en hydda bort

Kanske en hydda
enkelt byggd med en eldstad i mitten
ensligheten
inget mer än elden att värma sig vid
medan närvaron formar

liksom välver sig runt
som huden kring köttet
ensligheten
Inget mer än hjärtat att värma sig vid
medan tiden

blir till intet
liksom formad kring ordet
tystnaden
som välver hyddan

Här är intet
mer än fullkomlighet

Ändå måste sparven dö
och korpen leva

Kanske bara en hydda bort

Published in: on 30 november, 2010 at 09:07  Comments (1)  

I ljuset

Det var bara i mörkret hon kunde hitta tryggheten – det var ju bara där hon kunde låta rädslan rulla ut sig i hela sin längd.
Osedd
men mjukt välvd över marken.
Som en känsla av liv.

Det var därför det var så viktigt med mörkret. Det där som ingen annan ville dela. För att rädslan.
Den hon sökte för att veta tryggheten.

Men just denna natt, just när hon äntligen funnit den. Platsen där rädslan fick storma hennes inre och fläka sig mot horisonten.
Just då
tändes ett ljus i hennes ögon

Jo hon försökte stänga ögonlocken om det för att inte jaga bort rädslan som äntligen.
Men något sipprade ändå ut.
Så hon måste lägga händerna över ansiktet.
Nej
hon måste mer än så
hon
måste låta händerna formas till något som river ögonen ut ur sina hålor för att ljuset måste tystas inför den helighet som en gång varje år låter rädslan känna marken.

Hon måste

mycket för att utan rädslan kunde hon nog inte leva
bevarad för allt ont
hon inte.
Kunde veta vem hon var. Om hon inte.

Det var då hon vände sig.
Just när hon format händerna för att göra det hon måste.
Hon vände sig om och såg
för att ljuset var i hennes ögon.

Som speglad av sitt eget hjärta såg hon
utfläkt på marken
förfrusen som mörkret kring en utandning.
Sitt eget namn
uttalat

som rädsla.

Och gråten som sköljde var som vaggvisor nynnade av nymfer
kungsfåglars sisande rytmer
och månljus

Ett enda namn
uttalat

som rädsla

….

Published in: on 27 november, 2010 at 03:29  Kommentarer inaktiverade för I ljuset  

ett ännu inte lindat barn

Han reste sig upp
såg sig omkring med de där ögonen som inte tål att bli motsagda
sedan talade han.

– Allt är så som jag vill ha det.
Och folket omkring honom sorlade och sträckte halsarna mot himlen.
De hade levt sina liv så som han ville det.
Lyckats vara det folk han önskat i sina första ord till dem. Då när han kom över bergen.

Det hade varit en syn.
En man buren av andra män. Liksom flygande över markerna med strålande ljus som en gloria fäst vid himlen.
Ja, nog var det en himlens gåva. Just där i solnedgången en dag ingen längre mindes. Men visste.

Och nu.
Ett folk runt en härskare
ett vackert folk
välnärt med gyllene kedjor kring anklarna och händerna lyfta till den frihet som varje dags lön ville ge dem
de friska
som gjort vad härskaren sagt dem.

Men
som vore det en overklighet hördes en röst
ett ord
eller kanske var det bara ett eko
som ett gnyende läte
ovärdigt att hylla en hjälte, ovärdigt i sin ynklighet och gjort för att tystas i lovsång.

De som hörde det måste fly
kanske låta det drunkna i rop
eller vända sig bort för att finna oron
det osagda ropet
som vore det ett spädbarns första skrik
bland dem som låtit sig födas utan smärta

Inte var de många, de som lät sig höra.
En handfull kvinnor och några män
ett antal väl klädda
irrande själar i mörkret
nog ville de vända om
gå tillbaka till vissheten
lyckan och saligheten inför de ögon som lät sig beskådas
Men de som fortsatte kunde inte annat
för att.

