att minnas varje ord

Det var många som menade, att det måste finnas fusklappar i hennes fickor. Att ingen kunde skriva exakt som det stod i boken utan att ha fuskat.
Fast hon flera gånger kunde citera ur minnet när någon frågade.
Nog var det fusk?
Ja nog måste det vara något fel.

Så hon slutade skriva precis som det stod i boken. I stället läste hon andra böcker, tog reda på mer, kunde skriva större svar med andra ord. Sådana ord som läraren inte visste.
Eller sådana som borde vara andras ord.
Då fick hon höra, att hon trodde hon var något.
Och det var ju nästan sant.
Hon tänkte att hon var någon. Om än inte något.

En dag sa hon det.
Jag är någon.
Sedan gick hon, vände sig helt enkelt bort och gick.

Nästa gång skrev hon inga svar. Eller andra svar än sådana som kunde spåras till frågan.
Längst ner skrev hon en sanning.
Sitt namn.
När hon fick tillbaka papperet stod det att det var fel och hon fick höra att hon tydligen bestämt sig för något men att hon inte skulle tro.
Att hon var något.

Det gjorde ont.

Mycket senare i livet, när döden sa henne något annat, mindes hon de där orden.
Att hon var något.

Men det var för sent.
Hon hade aldrig blivit
mer än någon

och tänkte att också det var ett svek
något att tala om
ett namn
och hon visste att om hon inte hade kommit ihåg varje bokstav och varje ord skulle hon levt ett annat liv
ett som aldrig skulle sagts
som något annat än hennes eget namn

sådant var hennes liv
medan döden smekte henne levande

….

Annonser
Published in: on 30 oktober, 2010 at 09:04  Kommentarer inaktiverade för att minnas varje ord  

de där orden

Man sätter namn
vaknar på morgonen och hittar dem
de där orden som säger namnen på allt som är
som ”gryning”
eller ”dimdans”
värmande ”eldvärmevakna”
och ”knäkatt” som ”fnurrar” i ”soluppgången”

Som om ögat ropar efter att få höra tanken hitta orden. Som om hela tillvarons mening är att namnge
och älska med ordvarma händer.

Och jag undrar om någonting finns utan namn
och om namnlösa dagar är mörker- men vet … just i det ögonblick ordet av mörker får namnge det namnlösa intet, har allt det som var som ett intet, fått ord och gjorts möjligt att tala.
Ett mörker att säga.
Ett mörker som bön, buret av ordet och känt av den kropp som gav namnet.

Att vara en människa
att ge namn
om än namnen skulle vara av annan sort, av annat språk eller ospråklighet.
Att vara människa
och ge ordet gestalt

Skulle inte det vara nog?

……

Published in: on 25 oktober, 2010 at 08:00  Kommentarer inaktiverade för de där orden  

Laudes

Mycket tidigt om morgonen huttrar jag mig upp ur sängen, tar fram ullunderstället som ligger längst till vänster under duntäcket och drar på det så fort det bara är möjligt. Balkongdörren står på vid gavel och det är minusgrader ute. Det är bäst så.
Nu behövs bara ett par strumpor och…
Sen går det av bara farten, kjolar och tröjor, huckle och sjal. Långsam färd genom mörker från övervåning till nedre köksregioner. En snabb kopp te bara och sedan fram med den färdigpackade korgen.
Vatten, en flaska mjölk, extrabröd, ost och en nybakad kaffekaka. Allt annat finns redan på plats.

Det är fortfarande mörkt ute. Pannlampemörkt.
Och hundarna menar, att det nog är lämplig tid för grävlingsjakt så det blir koppel på en bit tills grinden slår igen efter oss.
Isen på vattenpölarna knastrar.
Och frosten gnistrar i lampskenet.

Nere vid udden hittar jag elden och de två som turats om att vakta den. De har sovit under bar himmel.
Sovit och vakat. Vakat och låtit själva tillvaron få vara bön.
Den sort som inte behöver ord.

När jag sätter mig ner kan jag känna närvaron.
Tystnaden som ser genom mörkret
och mörkret som långsamt viker sig för de allra första speglarna av ljus.

Utan att säga något delar jag ut de blå böckerna
vi slår upp söndagens Laudes och läser
vi har gjort det många gånger
inte här på udden men ändå tillsammans
i en sorts gemenskap som överbryggar tiden.

När vi läst färdigt ser vi på varandra. Ljuset har nått våra ansikten.
Pannan med vatten hänger över elden.
ingen säger något
Morgonen ger ändå namn åt allt som behövs.

