Är man ju

Förändring.
Det var det där med förändring. Att hitta på något som gjorde att inget någonsin mer var som det alltid varit. Utan att man märker det liksom.
För om man märker av det för mycket kommer man ju att vilja att allt var som förut. Det är så det blir.
Man byter gardiner.
Det är OK
Man lär sig fixa morötterna på ett annat sätt.
Det är överkomligt
Sen fixar man frisyren.
http://www.pxleyes.com/drawing-pictures/madonna/

Visst!
Och går fram till den där mobbade personen och säger hej på ett vänligt sätt. Sedan man först ifrågasatt vad man själv håller på med, som tigit i fyra månader och sett på när människan nästan går under.
Jorå. Så. Blir det ju inte.
Då så.
Tar man i stället en tur till gymet. Bestämmer att fyra kilo.
Köper inget godis. Hoppar över kakan.
Promenerar.
Varje dag.
Inte.

Men det var det där med lönen. Man skulle kanske gå och begära löneförhöjning. En tusenlapp extra i månaden.
Visa sig på styva linan.
Köpa lite nya kläder och svassa in till chefen.
Berätta att man minsann ändrat arbetsrutinerna så att allt går mycket fortare. Man är lönsam.
Är man faktiskt. Ny frisyr och tänkte man inte prata med den där människan som ingen bryr sig om?

Så man knackar försynt på dörren.
Gör man inte.

Det var det där med förändring.
Man är för ändring.
Jodå.

Är man ju.

Published in: on 28 februari, 2011 at 09:20  Comments (1)  

vem var hon då?

Hon att hon inte var sig själv.
-Nej så här är jag egentligen inte. Jag tycker egentligen inte att man ska bära sig åt så här och i vanliga fall äter jag verkligen inte pizza.
Och
Jag kan aldrig vara mig själv i akademikerkretsar.
Och
bland önskar jag att jag skulle kunna vara mig själv. Liksom bara vara.

Det var sån hon var. En sån som spelade lite olika roller och kallade det att inte vara sig själv.
Hon åt pizza och sa, att hon egentligen inte gjorde det. Men att hon inte var sig själv. Och då kunde hon inte låta bli att äta pizza. Eller kanske skulle man säga, att den som inte var hon själv kunde låta bli.
Hon blev tyst och sa, att det inte var hon som var tyst när människor använde ett akademiskt språk.

Och hon önskade att världen skulle vara beskaffad så, att hon själv skulle kunna säga vad som föll henne in utan att någon skulle ta illa vid sig.

Jo, det var så hon var.
En som valde att förneka sig själv.

Men skulle hon kunna vara på något annat sätt?
Någon annan?

Själv sa hon att hon skulle kunna det om hon bara vågade. Då skulle hon låta bli pizzan, häva upp sin röst bland dem hon kallade intellektuella och dessutom säga det som föll henne in.

Men skulle hon verkligen vilja det?
Ja det där med pizzan kanske… om hon nu inte tyckte om pizza eller mådde dåligt av den.
Men resten? Alla de där gångerna hon eftertänksamt lyssnat, dragit slutsatser, dragit sig tillbaka och låtit bli att tala av rädsla för att inte ha rätt social kod, inte veta hur hon skulle använda ord för att passa in i sammanhanget?
Och alla tankar, allt det där hon kände inom sig… skulle hon verkligen vilja dela det med alla de där människorna hon höll utanför sin närmaste umgängeskrets?

Hur skulle det se ut?

– Nej vet du vad. Pizza äter jag inte. Se på dig hur du väller ut överallt för att du äter som du gör. Äckliga människa. Jag tycker inte om dig. Det har jag aldrig gjort och förresten, den där teorin om manlig respektive kvinnlig sexualitet som du skriver om, är det en doktorsavhandling? Du måste helt enkelt ta med det här om klackar. Höga respektive låga och hur kroppar förändras med tyngdpunkten. Rent sexuellt alltså. Man får kåtslag hahahaha ah. Ja. Men du skulle ha en annan BH alltså….. min klämmer så fan vad ledsen man blir alltså. Karlar som klämmer och BH som klämmer och pizzan smakar mer än den ger. Ska du trycka i dig hela?

Nej.

