Är det rätt?

– är det rätt?
tänker hon och ser sig själv genom andras ögon
om hon visste. Vad är rätt?
Så hon ser sig i spegeln de timmar som varit och låter verkligheten säga sanningen. Berättelsen om det krassa livet.

Så:
Hon kräks en natt, bäddar två meter från toastolen för att slippa tömma hinkar. Fryser och svettas, lägger kuddar och filtar så att huvudet ska få ro.
Rullar hit och vänder dit.Och tänker att det finns utvägar.
Man kan dö
Bara öppna en dörr och hoppa rätt ut i evigheten.

Sedan duschar hon länge och skrubbar bort natten från huden. Sveper handdukar och morgonrock runt den magra kroppen och borstar några vattendroppar ur stubbhåret på huvudet. Tycker synd om och äcklas under några sekunder.Men lyfter blicken.

 

Där är horisonten. Den rodnande blålila himlen med rosaröd underkjol och naknande gyllenhud.
Där avtäcker solen – som ännu bara flämtar under bortomlinjen – den mest fulländade kropp en människa kan spegla sig i. Bergen, dalarna och den själ som är sjöar täckta av snödjup is.

-Du är jag
viskar hon medan hon minns de vårar hon levt genom kaskader av smältande snöspyor. De som brungråa stänkt sig genom ravinerna.
För att vattna sommaren
för att ge liv. Men ändå dragit död över de nakna klipporna och skurit djupa fåror i livsjorden.
Liv kommer alltid med död.
Men döden lämnar livet djupare än själen förmår.

-Man kan inte smita
tänker hon.
– Evigheten väntar inte, och inte kan man hitta dess genvägar. Evighetsdörren är en annan än den vi kallar död.

Man kan plåga sig genom lidandet
eller famna livet
Evigheten bryr sig inte om vägen

Det är då det bli så svårt att välja. När man förstår, att ingen tvingar en människa att leva. Inte ens Gud.
Ingen tvingar någon att välja tre år i stället för tre månader.
Ändå…
Man bäddar i badrummet. Spyr sig tom och gråter av mörker och trötthet

för att livet….

…sökte ännu en dag i horisonten.

…..

Published in: on 30 januari, 2011 at 09:25  Comments (1)  

Den vinterstängda katedralen

Det var låst.
Stängt och tillbommat och alla lampor släckta. Det såg till och med ut som om det fanns larm. Ifall någon ändå skulle få för sig att försöka ta sig in.
Så hon måste vända. Försöka hitta någon annan plats att gråta där själva sorgen skulle få rum.

Sorgen.
Den där svarta sörjan som dränkte allt i sin väg. Som kvävde och förnedrade, krossade och klibbade sig fast vid allt den kom i närheten av.
Inte kunde hon låta den välla fram hursomhelst.
Nej hon hade den i ett stensäkert valv. Låst med tredubbla lås och en säkerhetskod.
Det var bara det, att den växte. Och snart skulle den inte få plats där den var. Den måste få rum.
Ett stensäkert rum utan rädslor att krossa.

Men överallt där hon försökte komma in var det låst.
Stängt, tillbommat och larmat.
Som om det var så, att all makt var lämnad åt skräcken.
Hon frös vid tanken.
Om det var så, att rädslorna fått växa så, att omtänksamheten kvävts. Och än värre, om rädslorna släppt makten fri så att makten måste matas med tredubbla lås och stärkas av kedjor gjorda av stadig kontroll.
Också där trösten skulle bo
och där livet borde födas av kärleken.

Om det var så, hur skulle hon då kunna leva? Och hur skulle hon gömma sig så att ingen behövde se allt det fula. Det som snart skulle spränga henne inifrån. Som en tidsinställd bomb.
Eller som knopparna om våren.

Som knopparna om våren
när ljuset säger kom
och värmen
lägger fälleben för hyllet

Skulle det ske som när våren?
Måste berg av snötyngd smärta falla från alla de tak som försökt skydda det kärleken samlat att bränna?
Men dörren?
Medan vinterkylan brände hennes andetag.

En dag måste någon låsa upp
ropa i ekande valv
att livet

just bara livet.

….

Published in: on 29 januari, 2011 at 08:47  Kommentarer inaktiverade för Den vinterstängda katedralen  

Vad är det att vara rik om rikedomen inte räcker till fler än den som äger den?

