Vad är det att vara rik om rikedomen inte räcker till fler än den som äger den?

Vad jag vill?
öh, nä man vill väl ha det bra
Inget särskilt alltså. Ja. Bra jobb så man tjänar stålar.
Juste snubbe som man kan lita på. En som inte slåss och lever rövare.
Ja och nånstans att bo då. Tak över huvudet säng och vardagsrum.
Ja det är väl det.

Sa hon och sedan var det liksom inte mer med det. Hon satt på en bänk på centralen och jag råkade sätta mig på samma bänk.
Hon luktade svagt av tunnelbana och en aning kiss. Ungefär lika obehagligt som den dam jag nyss flyttat mig från. Fast hennes odör hade nog kostat några hundralappar på en parfymeria.

Men hon som pratade om tak över huvudet hade nog inte sett en parfymflaska på många år.
Att vi kom att prata med varandra hade inte så mycket med henne att göra.
Hon satt på sitt hörn. Och jag kunde ha satt mig på andra änden av bänken. Men tänkte, att nä, det skulle ju se ofint ut. Som om jag tyckte hon var ful eller äcklig på något sätt.
Så jag satte mig mitt på, just lagom nära för att börja prata om vädret.
Och om hur man håller sig varm när man inte bor.

För det var just det. Hon bodde inte.
Hon hade haft en lägenhet och ett jobb och snubbe. Snubben hade varit helt ok. Sa hon.
Men sen blev hon av med jobbet och han åkte utomlands och hon blev vräkt och sen var det på den vägen.
Vad hon jobbat med?
Jo hon hade varit assistent på ett rätt stort bolag. Ekonomiassistent. Haft hand om räkenskaper och hållit ordning på några hundra tusen om dagen. I pengar alltså.

Och sen blev hon ju deprimerad. Låg bara i sängen och tittade i väggen tills dom vräkte henne. En dag bara. Det hade nog kommit papper och kanske någon hade ringt på dörren också. Hon mindes inte så noga.
Man minns inte så noga när man är deprimerad.
Och alla möbler och allt hamnade i något magasin någonstans och nu trodde hon nog att det inte fanns kvar. Vem skulle betalat hyran för magasinet liksom.
Och inte kunde hon gå på gatan som en annan hora som hon såg ut. Nej det kunde man väl förstå att det skulle aldrig bära sig.

Sen skrattade hon så man måste skratta med.

Det var inte mer än så.
När jag reste mig för att gå till tåget fick jag ett sånt där leende som gör att hela dagen skimrar.
En sån skön människa.

Och vad lite jag kunde ge henne i förhållande till vad hon behövde.
Medan hon kunde ge mig allt jag kunde önska just då.

Hela vägen hem tänkte jag på det.
Att hon kunde ge mig allt hon hade
och jag som hade så mycket inte kunde ge henne just något alls av det jag ägde.

Annonser
Published in: on 27 januari, 2011 at 09:26  Comments (1)  

One Comment

  1. Tänkvärt…. Vad olika mycket vi kan ge varandra men vad viktigt det är att dela med sig av sin medmänsklighet.


Kommentarer inaktiverade.