valvind

Raderna av stammar, alltid på samma plats.
och stigen
den vindlande stigen genom tryggheten
den där som aldrig är annorlunda
och ändå föränderlig

Om det är sanningen
det som aldrig är annorlunda
men ändå föränderligt

Det som ständigt står kvar
som en skog i den oändliga barndomens land
tryggheten

Då kan sanningen falla med profiten
eller som en höststorm
en mångfald av fallande löv
som papperslappar lagda i kuvert
så tunga
att när natten övergår i dag
har allt förändrats till något ingen ville se
annorlunda
men inte längre föränderligt

Och sanningen vet inte mer än skogen som föll
den trygga verkligheten
förlorad

…..

Annonser
Published in: on 29 september, 2010 at 09:17  Kommentarer inaktiverade för valvind  

Antingen tror man på verkligheten
eller också irrar man bland uttalanden om den

Published in: on 24 september, 2010 at 07:49  Kommentarer inaktiverade för  

kepsar av rödlätt mossa

Den står kvar, den gamla björken och alla granarna. Himlen välver sig över våra huvuden och stenbumlingarna ligger orubbade.
Inget har förändrats
ändå allt

Som om björken tänkte sig till fest. Gyllenklädd och skimrande mot granarnas tysta applåder. Och himlens blåtonade glädje. Nyss avtorkad, nyspeglad och friserad.
Inte ens stenbumlingarna står oberörda i sina kepsar av rödlätt mossa.

-är det bröllop?
viskar en siska
-nej begravning
viskar en annan
Men ugglan vet bättre och hyschar strängt med näbben krökt i gryningsjakt.

Så får de syn på slöjorna
daggspindelkonsten
den vävda sanningen och de jublande vishetslärorna
hösttalet
och viskningarna om den eviga döden
mysteriet
och grönskan som vet att dölja sig i granrisets innersta tanke

-Höst
ropar den frostkalla glöden
vattenvinden
och de markkalla mossorna

Jo nog är det hösten som välver sin båge
Den stora läromästaren
skördeanden
och döden

Inte ska vi förvånas, vi som ständigt talar om orubbligheten
men allt är lagt under döden
medan livet

det är alltid detsamma
medan livet

Och en dag ska vi öppna våra munnar och finna glädjen
också där frosten har våldtagit knoppar av liv
våra hjärtan

medan livet

……

Published in: on 20 september, 2010 at 07:26  Kommentarer inaktiverade för kepsar av rödlätt mossa  

vad hjärtat visste

Samvetet
skulle det ropa i ångest
eller tiga i molande vånda
bortom hoppet
bortom intigheten
och bortom de falnande drömmarna

Skulle jordens alla stjärnspeglar slockna
och människobarnens ögon dö ut
som flugor om hösten
i samvetets röst
ett sandblästrat andetag
för världen

Skulle det?

Om ögonen såg vad hjärtat visste
av kärlek

…..

Published in: on 18 september, 2010 at 08:29  Kommentarer inaktiverade för vad hjärtat visste  

ett andetag av regn

Det var det där regnet som väckte henne den morgonen
nej, inte ljudet mot plåttaket
och inte vätan
Men själva regnet som en utandning efter dagar av torkande stämband
Så många gånger hade hon förbannat omöjligheten
och lika många gånger de långsamt genomblötta stövlarna
men idag var det välsignelsen hon märkte
som en dag

En enda dag
tänkte hon
av väta mot tårlösa kinder

Nedanför henne, där berg övergick i dal visste hon bäckarnas lek
och bävrarna
Men ovanför mot himlens dova
där intet fanns mer än evigheten
där var livet

och det väckte henne med ett andetag
aldrig känt
aldrig ägt
och aldrig sparat för döden

Så var hennes dag mot himlen
ännu en tid i livet

Published in: on 17 september, 2010 at 04:30  Kommentarer inaktiverade för ett andetag av regn  

Ljudlöst som törstig jord, men uppenbart

Att säga det osägbara.
Att helt enkelt bara säga det som inte ens tanken vågat stanna vid.
Det där med livet så som det blivit.
Otänkbart.

Det otänkbara livet. Det som blev allt det där hon aldrig önskat.
Smärtan.
Och de långa nätterna av intig väntan på en död som borde vara befrielsen men som bara kom med den sorts mörker som luktar unken svettig otro.
Alla de där människorna som bad henne orka
att inte ge upp

– Vad du än gör, ge inte upp.
– Du måste vilja. Förstår du. Du får inte sluta vilja.
– Åh, hon är så stark. Ser ni hur stark hon är.

Men hon själv kände styrkan som ett svek. Inte var hon stark. Inte ville hon heller. Nej. Hon ville det otänkbara. Att få sluta vilja.
Att helt enkelt få ge upp
livet

Det var de där dagarna när vårvintern långsamt jagade kölden mot horisonten. Då, när morgonhimlen lämnade löften om andra tider.
Det var de första istappsdropparna mot marken och värmen innanför glasrutorna på verandan.
Det var då hon vågade lyssna.
De där ljuden av istapparnas mogna droppar mot den frusna marken. Ishinnan som mötte själva källan till liv.
Istappen som växte sig lång medan den gav upp sitt liv.

