någon som stannar

Två män, det var två män och en kvinna. Men kvinnan kanske inte hörde dit. Det var svårt att se.
Så kom det en tredje man med något i handen.
Jag såg det lite från sidan.
Kanske blänkte det till lite. Sedan låg den ene mannen på golvet med den andre över sig medan den tredje långsamt backade några steg innan han vände och gick åt ett annat håll.
Kvinnan…
Ja jag vet inte om hon följde med den tredje mannen eller om hon bara skulle åt samma håll.
Alla andra gick åt ett annat håll. Liksom backade ut genom öppningarna mellan kassorna som fanns i närheten.

Att jag stod kvar?
Ja. Det har hänt att jag stannat i värre situationer.
Någon måste ju ta hand om.
Vad man nu ska ta hand om.

Det dröjde mer än tio minuter innan ambulansen var på plats. Och polisen. Sirenerna hördes länge. En hel evighet kring sjön.
Och vi som stannat visste att liv går förlorat mycket snabbare än så. Så vi baxade och bökade. Vände och kände. Såg blodet och fick det på händer, kläder och skor. Och visste.

Det var en lättnad att få lämna över till sådana som hade valt att använda handskar.

Och en annan lättnad att få berätta vad som hänt. Få säga det där om männen och kvinnan. Och kassorna.
Alla som redan gått. Och blodet.

Det hade inte tagit mer än en timme. Alltihopa från det att kniven blänkte till det att det sista ordet blivit sagt.

I tidningarna skrevs rubriker och farliga ord. NationalTV-kanalerna visste att berätta om mord och mordförsök i ett samhälle som de visserligen visste var det låg, men som de inte visste hur de skulle uttala.
Och förresten. Om de hade kunnat, hur skulle det låtit? Den goa trygga norrlandsdialekten – och ett mord?
Så kanske var det lika bra att det blev fel. Stockholmsfel. Där folk sticker ner varandra och utrikesministern och skjuter Olof Palme och är vana vid våld.
Där.
Men inte här.

Hemma ser det ut som vanligt. Hunden viftar på svansen och dammtussarna under byrån växer som vanligt. Solen avslöjar bristen på fönsterputs och fåglarna sjunger så högt att ingen isolering kan hålla tonerna bortom hörbarhet.
Det är som det är. Inget har förändrats. Inte egentligen.
Och jag kände i vilket fall inte någon av dem.
Inte egentligen.

Det är inte det.
Inte det där att ha sett våldet. Inte att blodet från en död människa rinner ner i mitt avlopp. Inte det, att poliserna måste fråga så många gånger om samma sak.
Nej. Det är det där med identiteten.
Att vara den som stannar.

En gång lärde jag mig, att överlevnad handlar om att aldrig synas. Aldrig stanna. Aldrig bry sig om något annat än rörelsen bort.
För att den som aldrig stannar på något sätt aldrig har funnits.
Som kvinnan som kanske var där det hände och gick dit det fortsatte ske.
Ingen av oss som stannade kunde minnas hennes närvaro som något annat än ett ord. En kvinna.
Som gick.
Hon hade kunnat vara jag.
Men jag stannade.

Och den största frågan av dem alla är
vem är jag som stannar

Och hur kommer det sig, att all den rädsla som varit min räddning inte ens med en enkel skälvning har rört vid mig?

En enkel fråga
vem är jag som stannar

Annonser
Published in: on 5 juni, 2010 at 08:27  Kommentarer inaktiverade för någon som stannar