det goda livet?

Och vem har bestämt vad det är att ha ett bra liv?
Socialstyrelsen?
Skulle inte tro det. Vi vill gärna tro, eller jag vill gärna tro, att det är något subjektivt. Något man bestämmer själv.
Men..
Om en människa misstror sitt eget omdöme.. alltså styrs av vad andra tycker är rätt och bra och fint…

Hela marknaden är beroende av, att vi väljer att köpa det där livet av dem som tillverkar ingredienserna.
Helamarknaden behöver att vi tror, att vi kan köpa oss till lycka.
Och de smartaste PR-byråerna samlar flest lyckosökare till de lyckosammaste varumärkena.
Och de människor som väljer rätt köper för dyra pengar det bästa livet.
Eller?

Tänk om hälften av alla människor i vår kultur skulle ha så god självkänsla och vara så trygga, att de började välja efter helt andra skalor.
Sånt som känns bra inuti oavsett hur andra väljer.

Tänk om alla de där femtio procenten skulle sluta köpa… låt oss säga något vadsomhelst – som till exempel köpebröd.. och börja baka hemma i stället. (inte för att det måste ha med gott liv att göra, men för att ha ett exempel)

Alltså…. om hälften av alla brödköpare började köpa mjöl i stället, och jäst… och sa, att de som kunde unna sig att baka verkligen var sådana som var avundsvärda, att ha den tiden, att få den kvaliteten….
Vad skulle hända med de stora bagerierna? Och med sättet att se på bröd och tid?

Eller om en tredjedel av oss skulle börja gå på café på morgnarna för att äta frukost tillsammans med andra. För att man kom överens om att det hör till ett gott liv.
Hur skulle det påverka infrastrukturen i byar och städer?

Om en fjärdedel av alla kvinnor skulle sluta sminka sig. För att det skulle anses fint att vara naturell…
Eller om hälften av alla män började använda läppstift. För att när man har det gott så har man råd att vara rosig om läpparna för att visa det….

Tänk om man skulle börja prata om rikedom i relation till att vara rik på lingon eller…. barn.
Eller om det goda livet i ett nafs skulle börja handla om att kunna välja ensamhet och tystnad.

Förresten… det har väl alltid varit så, att de människor som anses ha ”hög rang” har utmärkt sig genom att kunna unna sig sådant ”vanliga människor” inte har möjlighet till. När de flesta tvingades arbeta utomhus och därför blev solbrända var det ett tecken på rikedom att vara blek. Pudertillverkarna levde högt på det….
När det sedan blev tvärtom, att bara de som var rika hade råd att vara lediga och bli solbrända…. då blev det inne att vara brun… och solarierna fick jobba för högtryck.

Och fyllda almanackor var yuppisarnas fina kännetecken tillsammans med de klumpiga nallarna.
Nu när alla måste fylla sina almanackor för att kunna köpa de lite mindre smånallar vi springer omkring med… då är det plötsligt fint att kunna visa blanka almanacksblad och telefonfria veckor….
Så, vad är det goda livet?

Det någon annan bestämmer eller det vi själva längtar efter?
Det som ger hög status eller något vi mår bra av?
(Nej det måste inte vara antingen eller, ibland kanske det sammanfaller)
Nog är det vettigt att fundera över vad man gör med sitt liv – och varför…..

Annonser
Published in: on 29 december, 2010 at 04:01  Comments (2)  

2 kommentarer

  1. Det är lite för lätt att blanda ihop vad man själv vill och vad man tror att andra vill att man ska vilja.

    (eller vet man egentligen, och det enda man behöver hitta är lite mod?)

  2. Kloka ord och lite roliga emellanåt.. Det är så himla svårt att leva efter det du skriver om. Jag har kommit en bit på väg själv genom att jag helt enkelt inte ser någon anledning att jobba heltid, jag väljer att göra annat med min tid.. Det svåra ligger i att stå emot ”samhällets” krav på hur det ska vara. En frigörelseprocess känns det nästan som.


Kommentarer inaktiverade.