Jag stumnar i drömmen jag vaknat

Det var en dröm.
Det måste ha varit en dröm. En som handlade om något så oändligt vackert, att ingen människa någonsin hade sett dess like.
Och sedan.Alla skärvorna. Som vore det vackraste utspritt som skärvor av glödgad kärlek.
Ett inferno av begäroch mer än det vackraste av alla uppenbarelser
Men i oändlighet som sanden i den
mänskligaste av alla förödelser
och som stjärnorna i evigheten

Ja, det måste ha varit en dröm.

Men dagarna efter den natten tycktes luften fylld av ett ord. Ett enda som liksom speglades i varje skymt av stoftet som omgav oss. Ja, det var som om luften hade fyllts av något vi kallade aska.Som vore de dödas andedräkt något vi måste bära inom oss.
Men ordet..
Det enda. Som krävde eoner av tankekraft, milsvida utläggningar och större djup än dem vi lodat i haven.

Själv menade jag, att endast poesin kunde uttrycka något av det vi alla visste var för stort för att säga.
Psalmerna och dikterna. De musikaliska utsvävningarna och kanske de dansande dervischernas fattigdom.Kanske något av allt det vi älskade att inte säga men ändå ropade i våra böner.

Men jag böjde mig mot jorden när jag förstod hur lite jag visste.
En dröm.Ja, jag visste en dröm.

En annan dag mötte jag en man i en verklighet.
Han drog fram något ur sin väska. En helt vanlig portfölj, kanske i äkta skinn, kanske bara någon sorts imitation. Men det han drog fram var äkta.
– Här
Sa han.
Och jag visste genast vad det var.
– Du kan inte ge mig det så här. sa jag.

– Nej, du har redan fått det du ska. Det här är bara en påminnelse. sa han.

Som i en dröm.
Men verkligheten kom till mig just så. Som om verklighet alltid är mörka drömmar.
Medan drömmarna som omger oss är vackra som vore de vävda av liv.

Ändå. Det där ordet. Som stoft i en söndertrasad verklighet där varje skärva är ämnad att bäras av en människa.
Ett människohjärtas sannaste sanning.
Lagd som ett ord

Men gåvan jag fick var förbannelsen som trodde att liv kunde köpas av annan valuta än kärlek.
Den där skammen som ropade efter andras blod
och skulden som trodde sig obotlig

Ja, jag har redan fått det jag ska.
Men nu vårdar jag drömmen om det vackraste en människa aldrig kunnat tänka men ändå fått som en skärva.
Och i dag har jag låtit den blomma som en ros i mitt blod
ett glödande helvete
en tagg och ett törne där smärtan tycks sakna sin gräns

ett ord
som sammanfogat alla de glödande skärvorna av sanning
och lagt stjärnornas gränslösa vilja till tiden
utplånat skulden
och förmått varje osagd bön att ropa
ett ord

som en vit sten i min hand när jag vaknar

en vit sten
i min mun

och jag stumnar i drömmen jag vaknat.

Annonser
Published in: on 13 juni, 2010 at 03:10  Comments (1)