Hennes öde

När hon kom till arbetet den dagen såg hon det mesta på ett helt annat sätt. Som om natten hade talat till henne. Eller solen om morgonen.
Hon såg stolarna och borden. Väggarna som omslöt dem. Termosen på bänken intill kaffebryggaren.
Och alla smulorna på golvet. Det var som vanligt.

Men människorna.
Inte en enda av dem såg någon annan.
Som om var och en av dem var inneslutna i en sfär av sig själva. Som en aura, lik den som bildas när en mina detonerar. Inte dammet inte själva explosionen, utan som den luftvåg som slungas ut från centrum av den explosiva processen så att allt som kommer i dess väg förintas och blir osynligt. Det enda man ser är förintelsens ursprung.
Den kraft som utgår i en millisekund i taget. Infångad i ett tunt skal av hud och omvandlad till det som kallas mänsklighet.

– men?
tänkte hon. Är mänsklighet att förinta allt utom sitt eget vara? Är kärlek detsamma som att utplåna allt som inte talar samma språk och omfattar samma sfäriska tanke?
Är samvaro alltid att uppfyllas av sin egen bubbla av sanning och mäta sin egen kraft mot andras för att själv bli den Enda. Den Ena. och den Enastående?

Och var hon själv likadan?
Åtminstone fram till denna dag. Idag såg hon.
Och undrade.

-är det bara jag som ser att ingen ser?
hon stannade ett ögonblick i tanken medan ögonen fylldes av tårar.
En rörelse i det inre hon aldrig tidigare låtit sig veta.
– det är de där människorna det handlar om, sa hon högre än hon egentligen ville.
Sedan insåg hon, att hon själv var lika blind. Just i denna stund, när hon såg de andra människornas blindhet, saknade hon förmåga att se något annat än det hon själv såg.
-Vi är alla fångade i de nät som ligger runt våra egna sinnens begränsning, tänkte hon.
– och inget vi ser är något annat än det vi själva kan måla.

Än en gång tårades hennes ögon. Insikten om ensamheten fick henne nästan att fly… men till vad? Någon annan ensamhet någon annan stans bland andra människor som också var fångna i sitt eget eländiga nät av föreställningar om hur världen var beskaffad?
– min bild…
tänkte hon.
Men tänk om sanningen egentligen var en helt annan.
Tänk om friheten fanns där, mitt framför henne. Synlig för alla andra utom för henne själv.
Eller om frihetens sanning låg just där i det som såg ut som en ofattbar ensamhet. Osynlig men sann.
Hur skulle hon veta?

Just där gav hon upp. Hon tog sin pappershög från skrivbordet, reste sig och tänkte, att nu får det bära eller brista.
Och så släppte hon allt hon hade i händerna och lät sig falla i gråt.

-Men hur är det? hörde hon en röst.
– vad har hänt? hörde hon en annan.
och en hand sökte hennes rygg i en långsam rörelse. Lätt men ändå så oerhört nära.
– jag är bara så ensam, sa hon utan andetag. Som en tanke. Inget hörbart, bara en rörelse faktiskt. Genom rummet. Ut mot horisonten som skymtade i det fönster som vätte mot havet.
– Nej det är bara lite för mycket just nu, sa hon högt.
Och såg den där detonationen sprida sig kring henne. Trycket av det som aldrig blev sagt. Som lät handen känna motståndet.
Som tvingade handen på ryggen att lyfta.
Bortom.

Det var bara det.
Som en insikt som aldrig kom längre än så.
Hennes öde.

och mänsklighetens

….

Annonser
Published in: on 2 september, 2010 at 01:55  Kommentarer inaktiverade för Hennes öde