– Så är det med mig. tänkte hon
– Jag växer mig lång medan jag ger upp mitt liv.

Den dag istappen krossades mot marken var hon säker.
Det var så hon ville se sig själv falla
som vatten mot frusen jord, krossad men ännu det hon skulle vara
synligt född att dö

– Jag vill inte längre leva mitt liv
sa hon som en bön

Då visste hon.
Så som man bara kan veta utan att äga sin tanke

Det fanns någon som ville ha hennes liv
som öppnade sin famn
för att ta emot henne när hon kastade sig ut ur sig själv

-Jag vill inte leva mer
sa hon
Och längst inne i hennes hjärta svarade sanningen
den som visste att livet är en gåva
inte till den som fått det
men till mänskligheten

Det var som att vakna.
och tanken ville ropa som ett barn;
-Det är inte jag som lever mitt liv, det är livet som lever mig.
Då visste hon
att hon kunde tänka det otänkbara och säga det omöjliga.
-Jag vill inte leva mer.
Medan livet levde henne blev hon fri.
Fri att leva det hon fick

– Nej, jag vill inte ha mitt liv, sa hon medan leendet spred sig som solen. Jag ger bort det. Ja, jag ger det till någon jag möter på vägen.
Någon som behöver liv
Någon

som ropar mitt namn
ljudlöst som törstig jord
men uppenbart

Published in: on 12 september, 2010 at 07:25  Kommentarer inaktiverade för Ljudlöst som törstig jord, men uppenbart  

Hennes öde

När hon kom till arbetet den dagen såg hon det mesta på ett helt annat sätt. Som om natten hade talat till henne. Eller solen om morgonen.
Hon såg stolarna och borden. Väggarna som omslöt dem. Termosen på bänken intill kaffebryggaren.
Och alla smulorna på golvet. Det var som vanligt.

Men människorna.
Inte en enda av dem såg någon annan.
Som om var och en av dem var inneslutna i en sfär av sig själva. Som en aura, lik den som bildas när en mina detonerar. Inte dammet inte själva explosionen, utan som den luftvåg som slungas ut från centrum av den explosiva processen så att allt som kommer i dess väg förintas och blir osynligt. Det enda man ser är förintelsens ursprung.
Den kraft som utgår i en millisekund i taget. Infångad i ett tunt skal av hud och omvandlad till det som kallas mänsklighet.

– men?
tänkte hon. Är mänsklighet att förinta allt utom sitt eget vara? Är kärlek detsamma som att utplåna allt som inte talar samma språk och omfattar samma sfäriska tanke?
Är samvaro alltid att uppfyllas av sin egen bubbla av sanning och mäta sin egen kraft mot andras för att själv bli den Enda. Den Ena. och den Enastående?

Och var hon själv likadan?
Åtminstone fram till denna dag. Idag såg hon.
Och undrade.

-är det bara jag som ser att ingen ser?
hon stannade ett ögonblick i tanken medan ögonen fylldes av tårar.
En rörelse i det inre hon aldrig tidigare låtit sig veta.
– det är de där människorna det handlar om, sa hon högre än hon egentligen ville.
Sedan insåg hon, att hon själv var lika blind. Just i denna stund, när hon såg de andra människornas blindhet, saknade hon förmåga att se något annat än det hon själv såg.
-Vi är alla fångade i de nät som ligger runt våra egna sinnens begränsning, tänkte hon.
– och inget vi ser är något annat än det vi själva kan måla.

Än en gång tårades hennes ögon. Insikten om ensamheten fick henne nästan att fly… men till vad? Någon annan ensamhet någon annan stans bland andra människor som också var fångna i sitt eget eländiga nät av föreställningar om hur världen var beskaffad?
– min bild…
tänkte hon.
Men tänk om sanningen egentligen var en helt annan.
Tänk om friheten fanns där, mitt framför henne. Synlig för alla andra utom för henne själv.
Eller om frihetens sanning låg just där i det som såg ut som en ofattbar ensamhet. Osynlig men sann.
Hur skulle hon veta?

Just där gav hon upp. Hon tog sin pappershög från skrivbordet, reste sig och tänkte, att nu får det bära eller brista.
Och så släppte hon allt hon hade i händerna och lät sig falla i gråt.

-Men hur är det? hörde hon en röst.
– vad har hänt? hörde hon en annan.
och en hand sökte hennes rygg i en långsam rörelse. Lätt men ändå så oerhört nära.
– jag är bara så ensam, sa hon utan andetag. Som en tanke. Inget hörbart, bara en rörelse faktiskt. Genom rummet. Ut mot horisonten som skymtade i det fönster som vätte mot havet.
– Nej det är bara lite för mycket just nu, sa hon högt.
Och såg den där detonationen sprida sig kring henne. Trycket av det som aldrig blev sagt. Som lät handen känna motståndet.
Som tvingade handen på ryggen att lyfta.
Bortom.

Det var bara det.
Som en insikt som aldrig kom längre än så.
Hennes öde.

och mänsklighetens

….

Published in: on 2 september, 2010 at 01:55  Kommentarer inaktiverade för Hennes öde