Som kärlek


Det var i slutet på Augusti, rönnbären rodnade vackert och mjölkörten hade övergått från lilarosa till ullvitt.
Det var då hon mötte kärleken. Den där mogna sorten med äppeldoften hängande som en envis parfym, blandad med en lätt antydan av mull. Den sorten som hösten kommer med när liv ska övergå i det fördolda.

– Så? sa Kärleken till henne. Här är jag.
Blygt tittade hon ner mot marken och rodnade när hon själv svarade sitt hummande;
– Ja
Långsamt lät hon sig se det hon såg. Gestalten invid hennes ena skuldra, sjön framför sig och bergen… allting som det alltid varit. Och kärleken. En lätt hand och en värme.
– Jag måste sova, sa hon.
– Gott så, sa kärleken. Låt oss sova.

Men morgonen därpå, när sömnen borde jagat kärleken mot horisonten vaknade hon där någon redan öppnat famnen.
– Det är inte så här jag vaknar. Sa hon.
– Idag är det så här. Svarade kärleken.
– Men vad är det du vill mig? Frågade hon, egentligen utan att vänta sig något svar. Eller ännu mer, hon ville inte ha något svar. Sådana svar visste hon sedan tidigare, att de kunde vara svåra att handskas med. Svåra att leva med och svåra att bli av med.
Men i famnen hon vilade i fanns ändå ett svar.
Hon hörde det nämnas i tystnaden
och kände andetagen av det.

– Dig.
sa kärleken medan hon släppte andetagen.
– Dig.
upprepade den medan hon vilade i ännu en fråga;
– Men vem är du som vill mig?

Så hörde hon klockorna ringa. De där avlägsna som bars av vinden över sjön.
– Jag måste gå upp nu. sa hon.
Tevattnet, doften av nytänd brasa, den där som jagar morgonfukten ur rummet. Utsikten med träden rodnande mot himlen.
Allt det där som älskade henne hel.
Det hon gick upp till för att det ville leva i hennes sinnen.
Var det kärleken?

Och så alla de där frågorna. De där om tiden och evigheten. Allt det där som människor blir människor av. Skillnader och gränser. Dagar och nätter. Meningen och intigheten.
Jo hon var ensam.
Ändå så fylld av gemenskap.
– Är du här?
– Alltid här.

Så mindes hon barnet. Det hon en gång varit. Det ensamma barnet med kärleken som visste sitt mål.
Stubben i skogen där all rädsla tryggt bodde under mossa och lingonris. Fågelungarna som skrek efter feta daggmaskar
och löftet
Det som doftade som våren, sött av nyss utslagna björklöv.
Var det kärleken?

– Jag visste inte, att det var idag jag skulle möta dig, sa hon i samma ögonblick som en fågel flög in i fönsterrutan. Ljudet fick henne att rycka till, vända blicken mot märket i glaset, avtrycket av ett liv, och livet självt måste falla till marken och döden skulle mogna i dess hjärta medan livet föddes där sinnet inte kunde nå det.
Eller kunde det?
Det var ett ord. En mening av meningen som föll genom hennes hjärta.
– inte en sparv ska falla till marken…
– utan att jag faller med den…

Jo, där är sjön som en sprucken spegel.
Och bergen.
Mitt eget själv i kupade händer.

… som kärlek

bilder Jaison Cianelli,

Annonser
Published in: on 29 augusti, 2010 at 09:52  Kommentarer inaktiverade för Som kärlek  

tidigt i morgonen

Tidigt i morgonens ensamhet
vaknar min själ bortom livet
söker vad hjärtat i ensamhet vet
evig är dagen Gud givit

Längtar i morgonens gryningsljus
hoppet är liv utan ände
bortom de grånande dagarnas brus
buret av sonen Gud sände

Väntar i morgonens löftestid
kärlekens porlande gåta
Löftet om himlarnas eviga frid
ordet som ber mig förlåta

Andas i morgonens väckta tröst
skådar ett ljus utan låga
Själen som tvivlat får oväntad tröst
lyssnar till otalad fråga

Stannar i morgonens första psalm
finner ett svar fött ur döden
kornet som tröskats, min själ lagd på halm
Kristus är svaret i nöden

Vilar i morgonens stilla famn
tystnaden bär genom gråten
Ändå, ur ingenting ropas mitt namn
Livet är döden förlåten

Published in: on 27 augusti, 2010 at 08:31  Kommentarer inaktiverade för tidigt i morgonen  

