Hon reste sig upp.
Det händer, att hon gör det. När allt rasat samman och vattenspegeln inte längre kan läka sorgen.
Nu var det just så. Allt hade trasat, fallit och vänt. De krossade drömmarna och skärvorna av ett liv låg som för tidigt fallna löv i skräck efter sommarfrost.

Men den här gången var det inte som vanligt. Inte bara det där, att ständigt falla och resa sig med vetskapen om, att allt som faller kan resas. Allt som går sönder kan kastas eller lagas och ibland ersättas.
Nej den här gången visste hon, att det trasiga måste få ligga kvar tillsammans med de krossade drömmarna. Liksom få bilda ett täcke av sorg över de smärtande skärvorna av liv.

Hon hade tagit sig genom mörka dalar. Bestigit berg av förstummelse och öppnat låsta dörrar.
Ofta snubblat över stenar och rötter. Många gånger speglat sig i förvrängda glas och bottenlösa tjärnar. Men aldrig stannat så länge någonstans. att dagar och nätter kunde kallas hemma. Inte förrän nu.
Och nu måste hon lära sig smärtan när stillheten faller i bitar för att verkligheten går vidare medan själen stannar där minnen blir drömmar och drömmar blir verkligare än sanningen.

Hemma.
Det skönaste ordet. Den tryggaste platsen. Målet.
Så hade hon trott.
Och snubblat över en sten där gräset nästan inte dolde den.
I fallet tappade hon taget om något hon burit och i själva landningen försvann minnet av vad hon tänkt och vad hon varit.
Så djupt var fallet, att hon faktiskt förlorade sig själv, även om hon inte visste det. Hur skulle hon kunnat veta?
Hon själv hade ju förlorat sig.

Ändå reste hon sig.
Ja, inte på en gång, först måste hon stanna i himlen. Ett ögonblink bort låg den utbredd som ett golv. Eller som en bädd med mjukaste bolster. Hon kunde inte bestämma sig. Var den mjuk eller hård? Blank eller kanske en aning matt. Måste man inte känna på saker för att veta hur de är?
Hon visste inte.
I stället lät hon händerna berätta om grönskan som sipprade mellan fingrarna. Och klövern som tagit sin boning i luktsinnets oändliga labyrinter tillsammans med timotej och jord och aningen kryddad förnimmelse av fårspillning.

Stenen mindes hon inte. Men foten som snavat ville inget annat än veta dess form. Ytan av skrovlighet och känslan av tyngd.
Storleken som en hörnsten.
Och viljan.
Den som tappat sitt ord och sin mening, liksom förstorades i fotens kunskap.
Stenen som aldrig kunde bli ett hem om inte byggmästaren ville det.

Hon reste sig upp.
Ja, det var det hon gjorde till sitt liv. Det där att resa sig.
Medan händerna formades till redskap.
Sten skulle läggas vid sten.
Regelverket måste omsorgsfullt fogas samman och vägas i våg och i lod.
Inget fick lämnas åt lättja och slump

Ändå reste hon sig
hon som låtit kunskap och insikt vara väglöst land, och funnit sig själv som ett hem bland hemlösa.

När hon såg sig omkring i de krossade drömmarna fann hon, att allt det hon aldrig trodde var sant.
Och huset hon inte visste, hade byggts av det liv hon kastat som skärvor.
Någon hade samlat
Någon hade vetat
Någon hade sett

Att resa sig upp som en bruten dröm
men finna skärvorna, allt det förkastade, allt det ratade och föraktade
och se verkligheten
Öppna den
och komma hem.

Det föll ett stilla regn
som tårar av tacksamhet
och hon reste sig
ännu en tid

Published in: on 19 juli, 2010 at 08:14  Kommentarer inaktiverade för