Men mörkret.
Först ogenomsynligt. Men sedan det där dunkla konturlöst seende, det där som speglade något de aldrig sett.
Och vissheten.
Det var en stjärna. En enda vid sidan om alla de andra. Och månen.
De hade hört talas om månen.
Någon hade viskat sanningar om ondskan
någon annan hade lockat med vällustigheten
men nu visste de något annat
Som dofterna
och allt det som omgav de svagaste av alla ljud
tystnaden

Bortom allt de inte kunde skönja, syntes en lägereld
några brunklädda människor
flockar av stillhet
och en stav höjd mot himlen
– Vad vill ni som kommer i natten? hörs rösten ropa över allt det osedda.
– Ett gnyende liv. Svarar den som finner sin röst och bugar mot marken för att inte väcka vreden som nog måste bo där ingen borde leva.

Vreden
ondskan och det otänkbara

Det är ingen som säger något om det
men alla vet
alla måste veta
att här.

Här går gränsen. Den som talats, den som präntats och den som ständigt lagts som gyllene kedjor kring lyckans anklar.
Ett enda steg bortom.
och allt är förlorat.

Ett enda steg
medan någon gnyr i natten
som ett ännu inte lindat barn

……

Published in: on 25 november, 2010 at 01:03  Kommentarer inaktiverade för ett ännu inte lindat barn  

avund

Att lyfta sin bägare bräddfylld men tom
se upp mot en bergssidas klipprand
Att ana sin enslisghets själviska dom
begraven i ägandets kvicksand

Stå kvar utan sanning som skepp utan mast
se djup möta djup bortom sorgen
Att leva och dö som ett slumpmässigt kast
men fångad som pant, lagd som borgen

Så ter sig ett liv, ständigt söker det sitt
en irrande själ född att strida
för ett enda ord, det som sägs vara mitt
som lögnen vars lön är att lida

Ack människobarn, utan mål, utan frid
du lever ditt liv som en docka
din evighet ter sig begränsad av tid
ditt jag är en vilja att locka

med intet, ett irrbloss, en dag utan natt
en glimmande skärva av avund
Att vara en gåva men söka en skatt
och sluta i gravdjupens avgrund

…..

Published in: on 23 november, 2010 at 03:51  Kommentarer inaktiverade för avund  

Gömmer is i dimma

 

Kölden lägger trygga spår

hittar månljus strimma

lämnar hösten, möter vår

gömmer is i dimma

 

Döden bidar ännu tid

bäddar snötrygg gömma

söker närhet ännu vid

livsdagar att glömma

 

Storögt tittar barnet ut

mörker lindar livet

gammal kunskap ska ta slut

okänt är allt givet

 

Mötet sker i frostkall natt

himlen famnar jorden

osedd väntar längtans skatt

sanning bortom orden

 

Ännu lägger kölden spår

tyst i längtad strimma

vet att ingenting består

gömmer is i dimma

Published in: on 22 november, 2010 at 09:29  Kommentarer inaktiverade för Gömmer is i dimma  

Vintervilans dunkla natt

I vintervilans enslighet
står skrivet himlens hemlighet
där själens längtan vilar
Och frosten målar himlens bud
i evighetens enkla skrud
där ljuset sakta strilar
Himlens spegel, hjärtats degel
bränner eld av is
mänskan finner paradis

I ljusblå toner färdas tid
att möta dem som vaknar vid
en stjärnas stoft i vinden
Förväntansfulla händer sträcks
där frusen frösådd äntligt väcks
och herden öppnar grinden
in till fåren, döljer spåren
fruset stoft som damm
böjer knä vid nyfött lamm

I tidlöshetens djupa natt
har himlen lämnat livets skatt
fördold i gryningsljuset
så stilla tiger andens tid
ett ord, en bön och allt är frid
en ängel lämnar huset
flyr med ordet, dukar bordet
stoft blir bakat bröd
Bjuder livets överflöd

 

Published in: on 21 november, 2010 at 09:05  Kommentarer inaktiverade för Vintervilans dunkla natt  

Livsloppsalm

 

När dagens ögon öppnar sig

har världen redan vaknat

och himlens färger speglar mig

som lever det jag saknat

 