-men sådär är jag väl inte? Det där är väl inte jag.

Hon skakade på huvudet och såg sig omkring.
Ingen hade väl…
Hon hade väl inte…

Sen sa hon, att hon fattat ett och annat.
Och lämnade mig som faktiskt inte sagt ett ord.
Ett i sanning bra samtal.
Verkligen.

bild: Jennifer Jones

Published in: on 27 februari, 2011 at 09:26  Comments (2)  

Men aldrig hade det varit så tyst

en sorts berättelse

Du ringde, du brukade inte ringa i veckorna. Men nu ringde du och sa att jag måste åka till dig. Något hade hänt men du ville inte säga vad det var. Det hördes på dina brutna ord, att det inte gick att säga nej. Så jag avbröt det jag gjorde och åkte de sju milen till torpet. Dina ord ringde i mitt huvud: ”Du bråttom skyndar mycket fort. Det nästan för sent”.

Under de fyrtiofem minuter det tog att köra hann jag se dig låsa in dig i huset med polisen efter dig. Jag såg huset brinna. Jag såg dina så kallade vänner hämnas på dig för något jag inte ville veta, jag såg vattenläckor och galna älgar. Jag hade förberett mig på att ta hand om nästan vad som helst. Nästan. Vad som helst.
Men inte det du bad mig om.

Du sa, att du hade hittat henne död på golvet när du kom hem från skogen. Jag skulle inte behöva se. Men blodet fanns överallt. Och något annat. Stanken hade du inte tagit undan.
Bara kroppen. Du sa, att hon låg där när du kom från skogen. Du sa, att hon redan var död. Att någon dödat henne medan du var borta och jag var borta och Amir hade åkt redan på morgonen. Ingen var hemma utom Jasmine. Och du själv var i skogen.

Gud visste, att han varit i skogen hela dagen. Och jag lyssnade. Visst lyssnade jag. Men Gud teg om var du varit. Din gud teg och min gud teg. Allt jag hörde var en massa ord.
Men aldrig hade det varit så tyst.

Bakom dasset fanns en gammal torvbotten. Där hade du grävt ett stort hål. Kroppen var inlagd i flera sopsäckar förseglade med silvertejp. Det var som att du gjort henne en kokong. Om den bara fick ligga i jorden ett tag kanske fjärilen skulle spräcka skalet och låta vingarna torka i solvärmen. Om vi bara lät den vila. Om vi bara lät henne vila. Vila.
Du sa att vi måste begrava henne. I den där gropen. Innan någon.
Men. Sa jag. Vi kan inte. Men du sa att vi måste och ville jag att han skulle råka illa ut? Om polisen… Förresten var jag lika illa ute. Jag var den som gömt henne. Kanske var det jag som hållit i vapnet. Ett av alla vapen. Som jag hade gömt i min vedbod. Inslagna i grå yllefiltar från överskottsbolaget. Om polisen.
Och jag ville inte.

Det var jag som tog fram lövkärran. Vi la henne i gropen och bad. Jag till min gud och du till din. Hon gick till sin. Till de andra sa vi, att hon antagligen åkt hem. Att hon bara blev less och gick. Två mil till bussen utan pengar hem till BerAkka. Hem till sina barn.

Nästa morgon bad du mig att köpa en biljett till Berlin. Jag skulle ut på en resa. Bara två nätter. Och ett litet paket.

Det var redan för sent att vända om.


bilder:John Grade

Published in: on 25 februari, 2011 at 08:51  Kommentarer inaktiverade för Men aldrig hade det varit så tyst  

andras hjärtan

Att lägga sitt hjärta i någon annan människas händer.
Jo det kanske låter fint.Poetiskt och tillitsfullt.Men om man blivit sviken av den som ska bära det där hjärtat.
Om man hela tiden måste låta den människan gå sin väg, sin egen väg, med hjärtat i sina händer.
Vilket ju verkar rimligt. Man måste låta människor gå sina egna vägar.
Men att lägga hjärtat, sitt eget hjärta, i en annan människas händer, och låta en annan människa tappa det under en buss.
Eller lägga ifrån sig det på ett museum. Eller kanske i en busskö.
På bilsätet.
Eller helt enkelt släppa det i en container när det börjar lukta.

Nej.

