Ljudlöst som törstig jord, men uppenbart

Att säga det osägbara.
Att helt enkelt bara säga det som inte ens tanken vågat stanna vid.
Det där med livet så som det blivit.
Otänkbart.

Det otänkbara livet. Det som blev allt det där hon aldrig önskat.
Smärtan.
Och de långa nätterna av intig väntan på en död som borde vara befrielsen men som bara kom med den sorts mörker som luktar unken svettig otro.
Alla de där människorna som bad henne orka
att inte ge upp

– Vad du än gör, ge inte upp.
– Du måste vilja. Förstår du. Du får inte sluta vilja.
– Åh, hon är så stark. Ser ni hur stark hon är.

Men hon själv kände styrkan som ett svek. Inte var hon stark. Inte ville hon heller. Nej. Hon ville det otänkbara. Att få sluta vilja.
Att helt enkelt få ge upp
livet

Det var de där dagarna när vårvintern långsamt jagade kölden mot horisonten. Då, när morgonhimlen lämnade löften om andra tider.
Det var de första istappsdropparna mot marken och värmen innanför glasrutorna på verandan.
Det var då hon vågade lyssna.
De där ljuden av istapparnas mogna droppar mot den frusna marken. Ishinnan som mötte själva källan till liv.
Istappen som växte sig lång medan den gav upp sitt liv.

– Så är det med mig. tänkte hon
– Jag växer mig lång medan jag ger upp mitt liv.

Den dag istappen krossades mot marken var hon säker.
Det var så hon ville se sig själv falla
som vatten mot frusen jord, krossad men ännu det hon skulle vara
synligt född att dö

– Jag vill inte längre leva mitt liv
sa hon som en bön

Då visste hon.
Så som man bara kan veta utan att äga sin tanke

Det fanns någon som ville ha hennes liv
som öppnade sin famn
för att ta emot henne när hon kastade sig ut ur sig själv

-Jag vill inte leva mer
sa hon
Och längst inne i hennes hjärta svarade sanningen
den som visste att livet är en gåva
inte till den som fått det
men till mänskligheten

Det var som att vakna.
och tanken ville ropa som ett barn;
-Det är inte jag som lever mitt liv, det är livet som lever mig.
Då visste hon
att hon kunde tänka det otänkbara och säga det omöjliga.
-Jag vill inte leva mer.
Medan livet levde henne blev hon fri.
Fri att leva det hon fick

– Nej, jag vill inte ha mitt liv, sa hon medan leendet spred sig som solen. Jag ger bort det. Ja, jag ger det till någon jag möter på vägen.
Någon som behöver liv
Någon

som ropar mitt namn
ljudlöst som törstig jord
men uppenbart

Annonser
Published in: on 12 september, 2010 at 07:25  Kommentarer inaktiverade för Ljudlöst som törstig jord, men uppenbart