Livsloppspsalm

När dagens ögon öppnar sig
har världen redan vaknat
och himlens färger speglar mig
som lever det jag saknat

Och allting som jag längtat till
får liv i solens strålar
mitt liv ska bli det himlen vill
jag själv är den som målar

Med himlens ljusa färgpalett
får penseln spegla vinden
nu vill jag äga det jag sett
-jag söker fånga in den

Men vinden blåser dit den vill
när jag vill springa fatt den
dock, aftonen gör vinden still
och jag går in i natten

Då sluter sig de ögon som
har hållit världens dagar
den mänska som vill somna om
får följa mörkrets lagar

Och livet längtar åter ljus
den dag som var har blivit
mitt fängelse är tidens hus
och alla ord jag skrivit

Så kommer åter gryningstid
fast själen knappast tror det
jag glömmer mörkret och får frid
och längtar frukostbordet

Och hunger efter liv är gott
när kärleken ger mättnad
av natten har min själ nog fått
av sömnen drömmens lättnad

Så går en dag och ännu en
och livets höst blir färgad
Mot slutet när all tid är sen
blir skörden slutligt bärgad

I döden ser jag så till sist
hur livet format sanden
det stoft jag varit och nu mist
blir fört av fadershanden

till själva källan, livets Ord
ett nyfött barn i halmen
Jag böjer mig mot helig jord
ett frö i fadersfamnen

Ur mörkret vaknar än en dag
ett nyfött liv har vaknat
i evigheten är det jag
som lever det jag saknat

Published in: on 25 augusti, 2010 at 04:27  Comments (1)  

Fri

– Idag är jag fri! sa hon. Fri att andas, fri att leva och fri att älska.
– Så? svarade en röst. Du kan göra vad du vill alltså?
– Ja. Vad jag vill!
– Men se då till att använda dagen!
– Ja! Jag ska sätta mig på stranden och bara vara.
– Vaddå bara vara? Är det någon nytta med det? Det kan väl inte vara vad du egentligen vill? Varför inte se till att få något vettigt gjort?
– Nej.
– Dumskalle.
– Du får se vad du vill när du ser på mig. Och ser du en dumskalle så är det vad du ser.

Och så gick hon till stranden och satte sig på den hopvikta filten med blicken mot horisonten och gjorde det hon längtat efter.
Det där att vara
tacksamt vara

– Men du… sa en annan röst.
– Ja.
– varför sitter du här när du skulle kunna göra något vettigt?
– vill du verkligen veta det?
– ja det vill jag.
– OK. Jag sitter här för att jag vill ge hela mitt liv, allt jag är och allt jag vet. – till vad då?
– till min kärlek

Det är klart att det blev tyst.
Kärleken är sådan till sitt väsen, att den låter tystnaden tala högre än alla tvivlande röster. Åtminstone ett ögonblick.
Ett evighetslångt innerligt ögonblick.

Och hon visste, att hon gjort precis det friheten skapat henne till
ett ögonblick
av kärlek

….

Published in: on 24 augusti, 2010 at 09:25  Kommentarer inaktiverade för Fri  

ursprung

Så talade tillvaron
ett ord

Det där ordet.

Hon lyssnade till det, gömde det och förlorade det i glömskan där kärleken hade grävt som djupast i den svarta myllan

Här är jag

sa ordet medan hon tittade mot horisonten

Här är jag

Mer än så behövde hon inte veta.
men sparven såg henne djupt in i det mörkaste av alla mörker och frågade om gömslet
Det hon glömt
för att kärleken måste gömma det ingen kan äga

En annan dag ska hon söka där viljan vänt längtan till tröst
inte idag
inte i livet
och aldrig där tiden vill äga sitt ursprung

…..

Published in: on 21 augusti, 2010 at 04:56  Kommentarer inaktiverade för ursprung  

Nu

Det finns en kunskap om döden.
Den där om, att varje andetag är ett givet ögonblick av liv. Den enda verkligheten – den enda man egentligen har.
Och att allt som skedde och ska ske vilar i en onåbar vagga. Som vore döden den tid som inte är.

Den där kunskapen.
Att döden lurar i varje dag som gått och i alla de dagar som ska komma.
Kanske är den nödvändig för att verkligen se livet.
Så enkelt.
Att bara vara där allt andas nu. Där Någon andas mig.
Levande.

Men om den kunskapen verkligen är….
…. måste varje givet andetag också lämnas tillbaka till livet som givit det.
Att dö från varje stund
att dö i varje andetag

För att verkligen leva.

