Den obarmhärtiga kärleken

Ibland är kärleken obarmhärtig.
Som när den säger nej.
När den säger ”Nej du får inte tvåhundra spänn till telefonen”
Och när den ropar ”du får välja ditt liv själv, jag har valt mitt och i mitt liv får det inte plats några droger”
Eller ”nej, jag kan inte bära dig, du måste gå själv men jag går gärna bredvid ett tag”
När den vägrar ge med sig och när den ställer krav.
”Det är OK att du har ångest, det är helt i sin ordning att du blir arg och ledsen, men du får ändå inte de där tvåhundra spännen, det är nog nu, det räcker”
”Väljer du alkoholen eller kokainet, då har du valt att leva någon annan stans än med mig”
och ”Du förstår, du får inte kontrollera mig, jag har mitt liv och du har ditt. Om vi inte kan respektera varandra kan vi inte leva tillsammans. Och det är i sin ordning att det gör ont”
Ska vi leva tillsammans måste vi båda göra jobbet. Relationsjobbet. Det där som handlar om kärlek.

Jo, ibland är kärleken förskräcklig. Skoningslös mot allt som heter egennytta och utnyttjande.
Hård som flinta när den skär rätt genom samvetslöshetens egoism och frilägger osjälviskhetens öppna hand.

Den som säger nej till sådant som hindrar flödet av den kärlek som är själva livet
det enda vi har

Just så.
Det enda vi har att erbjuda varandra
….

Annonser
Published in: on 18 januari, 2011 at 09:34  Comments (2)  

2 kommentarer

  1. Vet du Steina. Du skriver mig här idag. Och jag förstod plötsligt att det fanns något oförsonat i mig själv. Dåligt samvete. Men när jag läser din text så sjunger det i mig. Det gör så ont när det är kärleken som avskiljer och sätter gränser. Att veta efteråt att det var kärleken som gjorde det gör så gott. Kanske var det också kärleken som gav liv åt hatet?

    Kram.

  2. Och det gör gott i mig, att få skriva ord som kan ge kärleken plats! Kram!


Kommentarer inaktiverade.