projektiv identifikation var det… men vem tänker på sånt?

”Jamen du får inte vara ledsen för det här nu”
Sa hon och såg ut som om hon skulle vilja slåss. Fast hon nog mest var rädd. Rädd för att … ja hur skulle han veta det. Han hade förlåtit henne. Hon hade inget att vara rädd för.
Så han sa att han inte var ledsen. Och då gick hon igång igen.

”Det blev så fel, jag vet inte varför det blev så. Jag ville bara… kanske blev lite för ivrig men jag menade inte att såra och förstår inte hur. Jag är verkligen… du får inte bli arg det var verkligen inte min mening att såra dig!

Jo. Nog var det uppenbart att hon trasslade in sig. Men.
Ville hon verkligen inte såra skulle hon väl ha släppt det. Han hade ju förlåtit. Han hade ju sagt att han inte var ledsen. Tyckte hon att han skulle ha blivit ledsen? Det var ju bara en liten meningsskiljaktighet, ett litet ord… egentligen inte ens värt ett förlåt eftersom det inte varit menat att såra… eller i alla fall hade han inte uppfattat det så.
Eller var det hennes mening att såra?
Var det därför hon blev så till sig och måste be om förlåtelse hela tiden? För att hon ville såra och samtidigt skämdes för att hon ville det?
Kanske måste han fråga.
Jo, han måste nog fråga.

”ville du såra mig?”
”nej så får du verkligen inte ta det”
”ja då förstår jag inte, du ville inte såra, jag blev inte sårad, du bad mig om förlåtelse för något jag inte tyckte du gjort, jag förlät och du tog inte emot förlåtelsen utan fortsätter tjata om att jag inte får känna något jag faktiskt inte känner. Och vet du, nu känner jag, att det här blir jag verkligen arg för”

Jo, samtalet slutade ju där. Något hände. Någon avbröt, började tala om något annat, eller det ringde eller himlen föll ner eller något liknande.
Längre än så kom de inte.
Han just så frustrerad som hon trodde han blivit av det hon trodde hon gjort… och som han inte alls var då… men blev av att hon inte kunde släppa, att han inte fick känna det han ju faktiskt inte känt.
Vad var det här?

Då mindes han något.
Ett par ord han hört i något utbildningssammanhang. Någon som talat om projektioner.
Det där att om man känner något man inte orkar känna så projicerar man det på någon annan.
Och vänta nu….
Om det är riktigt besvärligt händer det att man också liksom ser till, att den man projicerar sitt inre på också börjar känna det man projicerat.
Så att om man är arg ser man till att någon annan blir arg… så att man slipper ha ilskan själv.

Tänk om det var så.
Att hon faktiskt var arg på honom.
Men måste se till, att det var han som var arg.
Så att hon kunde förbjuda känslan.
Som var hennes.
Och bli av med den.

Det är klart att hon inte kunde ta, att han förlät henne då…. för något hon naturligtvis inte orkade känna.
Det är klart, att hon då måste tycka att det vore skönt om det var han som hade de obekväma känslorna.
Så att hon fick förbjuda dem i honom. Eller trösta honom för att han kände så otäckt.
Eller… tänk om det var så tokigt, att hon ville förlåta honom för att han hade känslor som hon själv inte orkade känna….

Knepigt.

Men han tänkte, att om det var något åt det hållet, så kunde han ju bara vara ärlig om det skulle bli någon ordning. Och sedan…. ja hur gör man för att stå ut med en människa som inte orkar ta ansvar för en del av sina egna känslor utan måste se dem i andra…
Förlåter.
Jo det är klart.
Men vad är det man förlåter när en människa ber om förlåtelse för något som en del i ett spel där den som förlåter i stället ska ta över känslan?
Jo.
Kanske man tar på sig känslan? Känner den. Står för den och är vuxen nog att handskas med den.
Och säger som det är?
Fast på ett annat sätt.

”Jo, jag förlät dig för det du bad om ursäkt för, men det verkar inte som om du litar på att jag gjort det”

Och sedan tänker man, att hela det där med projektioner och sånt… det kan hålla på inuti, nu gäller det bara att se verkligheten. Den där som handlar om kärlek. Sanning. Att vi är två människor som står mitt emot varandra och på något sätt är beroende av den andres vilja att lida en liten aning för att vi ska kunna fortsätta att leva tillsammans.

Men.
För en del av oss hjälper det, att förstå hur det kanske ser ut bakom alla rädslor. Hur det kanske kastas skuld och omöjliga känslor åt alla håll. I ett ångestfyllt kaos.
Så att man kan skilja mellan jag och du.
Och stå kvar.

Är det lätt?
Jodå.

Det beror bara på vad man menar med lätt.
Sanningen är alltid lätt
om man jämför.

…..

Annonser
Published in: on 25 januari, 2011 at 09:54  Kommentarer inaktiverade för projektiv identifikation var det… men vem tänker på sånt?