Idag måste det sägas
det där om ställföreträdande självironi,att ta sig rätten till kollektivt självförtryck och omvänd bortvändhet.
Att skriva om den grupp människor man älskar, och beskriva sig själv tillsammans med dem med ord som:
”vi är bra på att tala om att vi är bra på att …” vad det nu är vi är bra på att saga att vi är bra på. Och mena, att ”vi” inte är bra på det vi säger att vi är bra på.
Det sättet att berätta om människor man företräder är förödande och rent av fult.
Som om man vet, att inte en enda av dem man talar om som ”vi” gör det ”vi” borde vara bra på att göra. Och som om det är OK att raljera om det dessutom.

Varifrån det är hämtat?
Jo från en skrift många som arbetar i svenska kyrkan läser inför söndagens gudstjänst. En sorts dagbok med information om söndagens färger och blommor och sånt.

Och jag råkade läsa ur den boken inför förra söndagen, där det fanns en ”bön” (om man nu kan benämna något som är skrivet ironiskt som bön?)
Det fanns en del annat i den ”bönen” också i samma anda. Om familj och ensamhet. Som blir väldigt otäckt och förtryckande i den där ironiska andan som ”bönen” inleddes med.

Och varför jag måste skriva om det här?
Jo för att jag är en del av den där kyrkan. Och vet hur oerhört lätt det är att hamna i negationer och ironi och självförakt.
Inte bara som enskild människa.
Och om vi som lever i kyrkan vill göra det i kärlek och respekt måste vi se upp med språket så att vi säger det vi menar och menar det vi säger.

Jag mår illa av ironi där det borde vara enkel kärlek.
Och dessutom…. hjärnan förstår bara raka budskap. Det är det som verkligen sägseller skrivs som stannar som ”sanning”, som det vi mer eller mindre medvetet tar in som det vi förhåller oss till. Inte det där som menas eller lindas in i ironi eller bakvändspråk.

Så… det där att skriva som företrädare, att vara den som ska ange tonen, den som andra ska följa…. det är svårt.
Och ofta rätt ensamt. – det är väl en annan sida av det hela…
de ord vi använder behöver en spegel.
Vi behöver varandra för att hitta balansen.
Att leva tillsammans är inte lätt.
Och att hitta ord … ja vi får väl hjälpas åt.

En annan sak… det där med att be… enskild bön får se ut hursomhelst. Vara hur den vill och hur den blir. Det är inte Gud som är problemet här, utan våra relationer till varandra
Det var bara det, att just den här bönen var publicerad i en skrift som berör många som leder gudstjänster, människor som ska vara förebilder och företrädare….
De böner vi själva ber, de som formuleras i ett sammanhang där människor känner varandra och arbetar med sina relationer till varandra… de bönerna kan nog ibland vara både vassa och knöliga och till och med underliga….
det jag skriver om är det offentliga… det där som nog behöver vara väldigt väl genomtänkt….

Phu.
Då kan man kanske släppa det där också.

…..

Annonser
Published in: on 22 oktober, 2010 at 12:27  Comments (4)  

4 kommentarer

  1. Bra skrivet! Kanske vi kan hjälpas åt att hitta texter i vår kyrka som inte känns bra och jobba för att dom tas bort ut de böcker som vi använder oss av.

  2. Ja det vore bra – det finns nog en hel del att fundera över – och själva den processen skulle säkert också vara nyttig! Ett sätt att börja tala om vad det egentligen är vi säger….

  3. När jag läser så tänker jag på att det du skriver om gäller ju även allmänt i vårt dagliga liv och i våra relationer till varandra. Jag menar att jag kan känna igen mig själv med att ibland välja fel uttryck.
    Så bra att dina ord påverkade mig 🙂

  4. Hej Mikael!
    Ibland fattar man nog inte hur ord påverkar…. Det är väl mest i sådant som är offentligt, eller ännu mer sådat som ska användas av många, som det är riktigt viktigt…. samtal människor emellan är väl alltid på gott och ont lite friare… ibland sårar man nog varandra utan att vilja det. man får ju hoppas, att den som råkar illa ut talar om det så att man kan försöka ställa tillrätta det som blev fel!


Kommentarer inaktiverade.