Hon som aldrig kunde älska någon annan än sig själv som hon aldrig träffat

Hon kunde inte bära sig själv. Det bara var så.
Allt som fanns inuti liksom bara måste läggas utanför henne själv.
Stoppas in i någon hon tyckte om ifall det var något hon tyckte var bra.
Och i någon hon inte tyckte om ifall det var något dåligt hon inte orkade bära.
Eller bara helt enkelt raskt stoppa det i vemsomhelst som råkade vara i närheten om det var riktigt illa.
Och sedan stormavsky den personen. För att bli av med eländet.

Hon kunde inte rå för det. Att alla andra.
Alla andra var fullkomliga.
Eller idioter.
Alla hon mötte visade sig faktiskt, efter ganska kort tid, vara antingen det ena eller det andra.
Det underliga med de som var fullkomliga, de där som var de finaste, var att bland dem fanns de verkliga djävlarna. Dom som plötsligt visade sig vara precis tvärtom mot vad de först utgett sig för att vara.
De goda blev ondare än de ondaste.
Och då var det ju inte så konstigt, att hon mådde dåligt.
Att hon inte kunde lita på någon.

Var det då så konstigt, att hon måste kontrollera dem? Människorna. Att hon måste kolla om dom kunde hålla ord, om dom stod för det dom sa, om hon tog upp det dom sagt och konfronterade dem med det när det verkade som om de kanske menade något hon inte tyckte att de sa först.

Eller var det så underligt, att hon behövde höra dem säga att de tyckte om henne? Hur skulle hon annars veta? Om de inte ljög förstås. Alla ljög.
Så man måste hela tiden kolla vad de egentligen menade.

Så var det med människorna. Omöjliga att lita på. Onda.
Varenda en.
Utom en
i
taget.

Hon själv då?
Nej
det handlade aldrig om
henne
Hur kunde det handla om henne när alla andra hela tiden gjorde så att hon.
Måste.

……

Annonser
Published in: on 5 januari, 2011 at 08:19  Comments (1)  

One Comment

  1. Aj och oj på samma gång… Underbart skrivet!


Kommentarer inaktiverade.