Förtvivlan – en bild

Hon hade stannat tillräckligt länge för att veta, att ingen väg finns mer än den man kom ifrån när man sitter i en djup brunn.
Man måste hitta något att hålla sig fast i.
Man måste pressa sig mot sådant som lämnar djupa sår och varaktiga ärr. Och man kommer kanske inte levande upp ur djupen.
Inte ens om man offrat allt.

Nej hon kunde inte se, att hon valt att stanna. Hon hade inte valt att förtvivla. Inte valt att livet skulle bli som det blev.
Ändå kunde hon inte skylla på någon annan än sig själv. Hon hade själv tagit varje steg. Sagt varje ord och andats varje andetag. Själv.
Så på något sätt måste hon ändå.
Om det nu spelade någon roll. Hon satt där hon satt.
Utan hopp
Mer än om hon skulle lyckas hitta något att hålla sig i
om hon ändå valde
smärtan

Jo, nog hade människor stuckit ut huvudena där uppe, längst upp i brunnsöppningen. Ropat sina lyckosamma ord.
Kastat ner repstumpar och till och med firat ner en repstege.
Som inte nådde ända fram. Men om hon hade sträckt sig lite till.
Om hon.
Skulle hon ändå inte nått ända fram.
så hon lät bli
räddningen

Så hade det börjat regna. Vattnet hade stigit kring fotknölarna och tårarna hade fått konkurrens.
Matpaketen hon kunnat plocka upp från brunnsbottnen när någon kastat ner något, hade blivit genomblöta.
Och så småningom hade också snön singlat sig ner genom hålet. Ljushålet.
Kylan störde henne inte mer än så. Brunnen var djup, tjälen skulle aldrig nå henne.
Och någon som stelnat så som hon i förtvivlan skulle aldrig hacka tänder. Aldrig frysa värre än tvivlet hade förfrusit hennes själ.

Det hände, att hon trodde det var livet hon levde.
Andra dagar visste hon att det var döden
hon levde

Men smärtan ville hon inte.
medan förtvivlan tärde
och döden vände
mot ljuset

Annonser
Published in: on 31 december, 2010 at 06:45  Kommentarer inaktiverade för Förtvivlan – en bild  

Självkänsla…. kärlek…. och att vara människa

Det var det här med självkänsla då….
och självförtroende… och integritet och allt vad det heter det där som gör att man kan känna sig som en människa.
Man kan säga mycket om det.
Och några säger, att man måste älska sig själv för att kunna älska andra.

Men är det inte så, att det där med att älska sig själv kommer av att man först blivit älskad och sedan själv kan älska…
Och att man behöver öva rätt mycket på det där att älska andra.
Att liksom lära sig, att det viktigaste i livet inte är att göra om sig så att andra kan tycka om den man är.
Utan tvärtom, att det viktigaste kan vara, att inrikta sig på, att lära sig älska andra sådana de är.

Fast då måste man såklart definiera vad kärlek är.
Till skillnad från tycka om.
Eller beundra.
Eller kanske vara beroende av.

Jo…. det finns mycket att fundera över om man tycker att det är viktigt det här med att vara människa.

Published in: on 30 december, 2010 at 03:14  Kommentarer inaktiverade för Självkänsla…. kärlek…. och att vara människa  

det goda livet?

Och vem har bestämt vad det är att ha ett bra liv?
Socialstyrelsen?
Skulle inte tro det. Vi vill gärna tro, eller jag vill gärna tro, att det är något subjektivt. Något man bestämmer själv.
Men..
Om en människa misstror sitt eget omdöme.. alltså styrs av vad andra tycker är rätt och bra och fint…

Hela marknaden är beroende av, att vi väljer att köpa det där livet av dem som tillverkar ingredienserna.
Helamarknaden behöver att vi tror, att vi kan köpa oss till lycka.
Och de smartaste PR-byråerna samlar flest lyckosökare till de lyckosammaste varumärkena.
Och de människor som väljer rätt köper för dyra pengar det bästa livet.
Eller?

Tänk om hälften av alla människor i vår kultur skulle ha så god självkänsla och vara så trygga, att de började välja efter helt andra skalor.
Sånt som känns bra inuti oavsett hur andra väljer.

