någon med ljusblå ögon vet varför hon aldrig någonsin var ensam

Det fanns ett minne.
En liten flicka med långt lockigt hår på en stubbe i skogen.
Aldrig ensam

Och någon frågade henne om hon inte var rädd för att vara där, bara hon. Som om hon vore ensam.
Men hon sa som det var
att hon inte var ensam. Aldrig.

Bara en gång frågade någon med ljusblå ögon om det enda viktiga.
Vem som var med henne där i skogen.

En enda.

Så småningom förstod hon, att ensamhet var något man måste bära fram som ett offer för att få vara ifred.
Så hon slutade le, la sin förväntan bortom och valde tystnaden.
Kanske var hon ensam
utom där i skogen

Men någon med ljusblå ögon fick bära hennes längtan.

Published in: on 29 juli, 2010 at 10:28  Kommentarer inaktiverade för någon med ljusblå ögon vet varför hon aldrig någonsin var ensam  

Ikon

Moder, du som vänder åter
ser du sonen stiga opp?
är det lättnaden du gråter
smärtan som nu vänds i hopp?

Eller ser du bara tomhet
i den sten som vältrats bort
modershjärtats svikna fromhet
smärta av den ondes sort

Vänder du dig helt förkrossad
ser du ljuset som står kvar
sonen äntligen förlossad
vägen leder hem till far

Ack, då synes mörkret djupna
för de barn som mött hans grav
Hoppets stjärnor, långt förlupna
Himlens skepp har gått i kvav

Men Maria, kärleks källa
Där står någon framför dig
säger tyst; låt tårar välla
men av glädje inför mig

Och hon lyfter blicken tårad
som vid korset, utan ord
ser hur sonen, ännu sårad
bjuder plats vid faderns bord

Där, i höjderna och djupen
finner modern all sin frid
sonen aldrig mer förlupen
modershjärtat löst ur tid

Published in: on 27 juli, 2010 at 11:57  Kommentarer inaktiverade för Ikon  

Den här dagen bestämde hon sig för att lyssna till en annan röst.
Inte den där vanliga som ständigt lät henne veta vem hon skulle vara, utan den andra, den som knappt hördes genom sorlet av vardagsljud men som då och då lät sig förnimmas.

Hon skulle lyssna.
Bara det.

Just den här dagen var särskilt lämpad för ett sådant lyssnande, hon hade valt den med omsorg och vaknade med vetskapen om dess förträfflighet.
Det var inte bara det, att inget var planerat.
Vinden hade dessutom stillnat. Regnet slutat trumma på plåttaket och fåglarna hade tystnat i tröttheten efter kärlekens alla bestyr.
Nu skulle hon bara vässa hörseln och låta det ske.

Det.
Som nog skulle kräva något.
Kanske en fullkomlig förändring. Eller åtminstone något som kändes som ett offer. Något mer än en hundralapp i kollekthåven. Något annat än ett vänligt samtal med någon som ändå fanns där.
Ja, nog borde den där rösten begära något.

Hon satte sig på den där meditationspallen som bara användes när det regnade.
Inte för att det regnade den här dagen, men för att det kändes som om det skulle vara bättre att lyssna från den pallen än från en sten vid stranden.
För att något måste offras.
Om det nu var ett offer att sitta på den pallen. Kanske vore det bättre, att helt enkelt sitta direkt på golvet. Böja benen i lotus. Låta ryggen bära sig själv och de domnande låren smaka lydnad.

Och hungern. Frukosten. Lunchen.
Allt det där som dagen måste ge om kroppen ska tiga.
Bäst att ge den.
Om sinnet ska stillna i lyssnande. Så att något kan bli sagt.
Bara det enklaste. Något att dricka.
Vårt dagliga bröd.
Skulle det vara det för i morgon. Eller var det brödet för idag. Den där bönen.
Bröd förresten. Om det fanns glutenfritt.

Hon som bestämt sig.
Och skymningen ville låta henne. Så sent skulle den komma, att tiden nog skulle räcka.

Nog skulle den.
Tanken, som en naggande fråga. Skulle den?
När skulle det vara dags att sluta lyssna? Om rösten aldrig ville.
Om örat aldrig kunde.
Om sinnet öppnades förgäves.
Skulle skymningen?
Vara den tid då dagen då allt skulle höras som aldrig tidigare sagts fick sitt slut?
Som livet.

När är det nog?
Och hon såg sig omkring i dagen hon trodde var just den dag då något skulle ske.
och fick som en saga, ett ord utan slut.

Idag är den dagen som likt alla dagar är till för att leva
då varje ord är sagt
varje tanke tänkt
och varje andetag taget

inte är det någon skillnad om man lyssnar
det enda som sker är, att något som alltid sägs men sällan hörs
inte hörs ännu mer.

