Den här dagen bestämde hon sig för att lyssna till en annan röst.
Inte den där vanliga som ständigt lät henne veta vem hon skulle vara, utan den andra, den som knappt hördes genom sorlet av vardagsljud men som då och då lät sig förnimmas.

Hon skulle lyssna.
Bara det.

Just den här dagen var särskilt lämpad för ett sådant lyssnande, hon hade valt den med omsorg och vaknade med vetskapen om dess förträfflighet.
Det var inte bara det, att inget var planerat.
Vinden hade dessutom stillnat. Regnet slutat trumma på plåttaket och fåglarna hade tystnat i tröttheten efter kärlekens alla bestyr.
Nu skulle hon bara vässa hörseln och låta det ske.

Det.
Som nog skulle kräva något.
Kanske en fullkomlig förändring. Eller åtminstone något som kändes som ett offer. Något mer än en hundralapp i kollekthåven. Något annat än ett vänligt samtal med någon som ändå fanns där.
Ja, nog borde den där rösten begära något.

Hon satte sig på den där meditationspallen som bara användes när det regnade.
Inte för att det regnade den här dagen, men för att det kändes som om det skulle vara bättre att lyssna från den pallen än från en sten vid stranden.
För att något måste offras.
Om det nu var ett offer att sitta på den pallen. Kanske vore det bättre, att helt enkelt sitta direkt på golvet. Böja benen i lotus. Låta ryggen bära sig själv och de domnande låren smaka lydnad.

Och hungern. Frukosten. Lunchen.
Allt det där som dagen måste ge om kroppen ska tiga.
Bäst att ge den.
Om sinnet ska stillna i lyssnande. Så att något kan bli sagt.
Bara det enklaste. Något att dricka.
Vårt dagliga bröd.
Skulle det vara det för i morgon. Eller var det brödet för idag. Den där bönen.
Bröd förresten. Om det fanns glutenfritt.

Hon som bestämt sig.
Och skymningen ville låta henne. Så sent skulle den komma, att tiden nog skulle räcka.

Nog skulle den.
Tanken, som en naggande fråga. Skulle den?
När skulle det vara dags att sluta lyssna? Om rösten aldrig ville.
Om örat aldrig kunde.
Om sinnet öppnades förgäves.
Skulle skymningen?
Vara den tid då dagen då allt skulle höras som aldrig tidigare sagts fick sitt slut?
Som livet.

När är det nog?
Och hon såg sig omkring i dagen hon trodde var just den dag då något skulle ske.
och fick som en saga, ett ord utan slut.

Idag är den dagen som likt alla dagar är till för att leva
då varje ord är sagt
varje tanke tänkt
och varje andetag taget

inte är det någon skillnad om man lyssnar
det enda som sker är, att något som alltid sägs men sällan hörs
inte hörs ännu mer.

Och klokare än så blev hon inte den dagen

Annonser
Published in: on 26 juli, 2010 at 03:04  Kommentarer inaktiverade för …