När sanningen i livet är en väg fylld av gravar

Längst inne vet jag det alla vet. Jag är människa. Inte mer än så.
Människa.
Det är bara det, att den människa jag är inte vill mig.
Två dagar har jag vandrat utan. Utom mig och bortom. Tre nätter har tanken låtit mig utan att jag förlåtit.
Idag skulle det bli gjort om bara vinden.

Två dagar.
Du skulle varit här nu. Suttit i din stol och tittat på mig med åtrån du alltid gömde. Men glömde att ta med dig den sista dagen.
Jag har den fortfarande kvar i ett etui. Det där du gav mig när du frågade.
Min enda dag med dig.
Pärlorna låg aldrig där de skulle och nu har de funnit andra att skimra hos.
Vem skulle fråga efter pärlor?

Det enda jag vill dig nu
Förlåtelsen
Om bara vinden bar dig närmare.
Jag ser dig mot bergskammen. Du gräver dig genom myrarnas lager och jag känner doften. Skvattram och myggsång.
När graven är djup nog hör jag fallet sluta i en kärlek jag aldrig fick veta.
Tillsammans låter vi torven bädda
Det var din syster. Men det var jag som älskade henne.

Längst inne vet jag det.
Jag är människa.
En dag ska jag gå hela vägen fram till hennes grav
och säga det

men det är bara dig jag måste förlåta

Annonser
Published in: on 20 oktober, 2010 at 05:41  Kommentarer inaktiverade för När sanningen i livet är en väg fylld av gravar