Vad är det som driver oss att gå i döden….

Ibland räcker det.
Ja, alltså räcker i betydelsen ”nu är det nog”
Den här dagen var just en sådan dag.
Ett par ord, eller kanske var det några meningar. Och en gammal trasmatta liksom lättade från golvet och blottade det som sopats in där under.
Helt oväntat – eftersom huset städats otaliga gånger, alla mattor borde ha tagits ut och skakats, piskats rena och golvet – visst hade det skurats många gånger, också där den där mattan nu tycktes dölja något ingen ville veta.

Det var de där orden om terrorister. Det som sades i predikan – en bra predikan på sitt sätt. Om människor som väljer att gå i döden för sin tro. Och aningslösheten i vad det är som får människor att göra det. Som om det bara är andra människor. Dom där. Som ”drivs av …” vad det nu är.
Som om vi inte alla är delar av något vi mer eller mindre blint sitter fast i. Det är samma mekanismer som driver människor oavsett var i världen vi är, oavsett vad vi tror på. Som får människor att skämmas över att skinkan inte blev griljerad som den skulle. Eller över att man inte hann sätta upp alla ljusgirlangerna.

Samma mekanismer som får somliga av oss, att slaviskt följa modetrender, kanske inte ens våga gå ut utan smink eller rätt märke på byxorna.

Ingen av oss som kallar oss människor är helt fria från det som kan göra oss till självmordsbombare. Det är bara det, att bomberna oftast inte är gjorda av nitroglycerin eller vad det nu är som ingår i vanligt förekommande sprängämnen.

Och varför måste jag lyfta på mina gamla mattor för att de där terroristorden trillar ur en predikantmun både i julnatt och julotta?
Jo för att jag vet en del om de där sakerna. Inifrån.
Och vet inifrån, att det är samma mekanismer som styr viljan att smuggla vapen för en god sak – samma mekanismer som nu styr min vilja att sjunga på ett äldreboende.

Det där, att ha ett livsmål. En samhörighet kring vad det är att vara en sann människa med en vilja att leva ett liv som leder till att världen blir lite bättre.
Att få vara någon som bidrar. Som lever ett meningsfullt liv. Vi vill väl alla leva så.

Och aningslöst försöker man uppfylla målet, med alla de medel som man lär sig är rätt.
Om Jihad är rätt, om bomber är vägen… då är det vad man säger ja till.
Om bön är rätt, om riklig kollekt är rätt – då är det vad man vill och strävar efter.

Om lyckan i medmänniskornas ögon glimmar för att man kommer med julklappar, då vill man ge julklappar.
Om samma lycka skiner för att man eliminerat en fiende…
…men är det samma lycka?

Jag vet inte. Ärligt talat vet jag inte.
Jag har funnits i båda lägren.

Jag har levererat det jag idag ser som ont – vapen, pengar, droger… med samma övertygelse som den jag nu lägger i det jag idag tror är rätt.

Jag har levt med människor som brinner av längtan – både sådana som brinner för att befria sitt folk och sådana som brinner för att befria världen från sådana som vill befria sitt folk.
Och jag har sett kärleken bland dem alla. Jag har älskat i båda lägren.

Det är inte så enkelt.
Vi vill gärna tro att det vi själva gör och vill är rätt. Och att det bara finns ett rätt.

Vi firar jul. För rätt många av oss är julen en tid då vi vill uppfylla en mängd krav. Städning, matlagning, presenter…. att upprätthålla en strikt tradition för att bevara något av mening inombords. Några av oss är beredda att gå långt över gränserna för vad vi egentligen orkar. För att ge andra den där julen vi har so mål, den ultimata julen.

Och nog är det ibland så, att man ser, att människor nästan går i döden för att få till det där perfekta. Precis som man ibland ser, att när det inte blir så bra som man ville, kommer skammen, ängslan, tröttheten och känslan av skuld.

Just de mekanismer som styr också de människor som kan tänka sig att gå i döden för sin tro.
Det är rätt enkelt egentligen. Vi vill så gärna tro, att vi kan göra något med livet som verkligen betyder något. Verkligen gör skillnad. Och om man kan ge sitt liv för en sak, för en idé – då måste det ju vara något meningsfullt med livet.

Förresten, om man ger sin kropp och sin tid till ett arbete som sliter så, att kroppen så småningom säger stopp eller personligheten bränts ut till depressionens gräns – vad är det för skillnad? Att dö för en sak….

Jamen… självmordsbombaren dödar ju andra på sin väg. För sin tro. Offrar oskyldiga.
Jamen… den som arbetar i vården och bränner ut sig för att det inte finns tillräckliga resurser, den som tvingas låsa in dementa… offrar också oskyldiga på sin väg.

Vems är skulden?
Den som indoktrinerat självmordsbombaren? Den som dragit in resurserna?
Eller är det terroristen själv? Sjukvårdsbiträdet personligen?

Vad är det som gör, att vi frågar oss varför enskilda människor kan gå så långt som att spränga sig själva. Eller låsa en dörr. Eller tillverka plastföremål som innehåller gift som gör oss sterila eller…. listan kan bli hur lång som helst.
Vad är det som gör, att vi vill att enskilda människor ska vara galna, annorlunda, omöjliga att identifiera sig med när de uppenbart gör sådant vi helst skulle vilja låta bli att veta.
Jo för att vi inte själva vill veta, att vi också.

Ingen av oss går fri. Ingen enda är fri från behovet att vara älskad, att tillhöra, att vara betydelsefull, att finnas i ett meningssammanhang.
Och jag skulle vilja säga, att ingen enda människa är galen av sig själv.

Vi lever alla i ett kollektiv. Vi offrar oss för kollektivet vare sig vi vill det eller inte.
Andra kulturer har andra mönster, vi ser deras mönster, och deras offer. De ser våra mönster och våra offer. Och på var sina håll skakar vi på våra huvuden och tänker: ”vad är det som driver dem till sådan galenskap”

Och under min gamla trasmatta ligger skulden att ha varit del av ett sammanhang som driver människor i döden. Som tvingar sina medlemmar till lydnad för att befria sitt folk.
Som begär offer.
Men där ligger också insikten om att det nya sammanhang jag nu lever i kräver andra offer. Och jag ser att skillnaden… kanske är, att lagen tillåter de här offren. Men jag vet inte om jag kan tro att de här människorna är bättre… mer kärleksfulla…

Nej.
Jag ser bara viljan att vara älskad. Viljan att göra skillnad. Och längtan efter att få känna sig hel.
Att få vara ett med kärleken….

Annonser
Published in: on 26 december, 2010 at 12:13  Comments (3)  

3 kommentarer

  1. Så bra och klokt skrivet! Håller med dig om mycket här… det är så lätt att titta på andra och skaka på huvudet åt deras galenskaper.

  2. Braaaaaaa! Och där flög nattsömnen! Så rätt, så… ja… så… klokt!

  3. Jag tycker mycket om att läsa att jag är av samma skrot och korn som alla andra. Att jag är lika insnöad på mitt, som någon annan är på sitt.

    Så tack för påminnelsen! Har nämligen suttit här i kväll och slagit mig för bröstet. Jösses så naiv man kan vara ibland. Kom ner på jorden Jessica och var en människa helt enkelt. 🙂


Kommentarer inaktiverade.