska utsvävningarna och kanske de dansande dervischernas fattigdom.Kanske något av allt det vi älskade att inte säga men ändå ropade i våra böner.

Men jag böjde mig mot jorden när jag förstod hur lite jag visste.
En dröm.Ja, jag visste en dröm.

En annan dag mötte jag en man i en verklighet.
Han drog fram något ur sin väska. En helt vanlig portfölj, kanske i äkta skinn, kanske bara någon sorts imitation. Men det han drog fram var äkta.
– Här
Sa han.
Och jag visste genast vad det var.
– Du kan inte ge mig det så här. sa jag.

– Nej, du har redan fått det du ska. Det här är bara en påminnelse. sa han.

Som i en dröm.
Men verkligheten kom till mig just så. Som om verklighet alltid är mörka drömmar.
Medan drömmarna som omger oss är vackra som vore de vävda av liv.

Ändå. Det där ordet. Som stoft i en söndertrasad verklighet där varje skärva är ämnad att bäras av en människa.
Ett människohjärtas sannaste sanning.
Lagd som ett ord

Men gåvan jag fick var förbannelsen som trodde att liv kunde köpas av annan valuta än kärlek.
Den där skammen som ropade efter andras blod
och skulden som trodde sig obotlig

Ja, jag har redan fått det jag ska.
Men nu vårdar jag drömmen om det vackraste en människa aldrig kunnat tänka men ändå fått som en skärva.
Och i dag har jag låtit den blomma som en ros i mitt blod
ett glödande helvete
en tagg och ett törne där smärtan tycks sakna sin gräns

ett ord
som sammanfogat alla de glödande skärvorna av sanning
och lagt stjärnornas gränslösa vilja till tiden
utplånat skulden
och förmått varje osagd bön att ropa
ett ord

som en vit sten i min hand när jag vaknar

en vit sten
i min mun

och jag stumnar i drömmen jag vaknat.

Published in: on 13 juni, 2010 at 03:10  Comments (1)  

Vem?

Så mötte jag honom igen. Han som sträckte fram handen och fångade mig i fårfållan med en blick. Den där blicken jag aldrig mötte.
Den här gången väntade han tills jag såg.
En man med den sortens blick som. Hann jag tänka innan jag såg.

Nej jag kan inte säga något om ansiktet. Alla som känner mig vet, att jag kan beskriva näsor och glasögon. Men aldrig ett ansikte.
Men blicken?

De ord han formade lät som en fråga.

– Vem är det du ser?

Hur skulle jag kunna veta det? Jag hade aldrig sett människan förut. Aldrig vad jag kan minnas.
Men det är det där med ansikten. Jag minns dem inte. Om jag någonsin sett dem.

– Vet du vem jag är? sa han med en aning skärpa i rösten.

Då svarade jag på ett sätt jag inte förstår.
– Du är min man.
sa jag.

men om jag har någon man borde han tala amerikansk sydstatsengelska. Lite släpigt.
Så jag förstår inte var jag fick det där ifrån. Att han skulle vara min man.

Men han nickade
Nickade och sa att jag hade sett rätt.
han var min man.

I vanliga fall är jag en kvinna som rätt lätt kan vända galenskap till något relativt normalt. Man kan säga, att jag litar på folk, fast egentligen är det mig själv jag litar på. Att jag kan ta hand om det som händer med mig även när det händer oväntade saker.
Men det här…
Ja, det kanske inte låter som något stort. Jag råkade säga, att han var min man.
Men jag visste på något sätt att jag sagt sanningen.
En annan sanning.

– Och vem är du då?
hörde jag honom säga innan jag tänkt färdigt.

Det var då jag insåg, att han inte var där för att vara min man utan för att jag var någon annan än jag tänkt. Eller blivit.
För jag kunde inte svara på något enda sätt utan att utelämna en del som inte kunde sammanfogas med det jag inte nämnde men ändå måste vara.

– Jag vet inte.
sa jag och tittade upp.

Och såg honom på ryggen. Den han vänt mot mig när han gick tillbaka samma väg jag sett honom komma.

Jag vet inte.
Men intill den dag som är, har jag inte kunnat släppa tanken på att vara det jag sa.

Och jag ser hans ryggtavla mot horisonten.

Published in: on 10 juni, 2010 at 09:41  Kommentarer inaktiverade för Vem?  

Öken

Det har sina sidor, att bo där sanden ständigt är i rörelse. Det spelar ingen roll om det är stiltje.

På något sätt rör sig sanden ändå.
Det som ena dagen är en evighetslång horisont har under natten förvandlats till vågor av tid.
Det är så det är där inget annat finns än stoft.
Jord utan väta

Kanske är det inte så konstigt, att varje andetag i den heta solen liksom tar över själva livet.
och att nattens kyla kryper in genom linneväven i tältet som vore våra kroppar svepta för graven.

Sanden.
Den eviga rörelsen där intet är, som är av liv.

Ändå, den morgonen i rodnaden över sanddynerna, såg jag livet.
En gestalt som en skugga utan skugga. En levande människa där mänskligt liv aldrig någonsin passerat utan karavaner av kamelburet vatten. Benen av de döda lämnar man i sanden att slipas till vitglödgad sorg. Men ensam väntar man sig ingen.
Ingen levande.

Ändå såg jag honom där. Den morgonen och nästa. Och ännu en, och flera i rad.
En ensam gestalt i soluppgångens rodnad.
Inte så nära, att det gick att se mer än manteln. Inte så långt bort, att man misstog en saltstod för mänsklig.
Men tillräckligt nära för att en kvinna som jag, måste stanna och vända sitt ansikte åt väster för att inte dra vrede över det som kallas dygd.

När jag sa det, berättade orden som formade det jag sett och delade min undran med kvinnor som bundits till tystnaden fick jag veta.
Han var en man som jagats av demoner.
En som talat i natten och ropat om morgonen.
En som sagt nej till ett rike av okända mått, och som noggrant beskrivit sitt öde.

Var han en galning? En man skickat ut i öknen för att dö?
Eller var han något större? En som kommit av sin egen tro och sin egen kraft för att hämta det öknen har i överflöd?

Vi trätte nog en del om det. Hade olika meningar. Och tänkte olika.

Den sista morgonen jag såg honom mot lju

set, föll han i sanden. Som om någon knuffade honom. Eller som om allt han hade haft av mänsklig kraft till slut hade fått sin ände.
Jag trodde han dog där mot horisonten.

Men bara några dagar efter hans död, när jag inte längre kunde se honom mot solen, fick jag höra av en man som färdats länge på kamel, att den mannen blivit sedd i en folkskara vid ett vattendrag.
Som om en man till kamel kan veta vem som stannat som Mose. Som om någon kunde veta hans släktskap.

Det är så med öknen

att varje sandkorns minsta rörelse förändrar allt.

Allt som är.

Allt som har varit.

Och allt som ska komma

Published in: on 8 juni, 2010 at 04:51  Kommentarer inaktiverade för Öken