När vi lämnar eldstaden har glöden vitnat och brisen nått våra ansikten.
Nog fryser vi lite när vi packar ihop.
Men tacksamheten värmer
tre människor som fått den ofattbara gåvan att få vara i det samtal som är större än ord
utan att egentligen behöva göra något annat än att vara

bara vara
tillsammans

Published in: on 24 oktober, 2010 at 03:25  Kommentarer inaktiverade för Laudes  

Bortom horisonten

Hon stod vid vattnet en lång stund
kanske tänkte hon på sommaren. Tjugosex grader i vattnet och lika många i skuggan uppe under granen. Allt det där vattnet uppvärmt som ett mjukt duntäcke som formats till ett med kroppen.

Eller var det horisonten hon tänkte.
Oändligt oföränderlig i linjer och omfång. Men ständigt föränderlig som färgpaletten i en konstnärshand.
Den stabila verkligheten. Alltid densamma. Aldrig densamma. Och balansen när sinnet vilar i paradoxen.

Som hon stod kunde det också vara bara i en känsla av något bortom.
Där varken vatten eller horisont kunde störa. Eller ens existera.
De där tankarna av intighet, fyllda av det som aldrig blev, omramade av allt det där som ändå hade varit. Meningslösheten i det, att inget någonsin stannar.
– Är det det som är hunger?
Tänkte hon.
Ja det var verkligen en tanke bortom allt. Och orden som fångade tanken blev hennes nät.
Det där som kunde snärja. Eller binda samman.
Det som kunde förlama eller förlösa.
Om hon skulle kasta det i vattnet…

Ja, om hon skulle kasta det i det vatten som omgav henne. Kanske skulle det då fyllas av något som verkligen var.
Av levande materia ur djupet av det som omgavs av verklighet.
Ett tankenät
i tiden

Men hon stod kvar utan rörelse. Utan vilja och utan mod medan mörkret föll som vore det gjort av allt det hon låtit bli att vara.

– Som om natten är det enda jag känner
sa hon utan ord

Om någon hörde henne.
ordlös
om någon såg henne
osynlig
och om någon mötte henne
bortom horisonten

Men hon stod svarslös i natten
ensam
osedd
och förunderligt trygg

bortom horisonten

Published in: on 23 oktober, 2010 at 07:49  Kommentarer inaktiverade för Bortom horisonten  

Idag måste det sägas
det där om ställföreträdande självironi,att ta sig rätten till kollektivt självförtryck och omvänd bortvändhet.
Att skriva om den grupp människor man älskar, och beskriva sig själv tillsammans med dem med ord som:
”vi är bra på att tala om att vi är bra på att …” vad det nu är vi är bra på att saga att vi är bra på. Och mena, att ”vi” inte är bra på det vi säger att vi är bra på.
Det sättet att berätta om människor man företräder är förödande och rent av fult.
Som om man vet, att inte en enda av dem man talar om som ”vi” gör det ”vi” borde vara bra på att göra. Och som om det är OK att raljera om det dessutom.

Varifrån det är hämtat?
Jo från en skrift många som arbetar i svenska kyrkan läser inför söndagens gudstjänst. En sorts dagbok med information om söndagens färger och blommor och sånt.

Och jag råkade läsa ur den boken inför förra söndagen, där det fanns en ”bön” (om man nu kan benämna något som är skrivet ironiskt som bön?)
Det fanns en del annat i den ”bönen” också i samma anda. Om familj och ensamhet. Som blir väldigt otäckt och förtryckande i den där ironiska andan som ”bönen” inleddes med.

Och varför jag måste skriva om det här?
Jo för att jag är en del av den där kyrkan. Och vet hur oerhört lätt det är att hamna i negationer och ironi och självförakt.
Inte bara som enskild människa.
Och om vi som lever i kyrkan vill göra det i kärlek och respekt måste vi se upp med språket så att vi säger det vi menar och menar det vi säger.

Jag mår illa av ironi där det borde vara enkel kärlek.
Och dessutom…. hjärnan förstår bara raka budskap. Det är det som verkligen sägseller skrivs som stannar som ”sanning”, som det vi mer eller mindre medvetet tar in som det vi förhåller oss till. Inte det där som menas eller lindas in i ironi eller bakvändspråk.

Så… det där att skriva som företrädare, att vara den som ska ange tonen, den som andra ska följa…. det är svårt.
Och ofta rätt ensamt. – det är väl en annan sida av det hela…
de ord vi använder behöver en spegel.
Vi behöver varandra för att hitta balansen.
Att leva tillsammans är inte lätt.
Och att hitta ord … ja vi får väl hjälpas åt.

