de som vakar i natten

Det dröjde långt över midnatt innan han kom hem den natten, skramlandes med nyckelknippan, som vanligt utan tanke på att låsa upp. Dörren skulle vi öppna. Redo att betjäna. Redo att ta skor och ytterplagg. Färdiga med drycker, lena ord och förstående suckar.
Sedan skulle vi gå med honom till divanen, massera hans ömma fötter, torka med våta handdukar och klä av honom hans solkade festkläder.
Vad som sedan brukade ske vill jag inte.
Våra kroppar.
för hans lustar. Om han så önskade. Våra munnar och varje del av det han räknade som egendom. Sin egendom. Oss.

Så varför stod vi där, redo att ta emot honom i natten? Varför vakade vi, varför tittade vi ängsligt mot dörren? Lyssnade som rädda harar och sträckte oss ivrigt mot förnedringen?
Nå men. Vad skulle vi annars?
Döden? Pryglade till vanställdhet? Kastade till hundarna som måste äta det andra ratat?
Han var vår Herre.
Så varför skulle vi inte vaka över det han satt oss att betyda?

Men den natten.
Ja vad skulle jag säga. Den natten hörde vi honom komma med nyckelknippan skramlande i näven. Som vanligt med rösten fylld av de sånger han hört och den glammande glädjen. Bröllopsfesten hade med all tydlighet varit lyckad. Kanske var han drucken. Men inte som de gånger han legat på kroggolvet med vettlös förbannelse. Nej i natt skulle vi slippa glåporden och örfilarna.
Ja i natt skulle vi.
Och vi såg varandras ansikten medan vi tog emot honom. Sammanbitna med ett uns av hopplösheten utblandad med lättnad.

Inte var vi vad man kallar goda vänner, vi som vakade om natten. Inte kunde vi kallas solidariska. Eller sammansvetsade. Inte heller omtänksamt goda mot varandra eller vår Herre.
Bara enade i det vi måste. Somliga med mänskligheten kvar att dela med andra. Andra utbrända till intet, glödgade av längtan, falnade av sorg.
Vi som inte ägde något. Inte ens våra egna namn, borde kanske ägt en gemenskap. För att ingen av oss var någon.
Men hur skulle ingen kunna vara någon för någon som var ingen?
Så vi såg varandras ansikten.
Noterade oss själva ospeglade och försökte komma undan där andra kunde gå i vårt ställe.

Men i denna natt. I den mörkaste timmen, just innan gryningen ropas av traststruparnas hoppfyllda stämmor. Just här hände något annat.

– Är ni vakna? Sa vår Herre. Är ni verkligen vakna! För att vänta på mig!
Vad svarar man på sådant?
Vi såg på varandra. Någon nickade lite försiktigt. En annan vågade svara med ett enkelt javisst.
– Så…. gå in i huset och gör det bekvämt för er. Nu vill jag ge er det ni gett mig.
Men vi stod kvar. Och jag tänkte, att nu blir det värre än någonsin. Nu får vi det vår tysta rädsla hatat. Nu får vi det tillbaka som skräcken iklädd makt. Och jag trodde våra sista timmar var nu.
-Gud. Herre Gud, bad jag tyst. Hjälp mig. Hjälp mig. Och tänkte, att min Gud nog hörde bön, men var en Gud utan styrka. Annars skulle jag väl vara annat än slav åt en despotisk Herre.

– Seså, gå in i salen och gör vad ni vill. Sätt er eller lägg er, ta något att dricka. Och så började han själv ta av sig ytterplaggen och skorna. Och plockade fram ett förkläde och en livrem att fästa samman sin festdräkt med.
– Rör på er nu. Jag kommer snart med något att äta.
Och vi gick. Var och en av oss i vår egen rädsla. Var och en i sitt eget liv.
Till vad? Vad var det som skulle ske med oss?

Så här efteråt talar vi ibland om den natten.
Om det som hände. När vår Herre kom med doftande bröd och skummande vin. När vi blev bjudna att ligga till bords som herremän. När vi så småningom frågade efter varandras namn. Och fick höra liv sägas med trevande ord. Bilder av längtan. Och minnen av de dagar som smakade skratt och porlande kärlek.

Vi blev människor för varandra medan det ljusnade.
Vår Herre gick så småningom till sina rum. Ingen av oss måste gå med honom. Vi fick stanna i ljuset. Som om han gav oss gryningen som ett hopp.
Och sedan?
Som om inget hänt, eller allt hänt utan att vara sant har vi fortsatt vaka om natten. Osedda och oseende. Men ändå annorlunda.
Jag vet vad mitt namn har berättat för dem som fanns med bland oss som såg ljuset.
Jag vet att de som kommit efter gryningen också har något att berätta. Ett namn fyllt av tvivlande hopp.
Och jag vet, att den rädsla jag bär för att åter bli pryglad av skam när jag nyttjas för sådant jag lagt att glömma, den rädslan är sann men förgänglig.
Att ägas av någon som tar det som är hans
är inte att själv vara skyldig
och också skammen är satt under ljuset.
Så jag hoppas medan mörkret skymmer min blick
att ännu en morgon av vaka
få ta emot det doftande brödet
och vinet skummande av förlåtelse
den förlåtelse jag ger
för att en dag vakna försonad

……

Annonser
Published in: on 10 november, 2010 at 09:31  Comments (1)  

One Comment

  1. Tack Steina för en underbar predikan till denna helg!


Kommentarer inaktiverade.