Och klokare än så blev hon inte den dagen

Published in: on 26 juli, 2010 at 03:04  Kommentarer inaktiverade för …  

Det har sina utvecklingsmässiga implikationer att tvingas forsla omkring arslet i rullstol

Freud hittade på, att barn har en anal ålder, då allt handlar om stjärtar och deras behov. Och om man inte blir tillfredsställd i sin anala fas, blir man ett kontrollfreak med förstoppning.

Det kan hända att det är så.

Men om man har suttit i rullstol ett tag, och ständigt rör sig i samma höjd som de där barnen som sägs vara i anal fas, då inser man, att det enda man ser av folk är deras stjärtar. Stora rumpor, små päronstjärtar, riktiga arslen och silikonförstärkta äppelhalvor. Alla dofter, allt sinnligt och osinnligt som hör till det som tar den vägen ut, serveras i näshöjd på oss som har huvudena dryga metern upp.

Inte underligt då, att associationerna gärna går åt det hållet.

Det är dessutom inte så svårt att förstå, att om man inte kommer över den höjden, om man fortsätter kräla i midjehöjd rent mentalt, så måste man komma på etthundra sät att kontrollera allt det där onämnbara som liksom bara väller över den som inte ser upp. Eller växer upp.

Själv har jag växt ner.

I den anala höjden.

målning H.D. Betts


Published in: on 22 juli, 2010 at 09:18  Comments (4)  

olik

Längst ute i ensligheten
där ögat ser det örat hör
och vinden är ensam mot huden finns en förnimmelse av olikhet
Det är den jag har sökt
olikheten

En dag ska jag bli likadan rätt igenom
som olikheten

Men till dess finns bara stunder av vind
när ögat ser det örat hör
då olikheten visar sig som längtan

Det är så min bön måste vara
ständigt ett med vinden
olik

men viss om enkelheten
ögat ser det örat hör

ännu en dag i evigheten

Published in: on 21 juli, 2010 at 05:18  Kommentarer inaktiverade för olik  

Hon reste sig upp.
Det händer, att hon gör det. När allt rasat samman och vattenspegeln inte längre kan läka sorgen.
Nu var det just så. Allt hade trasat, fallit och vänt. De krossade drömmarna och skärvorna av ett liv låg som för tidigt fallna löv i skräck efter sommarfrost.

Men den här gången var det inte som vanligt. Inte bara det där, att ständigt falla och resa sig med vetskapen om, att allt som faller kan resas. Allt som går sönder kan kastas eller lagas och ibland ersättas.
Nej den här gången visste hon, att det trasiga måste få ligga kvar tillsammans med de krossade drömmarna. Liksom få bilda ett täcke av sorg över de smärtande skärvorna av liv.

Hon hade tagit sig genom mörka dalar. Bestigit berg av förstummelse och öppnat låsta dörrar.
Ofta snubblat över stenar och rötter. Många gånger speglat sig i förvrängda glas och bottenlösa tjärnar. Men aldrig stannat så länge någonstans. att dagar och nätter kunde kallas hemma. Inte förrän nu.
Och nu måste hon lära sig smärtan när stillheten faller i bitar för att verkligheten går vidare medan själen stannar där minnen blir drömmar och drömmar blir verkligare än sanningen.

Hemma.
Det skönaste ordet. Den tryggaste platsen. Målet.
Så hade hon trott.
Och snubblat över en sten där gräset nästan inte dolde den.
I fallet tappade hon taget om något hon burit och i själva landningen försvann minnet av vad hon tänkt och vad hon varit.
Så djupt var fallet, att hon faktiskt förlorade sig själv, även om hon inte visste det. Hur skulle hon kunnat veta?
Hon själv hade ju förlorat sig.

Ändå reste hon sig.
Ja, inte på en gång, först måste hon stanna i himlen. Ett ögonblink bort låg den utbredd som ett golv. Eller som en bädd med mjukaste bolster. Hon kunde inte bestämma sig. Var den mjuk eller hård? Blank eller kanske en aning matt. Måste man inte känna på saker för att veta hur de är?
Hon visste inte.
I stället lät hon händerna berätta om grönskan som sipprade mellan fingrarna. Och klövern som tagit sin boning i luktsinnets oändliga labyrinter tillsammans med timotej och jord och aningen kryddad förnimmelse av fårspillning.

Stenen mindes hon inte. Men foten som snavat ville inget annat än veta dess form. Ytan av skrovlighet och känslan av tyngd.
Storleken som en hörnsten.
Och viljan.
Den som tappat sitt ord och sin mening, liksom förstorades i fotens kunskap.
Stenen som aldrig kunde bli ett hem om inte byggmästaren ville det.

Hon reste sig upp.
Ja, det var det hon gjorde till sitt liv. Det där att resa sig.
Medan händerna formades till redskap.
Sten skulle läggas vid sten.
Regelverket måste omsorgsfullt fogas samman och vägas i våg och i lod.
Inget fick lämnas åt lättja och slump

Ändå reste hon sig
hon som låtit kunskap och insikt vara väglöst land, och funnit sig själv som ett hem bland hemlösa.