Sitt eget hjärta behöver man vara så rädd om, att man låter det sitta just där kärleken växer sig starkare än vinden och större än evigheten.

Mitt i bröstetdär smärtan blir till lidande och lidandet växer till längtan.
Och där allt kan bli det allt kan vara
ett jag i relation till ett du
med ett eget hjärta

Men vad vet jag om andra människors hjärtan
kanske måste de lägga dem i varandras händer
transplantera dem
eller byta dem mot separatorer
sådana man hade i ladugårdarnas mjölkrum
för att skilja mjölken från det som skulle bli smör
det ena från det andra
och självet från jaget

Jag vet ju bara hur kärleken en gång talat så mina ögon såg något annat
inte vet jag hur andras ögon.

I sin egen syn.

….

Published in: on 24 februari, 2011 at 10:45  Comments (2)  

En dag skulle vi veta något om integritet och kärlek

– Men människorna ringer till mig. Det är faktiskt dom som ringer till mig.
sa hon uppgivet.
– Det är inte jag som bett dem.
Och så tittade hon på mig som om det var jag som bett de där människorna att ringa.
Ja sa inget. Vad ska man säga när någon berättar märkliga saker och sedan bär sig åt som om skulden ligger hos den som lyssnar?

Hon reste sig upp och såg ett ögonblick ut som om hon skulle gå. Men stannade med blicken i min och jag förstod.
Hon ville att jag skulle be henne sätta sig ner igen. Be henne stanna, be henne berätta mer och sedan…
Kanske ömka hennes situation. Förfasa mig över alla de där som ringde. Och sedan be henne stanna. Eller åtminstone återkomma redan i morgon. Och nästa dag. Och ännu nästa.

Men jag sa inget. Inget av det hon ville höra.
Så hon satte sig ner igen.
Och upprepade, att
– det var ju de andra som ringde henne och då måste hon ju lyssna på dem. Vanlig artighet kräver att man lyssnar när någon ringer. Och man kan inte bara lägga på luren. Man gör inte så.
– man gör inte så? svarade jag och tänkte, att nu vill hon få mig att känna, att det är just det jag gör. Så att jag ska få dåligt samvete om jag inte svarar.
– Nej man gör inte så. Sa hon.

Men jag svarade inte på det heller medan jag tänkte på hur i hela världen hon skulle få syn på sig själv.
Om jag skulle ha någon lämplig spegel.

Det blev tyst ett tag. Vi såg på varandra. I alla fall ville vi att det skulle se ut som om vi såg på varandra. Båda två med aningen av ett leende. Hon med sina vidöppna ögon och jag med mina som nog speglade något av den trötthet jag kämpade mot. Som om hennes ständiga kamp var så överväldigande, att också jag måste tröttna i dess närhet.
Eller om det var mitt motstånd mot hennes ständiga angrepp på min person.
Det där, att hon ville komma innanför huden. Ville ha mig runt sig, eller kanske sluka mig så jag fanns i henne som hon ville vara i mig.
Två förälskade blindstyren.
Faktiskt rös jag till lite där jag satt.
och sa
– Jag undrar vad det är vi behöver få syn på.

Hon drog efter andan, höll den ett litet, litet ögonblick, som om hon faktiskt förstod vad det var jag sa.
Och i den sortens tystnad som finns just när människor möts i en tanke hann också jag förstå något. Något litet.

Hon hade ju berättat, att andra ringde upp henne.
Hon hade sagt, att då måste hon svara.
Hon hade givit mig en kunskap om hur det känns, att inte svara. Tröttheten som överväldigar den som inte kan ge det någon begär.
Och begäret som inte går att tala om.

Så jag tänkte, att nu gäller det att orka tystnaden.
Veta sitt eget vara, utan att begära hennes svar.
Bara ge plats för den tomhet som väller kring den som slutat lyssna till sitt eget inre.
Och vänta. Tro, att i det mörkaste av allt mörker väntar ett frö av eget liv.
Ett som kommer att gro om det får det minsta lilla av hopp.

Bilden av fröet i hennes överväldigande förtvivlan var som en friskhet i det unkna intighetsträsk min egen rädsla måste slåss mot.