Vad jag vill?
öh, nä man vill väl ha det bra
Inget särskilt alltså. Ja. Bra jobb så man tjänar stålar.
Juste snubbe som man kan lita på. En som inte slåss och lever rövare.
Ja och nånstans att bo då. Tak över huvudet säng och vardagsrum.
Ja det är väl det.

Sa hon och sedan var det liksom inte mer med det. Hon satt på en bänk på centralen och jag råkade sätta mig på samma bänk.
Hon luktade svagt av tunnelbana och en aning kiss. Ungefär lika obehagligt som den dam jag nyss flyttat mig från. Fast hennes odör hade nog kostat några hundralappar på en parfymeria.

Men hon som pratade om tak över huvudet hade nog inte sett en parfymflaska på många år.
Att vi kom att prata med varandra hade inte så mycket med henne att göra.
Hon satt på sitt hörn. Och jag kunde ha satt mig på andra änden av bänken. Men tänkte, att nä, det skulle ju se ofint ut. Som om jag tyckte hon var ful eller äcklig på något sätt.
Så jag satte mig mitt på, just lagom nära för att börja prata om vädret.
Och om hur man håller sig varm när man inte bor.

För det var just det. Hon bodde inte.
Hon hade haft en lägenhet och ett jobb och snubbe. Snubben hade varit helt ok. Sa hon.
Men sen blev hon av med jobbet och han åkte utomlands och hon blev vräkt och sen var det på den vägen.
Vad hon jobbat med?
Jo hon hade varit assistent på ett rätt stort bolag. Ekonomiassistent. Haft hand om räkenskaper och hållit ordning på några hundra tusen om dagen. I pengar alltså.

Och sen blev hon ju deprimerad. Låg bara i sängen och tittade i väggen tills dom vräkte henne. En dag bara. Det hade nog kommit papper och kanske någon hade ringt på dörren också. Hon mindes inte så noga.
Man minns inte så noga när man är deprimerad.
Och alla möbler och allt hamnade i något magasin någonstans och nu trodde hon nog att det inte fanns kvar. Vem skulle betalat hyran för magasinet liksom.
Och inte kunde hon gå på gatan som en annan hora som hon såg ut. Nej det kunde man väl förstå att det skulle aldrig bära sig.

Sen skrattade hon så man måste skratta med.

Det var inte mer än så.
När jag reste mig för att gå till tåget fick jag ett sånt där leende som gör att hela dagen skimrar.
En sån skön människa.

Och vad lite jag kunde ge henne i förhållande till vad hon behövde.
Medan hon kunde ge mig allt jag kunde önska just då.

Hela vägen hem tänkte jag på det.
Att hon kunde ge mig allt hon hade
och jag som hade så mycket inte kunde ge henne just något alls av det jag ägde.

Published in: on 27 januari, 2011 at 09:26  Comments (1)  

projektiv identifikation var det… men vem tänker på sånt?

”Jamen du får inte vara ledsen för det här nu”
Sa hon och såg ut som om hon skulle vilja slåss. Fast hon nog mest var rädd. Rädd för att … ja hur skulle han veta det. Han hade förlåtit henne. Hon hade inget att vara rädd för.
Så han sa att han inte var ledsen. Och då gick hon igång igen.

”Det blev så fel, jag vet inte varför det blev så. Jag ville bara… kanske blev lite för ivrig men jag menade inte att såra och förstår inte hur. Jag är verkligen… du får inte bli arg det var verkligen inte min mening att såra dig!

Jo. Nog var det uppenbart att hon trasslade in sig. Men.
Ville hon verkligen inte såra skulle hon väl ha släppt det. Han hade ju förlåtit. Han hade ju sagt att han inte var ledsen. Tyckte hon att han skulle ha blivit ledsen? Det var ju bara en liten meningsskiljaktighet, ett litet ord… egentligen inte ens värt ett förlåt eftersom det inte varit menat att såra… eller i alla fall hade han inte uppfattat det så.
Eller var det hennes mening att såra?
Var det därför hon blev så till sig och måste be om förlåtelse hela tiden? För att hon ville såra och samtidigt skämdes för att hon ville det?
Kanske måste han fråga.
Jo, han måste nog fråga.