Tänk om alla de där femtio procenten skulle sluta köpa… låt oss säga något vadsomhelst – som till exempel köpebröd.. och börja baka hemma i stället. (inte för att det måste ha med gott liv att göra, men för att ha ett exempel)

Alltså…. om hälften av alla brödköpare började köpa mjöl i stället, och jäst… och sa, att de som kunde unna sig att baka verkligen var sådana som var avundsvärda, att ha den tiden, att få den kvaliteten….
Vad skulle hända med de stora bagerierna? Och med sättet att se på bröd och tid?

Eller om en tredjedel av oss skulle börja gå på café på morgnarna för att äta frukost tillsammans med andra. För att man kom överens om att det hör till ett gott liv.
Hur skulle det påverka infrastrukturen i byar och städer?

Om en fjärdedel av alla kvinnor skulle sluta sminka sig. För att det skulle anses fint att vara naturell…
Eller om hälften av alla män började använda läppstift. För att när man har det gott så har man råd att vara rosig om läpparna för att visa det….

Tänk om man skulle börja prata om rikedom i relation till att vara rik på lingon eller…. barn.
Eller om det goda livet i ett nafs skulle börja handla om att kunna välja ensamhet och tystnad.

Förresten… det har väl alltid varit så, att de människor som anses ha ”hög rang” har utmärkt sig genom att kunna unna sig sådant ”vanliga människor” inte har möjlighet till. När de flesta tvingades arbeta utomhus och därför blev solbrända var det ett tecken på rikedom att vara blek. Pudertillverkarna levde högt på det….
När det sedan blev tvärtom, att bara de som var rika hade råd att vara lediga och bli solbrända…. då blev det inne att vara brun… och solarierna fick jobba för högtryck.

Och fyllda almanackor var yuppisarnas fina kännetecken tillsammans med de klumpiga nallarna.
Nu när alla måste fylla sina almanackor för att kunna köpa de lite mindre smånallar vi springer omkring med… då är det plötsligt fint att kunna visa blanka almanacksblad och telefonfria veckor….
Så, vad är det goda livet?

Det någon annan bestämmer eller det vi själva längtar efter?
Det som ger hög status eller något vi mår bra av?
(Nej det måste inte vara antingen eller, ibland kanske det sammanfaller)
Nog är det vettigt att fundera över vad man gör med sitt liv – och varför…..

Published in: on 29 december, 2010 at 04:01  Comments (2)  

Vad är det som driver oss att gå i döden….

Ibland räcker det.
Ja, alltså räcker i betydelsen ”nu är det nog”
Den här dagen var just en sådan dag.
Ett par ord, eller kanske var det några meningar. Och en gammal trasmatta liksom lättade från golvet och blottade det som sopats in där under.
Helt oväntat – eftersom huset städats otaliga gånger, alla mattor borde ha tagits ut och skakats, piskats rena och golvet – visst hade det skurats många gånger, också där den där mattan nu tycktes dölja något ingen ville veta.

Det var de där orden om terrorister. Det som sades i predikan – en bra predikan på sitt sätt. Om människor som väljer att gå i döden för sin tro. Och aningslösheten i vad det är som får människor att göra det. Som om det bara är andra människor. Dom där. Som ”drivs av …” vad det nu är.
Som om vi inte alla är delar av något vi mer eller mindre blint sitter fast i. Det är samma mekanismer som driver människor oavsett var i världen vi är, oavsett vad vi tror på. Som får människor att skämmas över att skinkan inte blev griljerad som den skulle. Eller över att man inte hann sätta upp alla ljusgirlangerna.

Samma mekanismer som får somliga av oss, att slaviskt följa modetrender, kanske inte ens våga gå ut utan smink eller rätt märke på byxorna.

Ingen av oss som kallar oss människor är helt fria från det som kan göra oss till självmordsbombare. Det är bara det, att bomberna oftast inte är gjorda av nitroglycerin eller vad det nu är som ingår i vanligt förekommande sprängämnen.

Och varför måste jag lyfta på mina gamla mattor för att de där terroristorden trillar ur en predikantmun både i julnatt och julotta?
Jo för att jag vet en del om de där sakerna. Inifrån.
Och vet inifrån, att det är samma mekanismer som styr viljan att smuggla vapen för en god sak – samma mekanismer som nu styr min vilja att sjunga på ett äldreboende.