– Jag tänker, att här hos mig är det du som är den som ringt upp. Och jag som får ta emot det du behöver säga. Sa jag medan jag sökte orden.
– Och vi kanske får försöka höra vad du behöver säga, så att du får det sagt som du behöver säga, och så att jag hör det så att du vet att jag tagit emot det.
Idag har du berättat om hur det känns att tvingas lyssna när någon ringer upp dig. Och kanske är du rädd att jag ska känna på samma sätt och inte klara av det. Att jag ska lägga på luren, be dig gå.
Och det är ju sant att jag kommer att be dig gå. Men lika sant, att du får komma tillbaka så som vi bestämt.
Så får vi se hur vi kan förstå det du behöver berätta.

Det var inte mer den dagen. Den timmen.
En enda timme.
Ett enda liv

Vi skildes åt och vi möttes igen.
En dag skulle vi le åt det här första. Det här när någon ringer och man måste svara och det bara finns två alternativ.
Att antingen lägga på luren eller att lyssna i evighet.

En dag skulle vi veta något annat.

……..

Published in: on 22 februari, 2011 at 09:34  Kommentarer inaktiverade för En dag skulle vi veta något om integritet och kärlek  

Enkelt

Om livet bara vore.
… enkelt.
Tänkte hon och suckade djupt medan hon insåg, att det ville hon väl inte egentligen. Om enkelt var det hon tänkte. Enahanda. Förutsägbart. Lätt. Utan utmaningar och fyllt av samma sorts sysslor, samma sorts känslor och samma sorts tankar. Enkelt.

Fast hon skulle nog se till att komplicera det enkla. Lägga till något oförutsett, räkna ut något annat och tro något tredje. Bli besviken och trösta sig med något som visade sig vara ingenting.
Och så skulle allt återgå till något helt annat än det enkla.
Vad nu det var.

Bilden av en råtta på en gravsten kom för henne.
En levande råtta som såg ut som en skulpterad duva i mörkret. Och hon själv som gick förbi. Jo hon noterade den lilla skulpturen och tänkte, att det var ju konstigt att hon inte sett den förut.
Sedan hoppade den.
Och hon noterade sin egen torra hjärna. Den som konstaterade avvikelsen. Kategoriserade rörelsen och arkiverade råttans existens under bizarra händelser.

Utan en rörelse utöver de vanliga stegen mot grusgången.
Någon annan hade skrikit.
Kanske ringt till anticimex. Eller åtminstone kyrkogårdsförvaltningen.
Men hon.
Bara gick vidare. Som om inget.

Det var det där hon kallade enkelt.
Men när hon berättade om det fick hon veta annat än det enkla. Hur hon borde.
Det var då hon måste önska sig ett annat liv. Ett utan råttor. Kanske utan promenader över kyrkogårdar när skymningen fallit. Eller ens medan dagen låg på med sitt ljus.Och förresten, ingen kunde väl ändå ta det på allvar, det där med duvan som blev en råtta. Bilden av duvan. Den levande råttan.
Jo det hade hänt.
Men numera kunde hon bara berätta om det som om. Som bilden hon mindes. När det enkla.

En annan bild var bara en dröm. Den om det stora huset med alla de levande rummen.
Och kvinnorna som hade skratt i ögonen och fågelsång lindat som flätor över huvudet.
Alla de där sångerna som fyllde livet.
Så enkelt.

Så enkelt, att nog inte ens drömmen kunde bära den innerliga lyckan.
Så hon vände sig om
försökte somna utan att minnas

och tänkte, att alla drömmar måste drömmas i ensamhet
det var därför hon aldrig kunde stanna i dem
tillräckligt länge.

….

Bilder: Neil Creek, Tom Flint

Published in: on 20 februari, 2011 at 05:03  Kommentarer inaktiverade för Enkelt  

att leva med sig själv

Det var den dagen hon insåg, att hon förlorat allt.
Och då menade hon Allt.
Det uppenbara; huset med alla möbler. Allt som finns i ett hus. Kläderna, husgeråden, mattorna, lamporna. Alla fotografier och lådorna med papper.
Det lite mindre uppenbara; känslan av trä under fötterna en tidig morgon, bekräftelsen i synen av solstrålarna som silade in genom sovrumsgardinen. Den lite unkna doften av gammalt kylskåp och lyckan av att känna varmt vatten mot huden i duschen.
Allt det där hade hon förlorat, det var liksom omöjligt att låta bli att förstå.
Men det hon förstod den här dagen var något annat.