En annan sak… det där med att be… enskild bön får se ut hursomhelst. Vara hur den vill och hur den blir. Det är inte Gud som är problemet här, utan våra relationer till varandra
Det var bara det, att just den här bönen var publicerad i en skrift som berör många som leder gudstjänster, människor som ska vara förebilder och företrädare….
De böner vi själva ber, de som formuleras i ett sammanhang där människor känner varandra och arbetar med sina relationer till varandra… de bönerna kan nog ibland vara både vassa och knöliga och till och med underliga….
det jag skriver om är det offentliga… det där som nog behöver vara väldigt väl genomtänkt….

Phu.
Då kan man kanske släppa det där också.

…..

Published in: on 22 oktober, 2010 at 12:27  Comments (4)  

När sanningen i livet är en väg fylld av gravar

Längst inne vet jag det alla vet. Jag är människa. Inte mer än så.
Människa.
Det är bara det, att den människa jag är inte vill mig.
Två dagar har jag vandrat utan. Utom mig och bortom. Tre nätter har tanken låtit mig utan att jag förlåtit.
Idag skulle det bli gjort om bara vinden.

Två dagar.
Du skulle varit här nu. Suttit i din stol och tittat på mig med åtrån du alltid gömde. Men glömde att ta med dig den sista dagen.
Jag har den fortfarande kvar i ett etui. Det där du gav mig när du frågade.
Min enda dag med dig.
Pärlorna låg aldrig där de skulle och nu har de funnit andra att skimra hos.
Vem skulle fråga efter pärlor?

Det enda jag vill dig nu
Förlåtelsen
Om bara vinden bar dig närmare.
Jag ser dig mot bergskammen. Du gräver dig genom myrarnas lager och jag känner doften. Skvattram och myggsång.
När graven är djup nog hör jag fallet sluta i en kärlek jag aldrig fick veta.
Tillsammans låter vi torven bädda
Det var din syster. Men det var jag som älskade henne.

Längst inne vet jag det.
Jag är människa.
En dag ska jag gå hela vägen fram till hennes grav
och säga det

men det är bara dig jag måste förlåta

Published in: on 20 oktober, 2010 at 05:41  Kommentarer inaktiverade för När sanningen i livet är en väg fylld av gravar  

Den dagen, en doft av kanel och spädbarn

En dag ska jag vakna och sätta mig upp i sängen med förbundna ögon.
Det är den dagen jag ska känna doften av kanel och spädbarn, sådär oemotståndligt kryddmjukt så att alla sinnen vaknar och måste.
Sedan, när allt måste är gjort ska jag ställa mig upp och ropa att tiden är inne.
Då ska jag veta, att allt jag gjort har varit och inget nytt finns att vilja.
Det är samma dag.

Den dagen ska ögonbindeln sitta som fågelvingar runt det ännu osedda och ingen fråga ska fästa mitt namn vid något annat namn. Det är den dagen alla bilder ska framkallas i de färger som väntat bundna vid allt det irisen längtat.
Det är den dagen friheten slipper veta.
Då, när allt blivit kunskap ska jag kasta mig ut ur min fångna kropp med ögonvingarna knutna kring själen med råbandsknopar i skiraste ljus. Och mönstret av kroppens konturer ska vara av sådan natur, att ljuset ser ögonen tåras.

Det är den dagen skrattet ska födas på nytt för att norrskenet vet det som vaknar när natten blir färglagd i ljus. Den dagen, min dag bortom sången, den vingslagna frihetens dag.
Så ska vi ses genom vatten och molndagg.
Samma dag i ditt liv som i mitt.

Och vingslagen lyssnar som fågeln
en korp som en ofängslad hud
ett rop in i natten
och doften är mild som kanel
så föds där ett barn mitt i döden
den dagen är min
som i dag

Published in: on 17 oktober, 2010 at 06:36  Kommentarer inaktiverade för Den dagen, en doft av kanel och spädbarn  

en handflata mot en annan

Det var så märkligt
hon vaknade och märkte, att hon blivit något levande
men inte av sig själv
eller ens i sig själv
ändå samma människa

Luften omkring henne andades, soluppgången vilade hennes blick. Men kroppen trodde inte längre.
Hon såg sina händer.
En handlflata mot en annan utan något att hålla fast vid
Andetagen märkte ut sig över hjärtat
och sömnen hade hennes ögonlock.
Men hon var
inte där hon hade varit
men ändå utan att hon såg något annat än allt det hon lånat som sitt.

Kanske var det en dröm?
en känsla av kroppslighet utanför den gräns som kallas hud.
Den där märkliga förnimmelsen
större än.
Ändå samma människa.