Det där, att ha ett livsmål. En samhörighet kring vad det är att vara en sann människa med en vilja att leva ett liv som leder till att världen blir lite bättre.
Att få vara någon som bidrar. Som lever ett meningsfullt liv. Vi vill väl alla leva så.

Och aningslöst försöker man uppfylla målet, med alla de medel som man lär sig är rätt.
Om Jihad är rätt, om bomber är vägen… då är det vad man säger ja till.
Om bön är rätt, om riklig kollekt är rätt – då är det vad man vill och strävar efter.

Om lyckan i medmänniskornas ögon glimmar för att man kommer med julklappar, då vill man ge julklappar.
Om samma lycka skiner för att man eliminerat en fiende…
…men är det samma lycka?

Jag vet inte. Ärligt talat vet jag inte.
Jag har funnits i båda lägren.

Jag har levererat det jag idag ser som ont – vapen, pengar, droger… med samma övertygelse som den jag nu lägger i det jag idag tror är rätt.

Jag har levt med människor som brinner av längtan – både sådana som brinner för att befria sitt folk och sådana som brinner för att befria världen från sådana som vill befria sitt folk.
Och jag har sett kärleken bland dem alla. Jag har älskat i båda lägren.

Det är inte så enkelt.
Vi vill gärna tro att det vi själva gör och vill är rätt. Och att det bara finns ett rätt.

Vi firar jul. För rätt många av oss är julen en tid då vi vill uppfylla en mängd krav. Städning, matlagning, presenter…. att upprätthålla en strikt tradition för att bevara något av mening inombords. Några av oss är beredda att gå långt över gränserna för vad vi egentligen orkar. För att ge andra den där julen vi har so mål, den ultimata julen.

Och nog är det ibland så, att man ser, att människor nästan går i döden för att få till det där perfekta. Precis som man ibland ser, att när det inte blir så bra som man ville, kommer skammen, ängslan, tröttheten och känslan av skuld.

Just de mekanismer som styr också de människor som kan tänka sig att gå i döden för sin tro.
Det är rätt enkelt egentligen. Vi vill så gärna tro, att vi kan göra något med livet som verkligen betyder något. Verkligen gör skillnad. Och om man kan ge sitt liv för en sak, för en idé – då måste det ju vara något meningsfullt med livet.

Förresten, om man ger sin kropp och sin tid till ett arbete som sliter så, att kroppen så småningom säger stopp eller personligheten bränts ut till depressionens gräns – vad är det för skillnad? Att dö för en sak….

Jamen… självmordsbombaren dödar ju andra på sin väg. För sin tro. Offrar oskyldiga.
Jamen… den som arbetar i vården och bränner ut sig för att det inte finns tillräckliga resurser, den som tvingas låsa in dementa… offrar också oskyldiga på sin väg.

Vems är skulden?
Den som indoktrinerat självmordsbombaren? Den som dragit in resurserna?
Eller är det terroristen själv? Sjukvårdsbiträdet personligen?

Vad är det som gör, att vi frågar oss varför enskilda människor kan gå så långt som att spränga sig själva. Eller låsa en dörr. Eller tillverka plastföremål som innehåller gift som gör oss sterila eller…. listan kan bli hur lång som helst.
Vad är det som gör, att vi vill att enskilda människor ska vara galna, annorlunda, omöjliga att identifiera sig med när de uppenbart gör sådant vi helst skulle vilja låta bli att veta.
Jo för att vi inte själva vill veta, att vi också.

Ingen av oss går fri. Ingen enda är fri från behovet att vara älskad, att tillhöra, att vara betydelsefull, att finnas i ett meningssammanhang.
Och jag skulle vilja säga, att ingen enda människa är galen av sig själv.

Vi lever alla i ett kollektiv. Vi offrar oss för kollektivet vare sig vi vill det eller inte.
Andra kulturer har andra mönster, vi ser deras mönster, och deras offer. De ser våra mönster och våra offer. Och på var sina håll skakar vi på våra huvuden och tänker: ”vad är det som driver dem till sådan galenskap”

Och under min gamla trasmatta ligger skulden att ha varit del av ett sammanhang som driver människor i döden. Som tvingar sina medlemmar till lydnad för att befria sitt folk.
Som begär offer.
Men där ligger också insikten om att det nya sammanhang jag nu lever i kräver andra offer. Och jag ser att skillnaden… kanske är, att lagen tillåter de här offren. Men jag vet inte om jag kan tro att de här människorna är bättre… mer kärleksfulla…

Nej.
Jag ser bara viljan att vara älskad. Viljan att göra skillnad. Och längtan efter att få känna sig hel.
Att få vara ett med kärleken….

