Aklejan och jag

Dagglös vaknar jorden

fast regnet smekte gräset midnattsvått.
Någon har redan smekt med frottévarma händer
alla tårar har torkat och skogen värmer skugglikt gryningens smärta.
Vi vaknar
aklejan och jag

Hon som böjt sig mot marken för att dölja sitt inre
och jag som hukat i natten
hukat och hulkat
tömt och förlorat

men vunnit.
det är väl så. Alltid vinner den som vaknar när sömnen övermannat tristessen för att kväva drömmarnas skugglika vrede.
Det är så det är.
Men om jag skulle tala om vreden kanske livet skulle vända sig bort.
Så jag blundar mig genom dunklet.

Några timmar bort skyggar vågorna för vinden. Strandlinjen sträcker sina armar, vänder blicken mot solen och bländas av häpnad. Alltid samma häpna förunderlighet.

Jag visste det inte.
Men stranden saknar minne, stranden vet inte sina linjer. Ena dagen tror hon och andra dagen låtsas hon. Men aldrig vet hon inflödet och ingen gång anar hon kraften i strömmarnas inre.

Solljuset föder henne ny varje dag
och hon kallar det Gud, det ljus hon blir till av.

Det är det jag ser när jag vaknar.

Gud
som glittrar i vattnet
eller vänder vinden i skugga

Och det är då jag förstår, att glömskan är välsignelsen jag fått för att leva
ännu en dag
omätlig som strandens sträckta armar mot ljuset

Natten var en dröm
en virvel av bladverkets skugga
ett ord
och en vindpust av intet

Jag är
och solen har fött mig i ljuset

Annonser
Published in: on 9 juli, 2010 at 08:19  Comments (1)  

One Comment

  1. Så vackert…jag njuter av att läsa.


Kommentarer inaktiverade.