Men hon gick upp i soluppgången. Hon ställde sig naken och frös i gryningsluften. Dörren ut, den mot horisonten, stod vidöppen så som den gjort under månader av sommartid.
Kanske var det därför.
tänkte hon
Att hösten ville stänga om värmen och kroppen måste fogas till hjärtat för att vintern inte skulle lysa ofrid med kölden och den nordburna stormen.
Kanske var det därför
hennes levande vilja hade vaknat

Av skräck?
var det av rädsla för kölden hon visste sitt liv?
Var ofriden bara en rysning av kunskap?
Den vetgirighet som ställt henne utanför gemenskapen eller tvingat henne in i ett och samma tankeomlopp för att ge näring åt andras makt över varats inskränkta gränser.

Ändå vaknade hon levande
som skulle tanken fått en kropp bortom kunskapen
den hon en gång ägt men lämnat som ett ömsat skinn
för att horisonten
saknar ord

och för att evigheten är en annan kroppslighet
en otänkbar
som hjärtat i en stum förtvivlan som äntligen fått ro

Det var så märkligt
för att allt som en gång varit
just i detta nu blev till
som något som är

Och hon såg sina händer mötas där blodomloppet sakta övergick i något annat
något utan tanke

medan hon blev

och ordet hon talade var stumt för allt som ville tid
men ljuvligt att nämna

hon sa
medan hon visste att inget annat fanns

-jag är.

…….

Published in: on 13 oktober, 2010 at 07:02  Kommentarer inaktiverade för en handflata mot en annan  

Levande stenar

Hon skulle straffas med döden.
Sådan var lagen, sa man henne, och lagen skulle kräva sitt offer. Lagens stenar skulle tala sitt smärtsamma språk så att hon aldrig mer skulle bli som en av de olyckliga som dansade kring en guldkalv.

Nej hon hade aldrig sett en guldkalv. Men sådan var hennes historia. Den hon måste leva och den hon hade utmanat.
Om någon lever mot lagen måste människan och lagen stå mot varandra och en av dem måste vika för den andra. Lagen kan inte stå hel om den inte är fullkomlig.
Alltså måste lagen vara ofullkomlig om det är människan som är fullkomlig.

Hon visste sina brister. Hon visste också något om kärlek. Och någon gång hade hon nuddat vid tanken, att kärleken var en annan sorts fullkomlighet än den förstelnade lag som nu skulle döda henne.
I de lärdes sinnen levde rätten att förgöra.

Och vad skulle de annars göra? Förneka sin lag och bli som en av de okunniga? Själva dansa kring sådant som saknar bestående värde och därmed förråda själva livets mening?
Nej.
Här stod kvinnan som med sina handlingar hotade lagens enhet, ja inte bara hotade, hon hade krossat lagen och nu skulle hon krossas med skärvorna av den lag hon själv brutit.

Då hände något.

En man utan rang men med auktoriteten hos den som levde lagen och visste dess gruvliga skärpa, ställde sig så, att de inte kunde nå kvinnan utan att först också fälla honom.
Han förhörde dem helt kort.
Ja det var ett förhör, man kan inte säga annat när lagen står mot sanningen.
Och sanningen talade lagens språk.
Mannen kunde inte förneka det. Han visste lika mycket som de själva och kvinnan, att här stod lagen mot människan och om lagen inte fick sin rätt skulle lagen vara orättfärdig.

Men så var det det här med rätten att döda en människa.
Jo, deras lag gav dem rätt att låta konsekvenserna bli synliga, och då skulle kvinnan dö. Inte för att de egentligen dödat henne, men för att antingen hon eller lagen måste krossas. Sten mot kropp, kropp mot sten.
Men
det fanns en annan rätt.
Och enligt den rätten måste varje domare som dömde en männsika till döden vara tillsatt av myndigheter burna av andra sorts makter än lagen.
Rätten att döda hade de inte
de som tänkt låta stenarna tala mot kvinnan.

Allt det hann de tänka medan mannen rörde sig mot dem. Tolv steg.
Och några ord.

Den som är utan synd kan väl kasta först

Vad sa han?
Vad var det han uttalade?
Hade han ställt sig på kvinnans sida mot lagen?
Gick han den väg som måste krossa honom?

Men ingen av dem kunde lyfta sin skärva av lag.
Ingen av dem.

Inte heller kvinnan.

…….

Published in: on 9 oktober, 2010 at 07:51  Kommentarer inaktiverade för Levande stenar  

fängslad visdom

Men friheten ville något annat
den där orörligheten
ogörligheten

olängtad stod den där
och ville mina fötter
som om andetagen måste leta sig
ogådda

Tänkte bitterheten?
som en suck av smuts

nej

friheten
den som ville något annat
visste

och leendet skrattade sin tystnad över den vindstilla spegeln

Published in: on 8 oktober, 2010 at 08:04  Kommentarer inaktiverade för fängslad visdom