Published in: on 26 december, 2010 at 12:13  Comments (3)  

stenen

 

 
Just idag visste hon precis vad hon skulle göra.
Först alla de vanliga sakerna. Meditationen före frukost.
Brickan med the och honung
läsningarna
Och sedan allt det där som hörde till den dag som måste komma.
Människor runt henne talade om jul
sillinläggningar och skinkspad
Några hade huggit ett träd och ställt i sina vardagsrum.
Andra pratade om att slippa barren.

Hon visste något annat.
Träden fick stå ohuggna och nog kunde väl grisarna få leva.
Den här dagen var den dag då hon visste.
alla timmarna i snön
och elden

Ordet som måste

Hon kände glädjen sprida sig genom kroppen. Som den där varma chokladen när hon var barn.
Och som kärleken.
Det var därför hon satt där.

Kanske frös hon
termometern visade fler minusgrader än hon mindes att hon visste
och solen
Nog var solen vackrare än någon annan gång?

Inte visste hon något om tiden, och inte kunde hon stoppa mörkret innan månen tog vid
Men hon visste annat.

Det där ordet.

Ett enda ord.
– hon själv i en vit sten

Något mer behövde hon inte den dagen.
och kölden nådde aldrig  hennes hjärta.

 

 

skulptur: Anne Stone   www. montreatbooksandgifts.org

Published in: on 24 december, 2010 at 04:24  Kommentarer inaktiverade för stenen  

Saliga väntan – stjärnan

 

När sångerna ljuder och stjärnan har tänt

vår längtan i saligt behag

då vet vi att änglarna samlats och sänt

ett budskap om frid just i dag

 

Ett ord om ett barn, som ska födas en natt

i halm, som ett lamm, utan ord

och himlen ska fyllas av glädje och skratt

för barnet ska rädda vår jord

 

Då ler vi och minns genom drömmarnas tid

vad herdarna sagt om en syn

om stjärnan som lyst genom sekler av strid

som stillnat i ljuset från skyn

 

Och barnet blir fött som ett frö ur guds hand

en hemlighet dold i ett ord

den julklappen pryds av ett obrutet band

och löftet om fred på vår jord

 

Så skåda den himmel som föds i ett stall

du ser den där salighet bor

i fattigdom ser man dess skimrande kall

ett barn hos en älskande mor

 

texten från konserten, bild Alphonse Mucha, Winter Night 1920

 

Published in: on 22 december, 2010 at 07:59  Kommentarer inaktiverade för Saliga väntan – stjärnan  

Saliga väntan – Maria

texten från julkonserten

Jag har hört henne ropa i smärta

I en natt bortom rum, bortom tid

och jag vet, i mitt längtande hjärta

att hon offrar sin kropp för min frid

 

Jag har sett henne svepa och linda

i en gryning där ton tröstar ord

och jag vet bortom syn för de blinda

att hon offrar sitt liv för vår jord

 

Och jag vet, ja jag vet, vad hon visat

att av kärlek ska salighet bli

som all längtan i visshet bevisat

ett ja, att bli till, att bli fri

 

Så har stjärnorna visat oss vägen

och herdarnas längtan får ro

en sanning bär namn av en sägen

i hjärtat har längtan sitt bo

 

 


Published in: on 20 december, 2010 at 09:15  Comments (2)  

– eftersom vi är försenade ber jag er, att uppge er slutstation.
Det var konduktörens röst i högtalarsystemet som gick ut över hela tåget. Vi hade avgått med en timmes försening, ute blåste hård storm och snön ville liksom aldrig sluta falla. Som ljus från en mörk himmel tycktes det.

