ett ännu inte lindat barn

Han reste sig upp
såg sig omkring med de där ögonen som inte tål att bli motsagda
sedan talade han.

– Allt är så som jag vill ha det.
Och folket omkring honom sorlade och sträckte halsarna mot himlen.
De hade levt sina liv så som han ville det.
Lyckats vara det folk han önskat i sina första ord till dem. Då när han kom över bergen.

Det hade varit en syn.
En man buren av andra män. Liksom flygande över markerna med strålande ljus som en gloria fäst vid himlen.
Ja, nog var det en himlens gåva. Just där i solnedgången en dag ingen längre mindes. Men visste.

Och nu.
Ett folk runt en härskare
ett vackert folk
välnärt med gyllene kedjor kring anklarna och händerna lyfta till den frihet som varje dags lön ville ge dem
de friska
som gjort vad härskaren sagt dem.

Men
som vore det en overklighet hördes en röst
ett ord
eller kanske var det bara ett eko
som ett gnyende läte
ovärdigt att hylla en hjälte, ovärdigt i sin ynklighet och gjort för att tystas i lovsång.

De som hörde det måste fly
kanske låta det drunkna i rop
eller vända sig bort för att finna oron
det osagda ropet
som vore det ett spädbarns första skrik
bland dem som låtit sig födas utan smärta

Inte var de många, de som lät sig höra.
En handfull kvinnor och några män
ett antal väl klädda
irrande själar i mörkret
nog ville de vända om
gå tillbaka till vissheten
lyckan och saligheten inför de ögon som lät sig beskådas
Men de som fortsatte kunde inte annat
för att.

Men mörkret.
Först ogenomsynligt. Men sedan det där dunkla konturlöst seende, det där som speglade något de aldrig sett.
Och vissheten.
Det var en stjärna. En enda vid sidan om alla de andra. Och månen.
De hade hört talas om månen.
Någon hade viskat sanningar om ondskan
någon annan hade lockat med vällustigheten
men nu visste de något annat
Som dofterna
och allt det som omgav de svagaste av alla ljud
tystnaden

Bortom allt de inte kunde skönja, syntes en lägereld
några brunklädda människor
flockar av stillhet
och en stav höjd mot himlen
– Vad vill ni som kommer i natten? hörs rösten ropa över allt det osedda.
– Ett gnyende liv. Svarar den som finner sin röst och bugar mot marken för att inte väcka vreden som nog måste bo där ingen borde leva.

Vreden
ondskan och det otänkbara

Det är ingen som säger något om det
men alla vet
alla måste veta
att här.

Här går gränsen. Den som talats, den som präntats och den som ständigt lagts som gyllene kedjor kring lyckans anklar.
Ett enda steg bortom.
och allt är förlorat.

Ett enda steg
medan någon gnyr i natten
som ett ännu inte lindat barn

……

Annonser
Published in: on 25 november, 2010 at 01:03  Kommentarer inaktiverade för ett ännu inte lindat barn