– Och så behöver jag be fyra gånger om dagen. Sa hon.
– Vad sa du? Undrade hon som skulle anställa en ny medarbetare.
– Jo jag sa, att jag behöver be fyra gånger om dagen. Klockan sex på morgonen, halv tolv, klockan sex på kvällen och sedan vid nio. Det är klart att jag tar ut det som raster. Tio minuter varje gång.
– Kan du inte sköta det på din fritid?
Hon som frågade såg inte ovänlig ut. Bara förvånad. Eller kanske en liten aning förskräckt. Men bara en liten aning.
– Jo det är det jag gör. På rasterna som jag alltså ber att få ta ut de där tiderna.
– Ska du inte ha någon matrast?
– Jag kan ta en lite kortare. Vad jag förstår, så kommer jag att ha två bönetider under varje pass jag jobbar. Det blir inte mer rasttid än för någon annan, men jag vill säga redan nu, att det är det här jag gör. Det är ingen stor sak. Men nödvändig. För mig alltså.
Hon log lite. Inte mycket, men sådär som man ler för att förmedla att allt är i sin ordning. Fast hon visste, att det var det ju inte.
– Ja jag vet inte…. jag har aldrig varit med om något liknande. Är du muslim?
– Nej, kristen.
– Någon frikyrka eller?
– Nja, numera är alla kyrkor fria, men jag känner mig hemma i svenska kyrkans församling här.
– Har aldrig hört talas om något liknande.
– Bön?
– jaja….
Sen var samtalet slut. De skulle höra av sig. Om det blev aktuellt.
Och hon gick ut genom dörren och tänkte på det där med att vara ärlig.
Tror någon att hon fick jobbet?
Nej det är klart att hon inte fick. Vem skulle stå ut med en religiös fanatiker?
En som måste be.
Även om det inte var en muslim med slöja
En som måste be
måste det nog vara
något
ja….
vad ska man säga.
….
Korphimlen 