Som kärlek


Det var i slutet på Augusti, rönnbären rodnade vackert och mjölkörten hade övergått från lilarosa till ullvitt.
Det var då hon mötte kärleken. Den där mogna sorten med äppeldoften hängande som en envis parfym, blandad med en lätt antydan av mull. Den sorten som hösten kommer med när liv ska övergå i det fördolda.

– Så? sa Kärleken till henne. Här är jag.
Blygt tittade hon ner mot marken och rodnade när hon själv svarade sitt hummande;
– Ja
Långsamt lät hon sig se det hon såg. Gestalten invid hennes ena skuldra, sjön framför sig och bergen… allting som det alltid varit. Och kärleken. En lätt hand och en värme.
– Jag måste sova, sa hon.
– Gott så, sa kärleken. Låt oss sova.

Men morgonen därpå, när sömnen borde jagat kärleken mot horisonten vaknade hon där någon redan öppnat famnen.
– Det är inte så här jag vaknar. Sa hon.
– Idag är det så här. Svarade kärleken.
– Men vad är det du vill mig? Frågade hon, egentligen utan att vänta sig något svar. Eller ännu mer, hon ville inte ha något svar. Sådana svar visste hon sedan tidigare, att de kunde vara svåra att handskas med. Svåra att leva med och svåra att bli av med.
Men i famnen hon vilade i fanns ändå ett svar.
Hon hörde det nämnas i tystnaden
och kände andetagen av det.

– Dig.
sa kärleken medan hon släppte andetagen.
– Dig.
upprepade den medan hon vilade i ännu en fråga;
– Men vem är du som vill mig?

Så hörde hon klockorna ringa. De där avlägsna som bars av vinden över sjön.
– Jag måste gå upp nu. sa hon.
Tevattnet, doften av nytänd brasa, den där som jagar morgonfukten ur rummet. Utsikten med träden rodnande mot himlen.
Allt det där som älskade henne hel.
Det hon gick upp till för att det ville leva i hennes sinnen.
Var det kärleken?

Och så alla de där frågorna. De där om tiden och evigheten. Allt det där som människor blir människor av. Skillnader och gränser. Dagar och nätter. Meningen och intigheten.
Jo hon var ensam.
Ändå så fylld av gemenskap.
– Är du här?
– Alltid här.

Så mindes hon barnet. Det hon en gång varit. Det ensamma barnet med kärleken som visste sitt mål.
Stubben i skogen där all rädsla tryggt bodde under mossa och lingonris. Fågelungarna som skrek efter feta daggmaskar
och löftet
Det som doftade som våren, sött av nyss utslagna björklöv.
Var det kärleken?

– Jag visste inte, att det var idag jag skulle möta dig, sa hon i samma ögonblick som en fågel flög in i fönsterrutan. Ljudet fick henne att rycka till, vända blicken mot märket i glaset, avtrycket av ett liv, och livet självt måste falla till marken och döden skulle mogna i dess hjärta medan livet föddes där sinnet inte kunde nå det.
Eller kunde det?
Det var ett ord. En mening av meningen som föll genom hennes hjärta.
– inte en sparv ska falla till marken…
– utan att jag faller med den…

Jo, där är sjön som en sprucken spegel.
Och bergen.
Mitt eget själv i kupade händer.

… som kärlek

bilder Jaison Cianelli,

Annonser
Published in: on 29 augusti, 2010 at 09:52  Kommentarer inaktiverade för Som kärlek