Laudes

Mycket tidigt om morgonen huttrar jag mig upp ur sängen, tar fram ullunderstället som ligger längst till vänster under duntäcket och drar på det så fort det bara är möjligt. Balkongdörren står på vid gavel och det är minusgrader ute. Det är bäst så.
Nu behövs bara ett par strumpor och…
Sen går det av bara farten, kjolar och tröjor, huckle och sjal. Långsam färd genom mörker från övervåning till nedre köksregioner. En snabb kopp te bara och sedan fram med den färdigpackade korgen.
Vatten, en flaska mjölk, extrabröd, ost och en nybakad kaffekaka. Allt annat finns redan på plats.

Det är fortfarande mörkt ute. Pannlampemörkt.
Och hundarna menar, att det nog är lämplig tid för grävlingsjakt så det blir koppel på en bit tills grinden slår igen efter oss.
Isen på vattenpölarna knastrar.
Och frosten gnistrar i lampskenet.

Nere vid udden hittar jag elden och de två som turats om att vakta den. De har sovit under bar himmel.
Sovit och vakat. Vakat och låtit själva tillvaron få vara bön.
Den sort som inte behöver ord.

När jag sätter mig ner kan jag känna närvaron.
Tystnaden som ser genom mörkret
och mörkret som långsamt viker sig för de allra första speglarna av ljus.

Utan att säga något delar jag ut de blå böckerna
vi slår upp söndagens Laudes och läser
vi har gjort det många gånger
inte här på udden men ändå tillsammans
i en sorts gemenskap som överbryggar tiden.

När vi läst färdigt ser vi på varandra. Ljuset har nått våra ansikten.
Pannan med vatten hänger över elden.
ingen säger något
Morgonen ger ändå namn åt allt som behövs.

När vi lämnar eldstaden har glöden vitnat och brisen nått våra ansikten.
Nog fryser vi lite när vi packar ihop.
Men tacksamheten värmer
tre människor som fått den ofattbara gåvan att få vara i det samtal som är större än ord
utan att egentligen behöva göra något annat än att vara

bara vara
tillsammans

Annonser
Published in: on 24 oktober, 2010 at 03:25  Kommentarer inaktiverade för Laudes