När hon såg sig omkring i de krossade drömmarna fann hon, att allt det hon aldrig trodde var sant.
Och huset hon inte visste, hade byggts av det liv hon kastat som skärvor.
Någon hade samlat
Någon hade vetat
Någon hade sett

Att resa sig upp som en bruten dröm
men finna skärvorna, allt det förkastade, allt det ratade och föraktade
och se verkligheten
Öppna den
och komma hem.

Det föll ett stilla regn
som tårar av tacksamhet
och hon reste sig
ännu en tid

Published in: on 19 juli, 2010 at 08:14  Kommentarer inaktiverade för  

…som en mantel upp ur havet

I förundran ser jag vattnet lyfta
som en mantel upp ur havet
Tusen fåglar håller fållen
och bär den upp till himlen
Alla vingslag fyller luften
och ur tusen strupar ljuder glädjen
när de når till himlens rand

Där tar änglarna emot dem
som en rad av moln på himlen
Hela jorden darrar fylld av fruktan
inför änglakörens röster

Och när fågelskaran lämnar manteln
ropar ärkeängeln ut sitt tack
över havets alla vågor

När de fåglar som har burit Herrens klädnad
visar sig i skyn igen
ser jag himlen komma nära som en vind

Jag vill resa mig och fånga den
äga den för alltid
som en fågel i en bur
alltid nära mig i natten

Så jag ställer mig med händerna mot himlen
och blir uppfylld av det hjärtat inte ser

Det är kärleken som lyfter mig som dimma
som en mantel buren upp till solens ljus

Där tar änglarna emot mig som en sång
som en hymn som aldrig hörts på jorden
Jag får vila i en himmelsk frid
innan vinden bär mig åter
till den plats där fåglar sjunger

Stilla i förundrans glädje vet jag
att i hjärtat bor den fågel jag vill äga
som en frid som flyger fritt
och som alltid återvänder

Jag kan vila trygg i dimman
värmd av kärleken som sveptes kring min kropp

som en mantel lyft till himlen

medan tusen fåglar sjunger

Published in: on 17 juli, 2010 at 11:17  Kommentarer inaktiverade för …som en mantel upp ur havet  

Den våren kom döden till mig

Den våren kom döden till mig
som ett vemod
och en önskan

Alla döda träd viskade tröst
och när björklöven brast
gömde jag mig i torrfuran
där hackspetten visat
ett bo för en tanke

och ett mörker
medan våren kom och gick
med dödens steg

Den våren kom döden till mig
och jag såg varje bävergnagd stam
som ett tecken

och en längtan

medan strandpiparflöjten gav ton
åt livets orkester som stämde
de nya fioler de fått

att spela till dans för de många

i längtan att leka

den vår
som nalkas med dödens steg

Den våren kom döden till mig
och jag vilade länge vid tanken
som en frid

och min längtan var stark under solen

Bild Egon Schiele – Death and the maiden

Published in: on 16 juli, 2010 at 09:51  Kommentarer inaktiverade för Den våren kom döden till mig  

andas vindens bud…

Över vida vatten
andas vindens bud
blåser genom natten
smeker mänskohud

Innerliga vågsvall
slår mot ändlös strand
ropar i ett stjärnfall
lämnar spår i sand

Söker den som lyssnat
bortom hjärtats slag
löser den som tystnat
efter andlös dag

Genom allt som andas
ropar vindens ord
dag som sakta randas
dukar himlens bord

Published in: on 14 juli, 2010 at 09:46  Kommentarer inaktiverade för andas vindens bud…  

hunger

Måltiden
Det där att dela brödet.

Ja nu menar jag inte det där vi gör i kyrkans liturgi. Jag menar det vanliga dagliga brödet som vi delar. Livsliturgin.

Ibland undrar jag om vi verkligen gör det.
delar det alltså

Eller om vi turas om att äga det.
äga och kanske spegla oss i det.
Och kanske tror att vi blir rikare och mer värda ju mer bröd vi har kvar när vi har ätit det vi behöver.

Det kan vara så.
Men det händer, att den som äger mycket också har den största hungern
hungern efter att verkligen behöva be
och därför också i sanning kunna ta emot

Den hungern gör den fattige rik
och den rike utarmad

Så kanske är det så, att bara genom att ge bort allt det man inte själv behöver för varje dag kan man få den där saliga lyckan att behöva något på riktigt.
Och så få be om sitt dagliga bröd
för att få den himmelska välsignelsen i att äntligen bli mätt.

Så svårt för den som är rik.
för mig
som tror jag har allt.
– men alltid längtar efter något annat

Published in: on 13 juli, 2010 at 07:11  Comments (1)