En timme i början av en resa kunde dra ut på tiden. Om någon kommer i fel fas kan det bli nödvändigt att vänta in andra som har rätt till sin resa. Man får ta det som det är, ett litet misstag av någon sort, något som händer långt bort kan få konsekvenser för dem som kommer efter. Och så var det nu.
Någonstans hade en växel legat fel. Tåget kunde inte ta sig in till stället där man fyller på vatten. Och utan vatten skulle 400 passagerare få resa utan fungerande toaletter. Man hade inget val.
Växeln måste ordnas, skottas fram, tinas upp eller repareras. Vi som fick meddelandena om försening fick inte veta mer än att tåget var sent för det där med toaletterna.
Så nu satt vi här allihopa. Försenade men försedda med toaletter. Rena fina vattentoaletter mitt i snöstormen.

Var vi irriterade?
Nej inte alls. Folk ringde till sina anhöriga och sa att de inte visste. När de skulle.
Andra löste sudoku. Några passade på att sova med huvudena i konstiga vinklar.
Det var varmt. Restaurangvagnen hade kaffe och små fyrkantiga matpaket.
Ett spädbarn just i början av sin långa resa, låg och övade på några vokaler.
Det var en vanlig resa. Lite försenad. Men vanlig.
Bortsett från det där då, med slutstationen.

Vi måste ange vår slutstation.
– kan hon mena allvar? var det någon som frågade sin granne.
– ja det är väl för anslutningarna. Svarade grannen
– Anslutningar?
– Bussar och andra tåg och så.
– Får man åka buss sista biten? Men hur vet man vilken buss man ska ta då?
– Det vet du nog. Du vet väl vart du är på väg?
Men den som frågat kunde inte svara.
Inte annat än det där om att vi ska väl alla?
Men den diskussionen kunde man väl ändå inte behöva ta med konduktören på ett tåg. Ett försenat tåg.

Eller var det så?
Var det så ordnat. Ett försenat tåg och en konduktör som frågade efter slutdestinationen.
Men biljetten då?
Hon tog upp biljetten och tittade på den. Där stod datum. Tågnummer.
och att biljetten kunde bytas mot annan om den återlämnades före resans början.
Hon hade inte återlämnat biljetten.
Och nu måste hon uppge slutdestinationen.
– vad ska jag säga? frågade hon sin granne
– du ska säga om du ska någonstans när du gått av tåget. Alltså om du ska vidare.
– och hur vet jag det? tänkte hon. Fast hon sa det inte. Hur skulle det låtit. Som om hon inte visste vart hon skulle.

Herregud. Ok. Ja. nog tror jag du finns. Men.
Kanske vore det rätt tid att be nu.
ja jag vill ju till himlen alltså. Vad det nu är. Evigheten och det.
Helvetet tror jag ju inte på. Så dit kan jag inte säga att jag ska.
Men himlen. Låter som om jag trodde jag var något.
är jag ju.
Men

Får man verkligen säga att man ska till himlen.
som slutdestination
när konduktören frågar

är det så enkelt?

…..

Published in: on 17 december, 2010 at 08:56  Comments (2)  

julnatt

När isarna ligger och vintern är kall
står storgranen klädd som en brud
och brudgummen föds i ett avlägset stall
ett barn, ja en utlämnad gud

I gryningen ser vi en rodnande kind
när kärleken smeker en sky
och osynligt rör sig en ofattbar vind
en tid, ja en ny tid ska gry

I dagar och nätter går hoppet förbi
i tro söker längtan sin famn
men ett enda ord gör ett jag till ett vi
i kärlekens heliga namn

När isarna ligger och solen är blek
står skogarnas kung utan ord
han ser som i snösky, hur all världens svek
har lagts som ett barn för en jord

Ett värnlöst och avnavlat barn i ett stall
en gud i en människas famn
och vintern är gnistrande, enslig och kall
men kärleken ropar sitt namn

Published in: on 14 december, 2010 at 11:04  Comments (1)  

väntar värnlöst

Det väntar i vinterljus
det ofattbara

man kallar det ett barn men
sanningen
är en värnlös gud

Då vänder vi våra ansikten mot våldet
skriker till varandra
och tror
med armerade fordon och mantlade kulor
medan rädslan formaterar misstänksamhet
listigt lagd som människonamn

Men i mörkret väntar det ofattbara
värnlöst

…..

Published in: on 14 december, 2010 at 10:08  Kommentarer inaktiverade för väntar värnlöst