.

Published in: on 19 augusti, 2010 at 09:38  Comments (1)  

Levande

Där stod hon
levande utan andedräkt
fylld av andetagen kärlek
obedragen och bedarrad
som en längesedan vilsen stormvind

och det enda hon visste var tystnaden
den heliga enigheten
det enda

och aldrig hade hon vilat så tryggt
så fullkomligt besvarad
och så fylld

Så var hennes liv
och hon älskade det

.

Published in: on 18 augusti, 2010 at 09:47  Kommentarer inaktiverade för Levande  

ett andetag bort

Att få lägga hela sitt liv i någon annans händer
att få ge sig själv
i ett enda andetag

älska så att kärleken blir ett med livet
så att dödens samtal med tiden måste övergå i längtan
medan andedräkten sveper kroppens gränser

så är de dagar och nätter som redan är givna
i ett enda andetag

tystnaden har lämnat sin kammare
och ordet har funnit sitt livsrum
en enda kropp
och ett enda andetag

Published in: on 8 augusti, 2010 at 07:51  Comments (1)  

En man med andra avsikter?

Om en man kommer till en kvinna och ber henne ta upp vatten ur brunnen mitt under middagsvilan är det antagligen något annat han vill.
Som kvinna bör man vara på sin vakt mot sådana män, de brukar inte ha ärliga avsikter.
Det är min olycka, att jag varit naiv och så lätt trott på män som sagt att de älskat mig.

Det var därför jag svarade lite avvaktande. Jag såg ju att han inte hade något att ta vattnet i. Något rent kärl.

Det är väl inte så konstigt, att jag trodde att han ville ha mig? En man utan vattenkärl som kommer till en kvinna på det sättet.
Och så började han tala om sig själv, sitt eget vatten, det levande vattnet som skulle ge mig allt jag behövde.
Allt.
Jo jag har ju hört det förr, i alla upptänkliga variationer. Män som vill ge av sitt levande vatten för att vi kvinnor ska bli tillfredsställda. Fast det är de själva som söker en famn, en natt, en tillfällig befrielse.
Jag har känt många män på det sättet.

Så jag lät mig förföras. Jag sa, att jag gärna ville ha det vattnet. Han såg ut som en man som inte skulle var svår att tillfredsställa. Han såg ut som någon som kanske skulle ge mig en stunds glädje.

Men det jag fick av honom…
det jag fick.
Aldrig har någon natt varit som den han gav mig där under middagens starkaste sol.

Det var som han såg mig rätt igenom.
tog mig
och gav mig åt mig själv medan han älskade mig hel

Befriad gick jag därifrån
fylld av hans levande vatten.

Och nu vet jag, att det var sant det jag tänkte när jag såg honom komma.
Han ville ha mig
och jag ville ha honom.

Ska jag vara ärlig måste jag säga, att hans närvaro var mer än jag kunde stå ut med. Hela min kropp ville ha honom.

Och nu tror ni, att det är en sådan kvinna jag är. En som låter män tala till mig med sina kroppar. Men det är inte sant. Inte på det sättet.
Jag har bara gått osedd fylld av kärlek.
Så jag har bara älskat.
Det är min synd.
Jag har bara älskat.

Men han gav sig inte. Jag måste säga det, han gav sig inte.
Levande vatten.
Det var så han sa. Och nog har jag hört många män tala om sig själva. Men aldrig så. Aldrig har någon man talat om levande vatten. Och aldrig har jag så snabbt svarat ja. Aldrig någonsin.

Jo, det är sant.

Jag sa, att jag ville ha hans levande vatten.
Och ni förstår nog inte
men nu kan jag se kärleken

nu behöver jag inte längre söka den

Published in: on 7 augusti, 2010 at 08:04  Kommentarer inaktiverade för En man med andra avsikter?  

vinden och sältan

En rörelse
krusningen på vattenytan
de små vågornas lek mot stranden
ännu en tid
och höststormen väntar i gömslet där september gömmer pytsar av gyllenröd förväntan.

Så ser hon leendet
det som möter henne varje gång hon försöker fånga tiden
skrattet i vattenvågens iris
den som lever utan att vara annat än rörelse
för att vinden

-rörelse
tänker hon

och vet att sältan i de vågor som väller henne
är tid
som havet gav henne

Men livet fick hon som rörelse i vinden
– evigt

Published in: on 6 augusti, 2010 at 09:34  Kommentarer inaktiverade för vinden och sältan