Bortom horisonten

Hon stod vid vattnet en lång stund
kanske tänkte hon på sommaren. Tjugosex grader i vattnet och lika många i skuggan uppe under granen. Allt det där vattnet uppvärmt som ett mjukt duntäcke som formats till ett med kroppen.

Eller var det horisonten hon tänkte.
Oändligt oföränderlig i linjer och omfång. Men ständigt föränderlig som färgpaletten i en konstnärshand.
Den stabila verkligheten. Alltid densamma. Aldrig densamma. Och balansen när sinnet vilar i paradoxen.

Som hon stod kunde det också vara bara i en känsla av något bortom.
Där varken vatten eller horisont kunde störa. Eller ens existera.
De där tankarna av intighet, fyllda av det som aldrig blev, omramade av allt det där som ändå hade varit. Meningslösheten i det, att inget någonsin stannar.
– Är det det som är hunger?
Tänkte hon.
Ja det var verkligen en tanke bortom allt. Och orden som fångade tanken blev hennes nät.
Det där som kunde snärja. Eller binda samman.
Det som kunde förlama eller förlösa.
Om hon skulle kasta det i vattnet…

Ja, om hon skulle kasta det i det vatten som omgav henne. Kanske skulle det då fyllas av något som verkligen var.
Av levande materia ur djupet av det som omgavs av verklighet.
Ett tankenät
i tiden

Men hon stod kvar utan rörelse. Utan vilja och utan mod medan mörkret föll som vore det gjort av allt det hon låtit bli att vara.

– Som om natten är det enda jag känner
sa hon utan ord

Om någon hörde henne.
ordlös
om någon såg henne
osynlig
och om någon mötte henne
bortom horisonten

Men hon stod svarslös i natten
ensam
osedd
och förunderligt trygg

bortom horisonten

Published in: on 23 oktober, 2010 at 07:49  Kommentarer inaktiverade för Bortom horisonten