Och allting som jag längtat till

får liv i solens strålar

mitt liv ska bli det himlen vill

jag själv är den som målar

 

Med himlens ljusa färgpalett

får penseln spegla vinden

nu vill jag äga det jag sett

-jag söker fånga in den

 

Men vinden blåser dit den vill

när jag vill springa fatt den

dock, aftonen gör vinden still

och jag går in i natten

 

Då sluter sig de ögon som

har hållit världens dagar

den mänska som vill somna om

får följa mörkrets lagar

 

Och livet längtar åter ljus

den dag som var har blivit

mitt fängelse är tidens hus

och alla ord jag skrivit

 

Så kommer åter gryningstid

fast själen knappast tror det

jag glömmer mörkret och får frid

och längtar frukostbordet

 

Och hunger efter liv är gott

när kärleken ger mättnad

av natten har min själ nog fått

av sömnen drömmens lättnad

 

Så går en dag och ännu en

och livets höst blir färgad

Mot slutet när all tid är sen

blir skörden slutligt bärgad

 

I döden ser jag så till sist

hur livet format sanden

det stoft jag varit och nu mist

blir fört av fadershanden

 

till själva källan, livets Ord

ett nyfött barn i halmen

Jag böjer mig mot helig jord

ett frö i fadersfamnen

 

Ur mörkret vaknar än en dag

ett nyfött liv har vaknat

i evigheten är det jag

som lever det jag saknat

 

 

Published in: on 20 november, 2010 at 05:27  Comments (1)  

Domssöndagspsalm

En människa, en evig tid
ett liv som andas varsam frid
och tvivlet ler som Sara
.. vem skulle kunna vara
oändligt här
– som atmosfär
i livets sista dagar

En domens dag, en vredens glöd
en mänsklighet som brutet bröd
när otron pinar världen
.. den sista långa färden
förborgad grav
ett skepp i kvav
I tidens sista dagar

En okänd grav, ett ord av bön
när döden kräver ut sin lön
en sargad kropp att dela
ett enda ord kan hela
på domens dag
en krossad lag
I himlens sista dagar

Ett himlens hopp, en helt ny jord
en enda kropp, ett dukat bord
i skörden bärgas livet
för himlen är det givet
förlossad gråt
i trons förlåt
I smärtans sista dagar

Published in: on 20 november, 2010 at 11:34  Comments (1)  

Så satte hon sig om morgonen, ännu mörkerburen men rodnande av längtan. Sådär som himlen ville spegla.
Gryningsröd begynnelse.
Och kroppen rätad kring andetagen
ett i tagetatt bli till och att ge
…att bli till och att dö

Det var hennes bön
att vara där i gryningen.

Och det var där hon förstod de där orden
himlarna och jordenpå nytt och på nytt igen

På nytt
och på nytt igen

Published in: on 19 november, 2010 at 09:52  Kommentarer inaktiverade för  

det är det här med att orden .

Det är det här med hjärnan
och orden
Man vaknar och hittar en avdelning adjektiv öppen för användning
i någon hemisfär
Ett par tre buntar verb ligger i en vindling lite till vänster.
Men substantiven.
Inlåsta bakom tjocka barriärer.
Och namnen.
Förborgade vid de brunnar som slukat ansiktsdrag och årstidsväxlingar.

Men listan med varje dag finns präntad som osynlig skrift i ögonlocken.
Att gå upp
finna det som lagts
och det som saknas
Att veta ordningen
hitta lådorna och vägarna.
Den förvånade åsynen av vattenkokaren
vedvärmelängtan
och det som ordlöst formas i bön
att sitta som jag vid ett du
medan ljuset

Nej det är inte så att sorgen någonsin tystnar
men sjön lägger is
och någon säger mitt namn utan ord
och allt finns samlat i bokstäver
sådana som vill

Det finns alltid ett nu
utan

Och min dag har aldrig varit
mer

…..

Published in: on 18 november, 2010 at 10:36  Kommentarer inaktiverade för det är det här med att orden .