”ville du såra mig?”
”nej så får du verkligen inte ta det”
”ja då förstår jag inte, du ville inte såra, jag blev inte sårad, du bad mig om förlåtelse för något jag inte tyckte du gjort, jag förlät och du tog inte emot förlåtelsen utan fortsätter tjata om att jag inte får känna något jag faktiskt inte känner. Och vet du, nu känner jag, att det här blir jag verkligen arg för”

Jo, samtalet slutade ju där. Något hände. Någon avbröt, började tala om något annat, eller det ringde eller himlen föll ner eller något liknande.
Längre än så kom de inte.
Han just så frustrerad som hon trodde han blivit av det hon trodde hon gjort… och som han inte alls var då… men blev av att hon inte kunde släppa, att han inte fick känna det han ju faktiskt inte känt.
Vad var det här?

Då mindes han något.
Ett par ord han hört i något utbildningssammanhang. Någon som talat om projektioner.
Det där att om man känner något man inte orkar känna så projicerar man det på någon annan.
Och vänta nu….
Om det är riktigt besvärligt händer det att man också liksom ser till, att den man projicerar sitt inre på också börjar känna det man projicerat.
Så att om man är arg ser man till att någon annan blir arg… så att man slipper ha ilskan själv.

Tänk om det var så.
Att hon faktiskt var arg på honom.
Men måste se till, att det var han som var arg.
Så att hon kunde förbjuda känslan.
Som var hennes.
Och bli av med den.

Det är klart att hon inte kunde ta, att han förlät henne då…. för något hon naturligtvis inte orkade känna.
Det är klart, att hon då måste tycka att det vore skönt om det var han som hade de obekväma känslorna.
Så att hon fick förbjuda dem i honom. Eller trösta honom för att han kände så otäckt.
Eller… tänk om det var så tokigt, att hon ville förlåta honom för att han hade känslor som hon själv inte orkade känna….

Knepigt.

Men han tänkte, att om det var något åt det hållet, så kunde han ju bara vara ärlig om det skulle bli någon ordning. Och sedan…. ja hur gör man för att stå ut med en människa som inte orkar ta ansvar för en del av sina egna känslor utan måste se dem i andra…
Förlåter.
Jo det är klart.
Men vad är det man förlåter när en människa ber om förlåtelse för något som en del i ett spel där den som förlåter i stället ska ta över känslan?
Jo.
Kanske man tar på sig känslan? Känner den. Står för den och är vuxen nog att handskas med den.
Och säger som det är?
Fast på ett annat sätt.

”Jo, jag förlät dig för det du bad om ursäkt för, men det verkar inte som om du litar på att jag gjort det”

Och sedan tänker man, att hela det där med projektioner och sånt… det kan hålla på inuti, nu gäller det bara att se verkligheten. Den där som handlar om kärlek. Sanning. Att vi är två människor som står mitt emot varandra och på något sätt är beroende av den andres vilja att lida en liten aning för att vi ska kunna fortsätta att leva tillsammans.

Men.
För en del av oss hjälper det, att förstå hur det kanske ser ut bakom alla rädslor. Hur det kanske kastas skuld och omöjliga känslor åt alla håll. I ett ångestfyllt kaos.
Så att man kan skilja mellan jag och du.
Och stå kvar.

Är det lätt?
Jodå.

Det beror bara på vad man menar med lätt.
Sanningen är alltid lätt
om man jämför.

…..

Published in: on 25 januari, 2011 at 09:54  Kommentarer inaktiverade för projektiv identifikation var det… men vem tänker på sånt?  

trappor och andra funktionshinder… en sorts ironisk betraktelse

Att framkomligheten är en aning svår när snöröjningen inte riktigt är färdig vet väl alla hur det är. Bilens hjul bara slirar. Man blir stående i hala backar, om man vågar sig ut.
Och rullstolshjulen gör likadant. All snö som ligger djupare än ett par centimeter är ett oöverstigligt hinder också om det bara handlar om en liten bit. En halvmeter väg blir lika omöjlig som en mil.
Den som behöver hjul kallas – om de sitter på en rullstol – för funktionshindrad.
Är man bilburen är man bara bilägare. Inte funktionshindrad. om bilen inte är anpassad. Då är man antagligen funktionshindrad. Fast det egentligen är tvärtom… att när man har en anpassad bil och en bra rullstol så har hindren liksom undanröjts.
Snön gör förresten fler än rullstolsburna till funktionshindrade. Fast man inte kallar dem för det.

