– Idag ska jag mäta mig, sa hon.
– Längden och bredden och djupet. Och varför inte också energin!
– En måttstock tack! fortsatte hon utan att vända sig till någon speciell.
Där fanns ingen att vända sig till. Varken speciell eller allmän.
– men jag måste ju ha en måttstock.
Sagt och gjort.
Hon satte på sig något omätligt fult men synligt nog att uppmärksammas och låste upp sina dörrar för att hitta någon att mäta sig mot.
– en måttstock kan vara av kött och blod, tänkte hon. Det måste vara den bästa måttstocken för en människa.
– Och vad har vi här då? Ah!! – Kan jag få mäta mig mot dig?
– va?
– Jo jag sa… förresten, Dorothy heter jag. Men jag är svensk. Trots namnet alltså. Jag bor därborta. Jo jag sa att, kan jag få mäta mig mot dig?
– Godmorgon. Hasse. Nej jag har inte tid. Ser du bussen därborta. Jag ska med den.
– Jahaja. Jag åker väl med då. Sa hon medan hon ökade takten så att hon följde hans snabba steg med bara en tiondels sekunds fördröjning.
– mätbart fortare, muttrade hon.
– hur sa?
– Hur mäter man fortare?
– Ja vi får gå lite fortare om vi ska hinna. Ser du kön. Vi har tur. Den är lång.
Han satte punkt efter vart tredje ord för att andas.
Hon måste vänta med talet för att andas.
– Det här måste vara mätbart. Det bara måste. Men hur? undrade hon när hon klev in i bussen och mötte chaufförens blick.
– trettio kronor, sa han.
– va? sa hon
– Om du inte har kort måste du betala. Trettio kronor kostar det.
– Till?
– Nej överallt. En hållplats eller hela vägen.
– Hur mäter man det?
– Mäter? Här mäter vi inte. Du måste betala eller gå av.
– OK, sa hon. Då går jag av.
Och så gjorde hon det. Klev av bussen och vinkade åt mannen hon inte kunnat mäta sig mot.
Och undrade.
– Hur kommer det sig, att somliga bara åker en hållplats och andra kan ta sig hela vägen för samma summa. Och hur mäter man att jag gick på och av gratis.
Hur vet chauffören vad han ska säga när allt han tar betalt för är en idé om hur långt människor är beredda att gå och hur långt det måste vara för att värdet på sittplatsen ska motsvara biljettens kostnad?
Eller kanske måste den som styr inte veta något mer än att folk är med. Att de betalat priset och överlämnat ansvaret för den biten livstid till den som råkar sitta vid ratten just då.
Att de valt.
– men utifrån vad har de valt? Vad finns det för alternativ?
sa hon högt medan hon långsamt gick nedför backen mot centrum.
Kyrkogården till höger. De gamla kvarteren med stenhus till vänster. Gatstenarnas kullrighet under fötterna och domkyrkoklockornas klang ovanför huvudet.
Nere vid ån stannade hon och såg ned i det skummande vattnet och undrade om mannen hon inte fick mäta sig mot någonsin hade stått just där och sett hur tiden rann iväg medan bussar med sittande människor passerade. Gick det att mäta tiden så? Rinnande mellan bussarnas tidtabell.
Gick det att se något mätbart i det faktum, att vårfloden alltid la till några meter väta på den skrovliga stenmur som omgärdade den?
Om hon kunde hitta en mätstock som visade hur.
– hur allt är. Hur det verkligen är.
Kanske skulle hon veta då. Om livet.
Om det var jämförbart med något tydligt fastslaget värde.
om det var något att ha
om bara man kunde mäta
sig.
Korphimlen 