Förtvivlan – en bild

Hon hade stannat tillräckligt länge för att veta, att ingen väg finns mer än den man kom ifrån när man sitter i en djup brunn.
Man måste hitta något att hålla sig fast i.
Man måste pressa sig mot sådant som lämnar djupa sår och varaktiga ärr. Och man kommer kanske inte levande upp ur djupen.
Inte ens om man offrat allt.

Nej hon kunde inte se, att hon valt att stanna. Hon hade inte valt att förtvivla. Inte valt att livet skulle bli som det blev.
Ändå kunde hon inte skylla på någon annan än sig själv. Hon hade själv tagit varje steg. Sagt varje ord och andats varje andetag. Själv.
Så på något sätt måste hon ändå.
Om det nu spelade någon roll. Hon satt där hon satt.
Utan hopp
Mer än om hon skulle lyckas hitta något att hålla sig i
om hon ändå valde
smärtan

Jo, nog hade människor stuckit ut huvudena där uppe, längst upp i brunnsöppningen. Ropat sina lyckosamma ord.
Kastat ner repstumpar och till och med firat ner en repstege.
Som inte nådde ända fram. Men om hon hade sträckt sig lite till.
Om hon.
Skulle hon ändå inte nått ända fram.
så hon lät bli
räddningen

Så hade det börjat regna. Vattnet hade stigit kring fotknölarna och tårarna hade fått konkurrens.
Matpaketen hon kunnat plocka upp från brunnsbottnen när någon kastat ner något, hade blivit genomblöta.
Och så småningom hade också snön singlat sig ner genom hålet. Ljushålet.
Kylan störde henne inte mer än så. Brunnen var djup, tjälen skulle aldrig nå henne.
Och någon som stelnat så som hon i förtvivlan skulle aldrig hacka tänder. Aldrig frysa värre än tvivlet hade förfrusit hennes själ.

Det hände, att hon trodde det var livet hon levde.
Andra dagar visste hon att det var döden
hon levde

Men smärtan ville hon inte.
medan förtvivlan tärde
och döden vände
mot ljuset

Annonser
Published in: on 31 december, 2010 at 06:45  Kommentarer inaktiverade för Förtvivlan – en bild