Och en annan sak… om man går ut på kvällen, när det mörknat – och inte har någon ficklampa… ja, och så snavar man på något som någon tappat. Eller på en sten. Är man lite blind då eller?
Är en ficklampa ett hjälpmedel som borde delas ut gratis… nej visst ja, numera måste man betala för hjälpmedel.
Fast… alla måste inte betala. Somliga får sina hjälpmedel som fringisar. Utom dom som är så funktionshindrade att dom inte har något jobb. Om man är så hindrad måste man betala själv. Alla som inte jobbar borde väl betala själva. Så att de som jobbar kan få fria taxiresor och gratis telefoner.

Javisstja, jag pratade ju om hjul var det ju…. om man måste ha hjul måste man ibland få hjälp med att ta sig igenom de där snödrivorna som dom som inte har hjul kan pulsa sig igenom. Så är det.
Man får be om hjälp.
Men dom som inte har hjul skulle ibland behöva be hjulfolket om hjälp med att se verkligheten från ett annat perspektiv. Det där perspektivet som ger stjärtar ett helt nytt anseende. Man har dem i ansiktshöjd nämligen. Stjärtarna alltså. Inte underligt, att barn i den höjden är väldigt roade av att tala om dem. Bakdelarna.
Vi vet en del om sånt vi som sitter. Och en del om annat också för den delen. Som de gående behöver.

Men det är konstigt. Det är bara somliga människor som kallas behövande. Såna med hjul, vita käppar och hörapparater.
Och käppar.
Ibland blir jag rätt trött på det där.
och struntar i att be om hjälp
jag stannar hemma i stället och tänker, att nu får det vara nog.
snön får falla någon annan stans
och alla berg och dalar borde räta ut sig.

Och… jo en sak till.
Alla trappor. Och de tunga dörrarna. Liksom de där gångarna med djupt grus som man liksom sjunker ner i….
….handikappar oss.
Hindrar oss från att fungera tillsammans med er.
och gör er till goda på vår bekostnad
eftersom ni då kan hjälpa oss
och be för oss
och se ner på oss för att vi är så behövande.
För att det inte finns hissar och för att dörrarna måste vara av ek och väldigt vackra och för att grusgångarna måste vara ogrässanerade och väldigt uppluckrade.

Och det är väl som det ska… kanske kan man bjuda på det.
att behöva i onödan
och därför tvingas avstå
i onödan?

I gengäld är man ju duktig för att man kan svara på tilltal.
När man sitter i rulle alltså.
Så det kanske jämnar ut sig.
ni är goda och vi är duktiga.

…..

Published in: on 23 januari, 2011 at 10:57  Kommentarer inaktiverade för trappor och andra funktionshinder… en sorts ironisk betraktelse  

Tro är något annat

Han var upprörd. Mycket upprörd.
– varför tror dom att jag ska tro det dom säger bara för att dom säger det?
Och så skakade han på huvudet och menade, att han aldrig skulle tro.
Aldrig.
Sedan såg han på henne som om han ville att hon skulle ge honom motstånd.
Men hon svarade bara
– det är möjligt.

Nästa gång de möttes frågade han varför hon inte svarat emot. Hon var ju troende. Visst var hon väl det? Och sådana ska ju få andra att tro. Hade han märkt.
Borde hon då inte ha försökt med honom. Ett hopplöst fall visserligen. Men ändå.

– Ville du att jag skulle svarat något annat än det jag sa? Frågade hon.
– Nej. Sa han. – eller jo. Det hade kanske varit intressant.
– För att?
– För att det skulle varit roligt att veta dina argument.
– Då får du väl fråga om dem då, om du vill veta. Sa hon. Och tystnade.

men han frågade inte.

En annan gång möttes de utan att egentligen ha tid att prata. Hon skulle till jobbet och han hade bråttom till affären.
Men då frågade han. En sak frågade han.
– Tror du på bön?
Och hon svarade
– Ja.
Sedan ilade de vidare åt var sitt håll. Det var inte något mer med det.
Mer än att hon funderade lite på varför han frågat. Och gjorde som hon brukade när hon tänkte på människor. Hon liksom la dem i hjärtat. Dit där hon tänkte, att det levde en bön. Inte så att hon själv gick omkring och rabblade böner hela dagarna. Men jo, hon hade en bön hela tiden. En som levde av sig själv där inne. Om hon bara gav den plats.
Där la hon hans namn och tänkte inte mer på det.

