Den vinterstängda katedralen

Det var låst.
Stängt och tillbommat och alla lampor släckta. Det såg till och med ut som om det fanns larm. Ifall någon ändå skulle få för sig att försöka ta sig in.
Så hon måste vända. Försöka hitta någon annan plats att gråta där själva sorgen skulle få rum.

Sorgen.
Den där svarta sörjan som dränkte allt i sin väg. Som kvävde och förnedrade, krossade och klibbade sig fast vid allt den kom i närheten av.
Inte kunde hon låta den välla fram hursomhelst.
Nej hon hade den i ett stensäkert valv. Låst med tredubbla lås och en säkerhetskod.
Det var bara det, att den växte. Och snart skulle den inte få plats där den var. Den måste få rum.
Ett stensäkert rum utan rädslor att krossa.

Men överallt där hon försökte komma in var det låst.
Stängt, tillbommat och larmat.
Som om det var så, att all makt var lämnad åt skräcken.
Hon frös vid tanken.
Om det var så, att rädslorna fått växa så, att omtänksamheten kvävts. Och än värre, om rädslorna släppt makten fri så att makten måste matas med tredubbla lås och stärkas av kedjor gjorda av stadig kontroll.
Också där trösten skulle bo
och där livet borde födas av kärleken.

Om det var så, hur skulle hon då kunna leva? Och hur skulle hon gömma sig så att ingen behövde se allt det fula. Det som snart skulle spränga henne inifrån. Som en tidsinställd bomb.
Eller som knopparna om våren.

Som knopparna om våren
när ljuset säger kom
och värmen
lägger fälleben för hyllet

Skulle det ske som när våren?
Måste berg av snötyngd smärta falla från alla de tak som försökt skydda det kärleken samlat att bränna?
Men dörren?
Medan vinterkylan brände hennes andetag.

En dag måste någon låsa upp
ropa i ekande valv
att livet

just bara livet.

….

Annonser
Published in: on 29 januari, 2011 at 08:47  Kommentarer inaktiverade för Den vinterstängda katedralen