Tankens välsignade glömska

Så ser jag ut över vattnet, följer stranden på andra sidan sjön, solskenet som lämnat mig men ändå kastar skuggor över det synliga. Och konturerna av sommar når mig som inte vet annat än den dag som är.

Den dag som är…
Som om det finns en välsignelse i att tappa den sortens minne som räknar i ord av dåtid.
Ja det är sant, det ligger ett lugn, en trygghet och en frid i att inte minnas det gårdagen berättade. Och att aldrig räkna med, att dagen följer med till i morgon.

– men kan man leva så och ändå veta sitt namn? Kan man leva i något som är utan att veta varifrån det kommer och åt vilket håll det ska?
Åt vilket håll jag ska…

Ja, om den plats som är tiden inte kan gömmas någon annan stans än i det nu som är tidens vara…. då kan väl livet inte vara någon annan stans än där jag är? Och där är väl också mitt namn?

Så nog vet jag mitt namn och min tid och min verklighet.
I varje nu
i varje ögonblick
som den sanning som aldrig går att äga

Så om det som ser ut som en förbannelse, en livssmärta och ett tappat sammanhang blir synligt som sin egen motsats
kan man tacksamt böja huvudet
och ta emot

den välsignelse som låter tanken glömma och sinnet stumna
för att själen må vila i tillit.

Så verkar den gudomliga pedagogiken medan solen går ner och sjöstranden skimrar i glömska.

Annonser
Published in: on 22 juni, 2010 at 07:50  Kommentarer inaktiverade för Tankens välsignade glömska