Det dröjde innan de två räkade träffa varandra igen. Helt oplanerat på ett tåg. Ingen av dem hade väl tänkt på den andre på länge. Men båda tänkte, att det kunde vara roligt med lite sällskap. Så de fann ett par platser där de kunde sitta tillsammans.
Liksom återfinna trådarna. Minnas var de varit och knyta samman tid med rum.

Talade de om tro?
Nej.
Inte alls.
Eller hela tiden.
Hon var en som trodde. Åtminstone var hon det för honom.
Och han var en som trodde på något annat sätt. Så tänkte hon om honom.
Det var därför de satt där
För att deras bilder av varandra fick vara.
Ingen av dem måste bli den andras bild.
Båda kunde tro
ingen visste sanningen

Ändå möttes de just där.
I sanningen.

….

Published in: on 23 januari, 2011 at 08:54  Comments (4)  

Att få utöva sin religion… ?

– Och så behöver jag be fyra gånger om dagen. Sa hon.
– Vad sa du? Undrade hon som skulle anställa en ny medarbetare.
– Jo jag sa, att jag behöver be fyra gånger om dagen. Klockan sex på morgonen, halv tolv, klockan sex på kvällen och sedan vid nio. Det är klart att jag tar ut det som raster. Tio minuter varje gång.
– Kan du inte sköta det på din fritid?

Hon som frågade såg inte ovänlig ut. Bara förvånad. Eller kanske en liten aning förskräckt. Men bara en liten aning.

– Jo det är det jag gör. På rasterna som jag alltså ber att få ta ut de där tiderna.
– Ska du inte ha någon matrast?
– Jag kan ta en lite kortare. Vad jag förstår, så kommer jag att ha två bönetider under varje pass jag jobbar. Det blir inte mer rasttid än för någon annan, men jag vill säga redan nu, att det är det här jag gör. Det är ingen stor sak. Men nödvändig. För mig alltså.
Hon log lite. Inte mycket, men sådär som man ler för att förmedla att allt är i sin ordning. Fast hon visste, att det var det ju inte.

– Ja jag vet inte…. jag har aldrig varit med om något liknande. Är du muslim?
– Nej, kristen.
– Någon frikyrka eller?
– Nja, numera är alla kyrkor fria, men jag känner mig hemma i svenska kyrkans församling här.
– Har aldrig hört talas om något liknande.
– Bön?
– jaja….

Sen var samtalet slut. De skulle höra av sig. Om det blev aktuellt.
Och hon gick ut genom dörren och tänkte på det där med att vara ärlig.

Tror någon att hon fick jobbet?
Nej det är klart att hon inte fick. Vem skulle stå ut med en religiös fanatiker?

En som måste be.
Även om det inte var en muslim med slöja

En som måste be
måste det nog vara
något

ja….

vad ska man säga.

….

Published in: on 22 januari, 2011 at 08:47  Kommentarer inaktiverade för Att få utöva sin religion… ?  

ansvar och maktlöshet….

”Och om du kunde se till att lämna in uppgifterna senast nästa vecka” Sa han och väntade sig ett enkelt ja.
Men hon, som inte ville ljuga sa som det var.
Att hon inte hade ansvar för just det där. Och att hon alltså inte kunde ta på sig att det blev gjort.
Kanske skulle hon bara nickat och låtit bli. Vad det nu var hon skulle låtit bli.
Kanske det där med makten.
Att om hon skulle säga att javisst skulle hon se till det, skulle hon tagit på sig ansvaret för något hon inte hade makt över.
Och då hade det blivit hennes fel om det där som skulle lämnas in inte blev inlämnat.
Och hon ville inte låtsas som om hon hade makt över något som låg i andras händer.

Förresten litade hon fullt ut på, att det skulle bli gjort det där han frågade efter.
Folk gör det dom ska när det betyder något.
Och det här handlade om överlevnad. Då bryr man sig. Eller dör.
Det är enkelt.

Men säg att hon skulle sagt ja.
Och lovat se till att det blev gjort. Och ringt upp den som hade ansvaret för det hela för att fråga om det skulle bli gjort i tid.
Som om hon inte litade på det.
Och den som då kände sig misstrodd tyckte, att jaha, om du inte tror att jag klarar det här kan du göra det själv… och sedan kanske tappade sugen.
För att man tappar sugen när man känner sig misstrodd.

Tänk om det då skulle hända, det som inte fick hända, att papperen som skulle in faktiskt inte kom in.
För att ansvaret tydligen inte låg på den som hade ansvaret.
Utan på den som tjatat.
Misstrott.

Vem skulle då ta på sig ansvaret och den eventuella skulden för att det blev som det blev?

Nej.
Hon tänkte inte gå i den fällan.
Så hon sa som det var. Att det inte var hennes ansvar.
Och lät det bli ett litet gräl.
För att man måste lita på att människor gör det dom ska.
Utan att någon måste ha kontrollen.

Sen ruskade hon lite på sig och tänkte, att det här är människor jag älskar.

Just precis så.
Älskar.

……

Published in: on 21 januari, 2011 at 04:09  Kommentarer inaktiverade för ansvar och maktlöshet….  

Hon som kastade bort sitt liv

-Jag har kastat bort mitt liv på andra. På att andra ska få det dom behöver. På min bekostnad. Men jag har aldrig fått något tillbaka. Aldrig någonsin. Inte ens ett tack har jag fått. Så. Nu. Får. Det. Vara ett slut. På det. Nu ska jag bara tänka på mig själv.
Sa hon och stirrade argt någonstans mittemellan mina ögon utan att se mig.

– Ok, sa jag. Du har kastat bort ditt liv. Hur menar du?

– Jo jag har alltid ställt upp. Alltid funnits där för andra. Andra har kommit och pratat om sina bekymmer, andra har fått min uppmärksamhet. Jag har lagt allt åt sidan för att tillfredsställa andra. Gett och gett och gett.

– Och nu är du trött på att ge?

– Ja. Nu får det vara nog.

– Så.

– Nu ska jag unna mig. Bara unna mig.

– Mhm.

– Dom andra kan se sig i arslet efter att få något mer. Nu är det min tur.

– Din tur.

– Min tur!!!!

– Du sa, att du aldrig fått något tillbaka. Vad tänkte du att du ville ha av dem?

– Dom kunde ju åtminstone ha sagt tack.

– Skulle du ha tagit emot det då?

– Det är väl klart att jag skulle.

– Jaså.

– Nu tycker jag du är elak. Det är väl klart jag skulle. Det är väl det man vill ha. Ett tack. För att man ställer upp.

– Ja det kan det vara. Men hade det räckt?

– Ja

– Då så.

– Vad då då så?

– Det är enkelt. Du söker upp de människor du behöver ha ett tack av, och så ber du att få det. Då har du fått det du behöver och är fri att gå vidare.

– Nej. Det är för sent. Nu vill jag inte ha något. Verkligen inte.

– Så då räcker det inte med ett tack?

– Nej jag vill inte ha något av dem.

– Inget alls?

– Nej

– Hur tänkte du då att du skulle få det du behöver?

– Jag ska sluta ge andra. Jag ska ge mig själv. Ge mig tid. Ge mig plats. Ta plats själv alltså.

– Leva ensam?

– Nej jag har ju barn och så.

– Som ska klara sig själva?

– Nej det är klart.

– Så hur ska du få det du behöver?

– Ge mig. Köpa nya kläder. Gå på spa. Utbilda mig kanske. Äta gott.

– Mhm. Räcker det då? Vad ska du göra med alla de där människorna som kommer och begär att du ska ge dem åt något då?

– Skita i dem

– Så att du får ha kvar allt själv?

– Ja dom ska fan inte ha något.

– OK. Vet du. Jag hör att du säger att du känner dig utnyttjad. Det kanske du är och har varit. Men jag hör också, att det antagligen är svårt att ta emot något av dig utan att du känner dig utnyttjad.
Så att de människor som både kan ge och ta emot faktiskt har vänt dig ryggen, inte vet hur de ska få ett utbyte med dig som helst bara ville ge – men kanske var rädd att visa att du också behöver få något av dem.

– Skitsnack. Jag kan visst ta emot.

– Ja det är jag säker på att du kan. Men kan du be om det du behöver?

– Jag behöver tid för mig själv.

– Kan du be om det. Så att de du delar liv med kan ge dig den tiden. Och så att du kan ta emot den och tacka för att du får den. Visa dem hur man gör liksom…

– Det är ingen som vill ge mig tid.

– Du får min tid just nu för att jag vill ge dig den – och du har frågat om den eftersom du bad om ett samtal.

– Värst vad god du är då.

– Är det att vara god? Kanske. Då har du också varit mycket god, när du givit din tid till de människor som behövt det.

– Fan vad du får till det. Att jag har kastat bort mitt liv på att vara god.

– Så kan det vara.

….

– Men du… Jag vill inte fortsätta så. För jag vill att andra ska bli glada av det jag ger. Men dom bara tar det för givet. Liksom.
Och att be om tack. Nej. Det verkar dumt. Bara dumt.

– Ja det har du nog rätt i. Dumt och girigt kanske?

– Jag är inte girig.

– Nej.

– Så vad gör jag då?

– Jag vet inte vad du gör. Men jag vet, att för mig är det lätt att tacka en människa som själv kan ta emot med ett tack.

– Så att jag ska tacka andra?

– Kanske.

– Säga tack för vaddå som jag inte fått?

– Hm.

– Vaddå hm?

– Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här. Men vet du, nu är vår tid slut, jag ska gå vidare med mitt liv och du ska gå vidare med ditt. Men innan du går vill jag att du förstår, att det du berättat för mig, delat med mig av ditt inre, har jag tagit emot och lagt tillsammans med det som är mitt inre och blivit rikare.
Kan du förstå det?

– Så du menar att jag har gått på skiten igen och varit den som gett av mig själv och inte fått något tillbaka?

– Kanske. Men nu kommer jag till det viktigaste. För mig är det här en gåva. Något jag vill tacka för. Du ger och jag tar emot. Kan du ta emot mitt tack?

– Det är inget att tacka för.

– Vem är det som bestämmer över vad jag är tacksam för?

– Du antar jag.

– Och vem bestämmer över vad du ska ta emot?

– jag antar jag.

– Så då ger jag dig mitt tack.

– Fan.

– Så kan det vara.

– När får jag komma tillbaka?

– Ska vi säga att vi ses igen om en vecka?

– Ja. Tack.

….

Och så skildes vi med mitt leende i hennes.
Det var ett bra möte
varmt
som en gåva att bära kring hjärtat

…..

Published in: on 20 januari, 2011 at 10:43  Kommentarer inaktiverade för Hon som kastade bort sitt liv  

Det där med skulden

Det är den där skulden. Den som liknar den som kastar den ifrån sig men byter skepnad mitt i rörelsen och som landar som en missil där många vill se den. Också om den visar sig vara omöjlig att lyfta så att någon enda människa verkligen kan benämna dess yta.

Vad är den gjord av? Skulden.
Något måste vara dess kärna, något måste växa runt den, formas kring den och bilda det där som kan kastas.
Alltid kastas.
Som en isboll eller ett eldklot. Men osynlig.
– den är där
– den är din
– ja min är den inte
– nej den är hennes
– låt oss ta reda på vems den är
– ja låt oss finna den som äger den.
– den skyldige
– och låta honom veta att vi vet
– ja låta honom känna hur det känns i oss
– när han visar sig med sitt fula ansikte
– han som är skulden

Men hur kan en människa vara skuld? Eller ens äga det andra kastat?

Men tänk om
tänk om skuld inte är något man kan lyfta upp och forma till något som kan kastas?
Tänk om skuld bara kan bli synlig när man lider den.
Gråter den
och säger till den
– jag äger dig och ser dig som vore du en del av mig
– nu tar jag dig till mitt hjärta och gör dig till mig när jag dränker dig i det som är mitt liv. Så att du och jag är ett.

Tänk om det är enda sättet att bli fri.
Att bli ett med sin skuld.

– Men är det inte galenskap?
Säger allt vi lärt oss om skuld.
– Ska man inte göra sig av med skulden? Få den förlåten?

Jo.
Men tänk om förlåtelse handlar om att bli hel. Att få slippa kasta bort eller förneka. Tänk om det handlar om att säga till det där man skäms så för, som man hatar i sig själv och som man helst vill kasta bort, att
– du är en del av mitt liv och jag vill vara hel. Därför vill jag ta emot dig i mitt brinnande hjärta och låta dig smälta in i det som är mitt liv.
Förlåten
för att det bor kärlek i mitt hjärta

….

Published in: on 19 januari, 2011 at 07:48  Comments (1)