Något större än allt det där hon känt med händerna och sett med ögonen.
Mer än dofter och minnesfragment.

Det hon kallade Allt.
Som var det hon trodde på. Som var hon själv, världen och allt som fanns.

Hur det hade kunnat ske visste hon inte. Ville hon inte veta. Ljög hon sig full om. Förklarade hon sig. Dolde och gömde. Lindade in i omöjligheter och vecklade ut i oändliga rader av ord.
Hon hade ju bara gömt några flyktingar. Människor som inte hade något alls. Som var på flykt undan något så ofattbart som att det hon själv trodde var rättvisa skulle döda dem. Om hon inte gömde dem.
Hon själv mot rätten, den hon trott på.
Jo, hon hade tagit emot många, trott deras ord, låtit dem trängas i ett rum i hennes lägenhet. Flyttat dem till det lilla huset i skogen och tänkt, att hon gjort det hon måste.

Det hade alltid känts rätt.
Men nu.
Måste hon försöka förstå.

Hon själv på flykt undan.

Det var det där med att tro. En enda Gud, lovat vare Hans namn. En enda tro. Ett enda Ord och en enda sanning.
Hon hade varit så övertygad om, att himlarna och jorden bara kunde ha en enda skapare. Och att ingen enda människa kunde finnas utan att vara skapad, inget liv kunde upprätthållas utan skaparens aktiva vilja och ingen mening kunde finnas utan den kärlek som hon kallade tro.
Om skaparen av allt liv kunde ha ett namn visste hon inte.
Men älskade, att vara där namnet var större än tanken.

Hon hade gömt dem hon trodde var på flykt undan rättvisan.
Och nu hade hon förlorat Allt.
utom kärleken

Jo hon trodde först, att också kärleken.
Men vad hade hänt? Vad hade egentligen hänt?

En grupp människor.
Först en ensam man med en vädjan. En enda natt av vila.
En som kom till henne bortom de vanliga vägarna.
Skulle hon själv?
Men om hon blev lurad?
Men hans tårar. Hans ord och bilderna. Flickan som var hans fru. Det lilla barnet i farmoderns famn. Alla orden om döden och den Gud som sänt henne i hans väg.
Allt det där.
Och hon kunde inte tro annat.

En natt. En säng. En människa.
Två nätter En säng. Två människor. En enda Gud, lovat vare Hans namn.
Sju nätter, hennes hus i skogen, sju människor, en enda Gud, lovad vare Han i evighet.
Och alla bönetimmarna. Allt som talade om helig tid, heliga rum och en evig fred för folket.
Det folk som vandrar i mörker ska se ett stort ljus.
I skogen.
och ljuset kom med gryningen och i gryningen stod hon med de andra kvinnorna och kokade de renade grönsakerna tillsammans med köttet hon själv aldrig skulle smaka.

Hon lämnade dem för att vara det hon alltid varit. Svensk. Skötsam. Duktig.
Hon återvände för att vara det hon alltid längtat efter att vara. Delaktig, Älskad, Behövd.
Men böneorden var sagda på ett annat språk i en annan tid.
Hon visste sällan mer än så.
Och kvinnorna måste älska varandra för männens böners skull.

Nu ville hon inte veta mer än så.
Nu ville hon stanna i tanken om bönerna.
Det som gjorde dem till ett kött.
Men.

Det fanns andra dagar. Andra nätter och en annan verklighet.
Hon själv i en kropp hon annars använde för att leva så som hon visste var rätt.
Hon själv. Hennes kropp.
Hennes tankar och hennes ord.
Skilda från det hon visste var det rätta. Det hon bevarade där ingen kunde nå det. Inte ens hon själv.

Alltid dessa dimmor av ord.

Sanningen.
Sanningen om att bli en del av det andra kallar kriminalitet, ondska, terrorism och djupaste bortvändhet från allt som kan kallas kärlek.
Att hon själv.
Skulle vara en av dem som skulle döda för att få rätt.
En som skulle göra det möjligt
med sin kropp att
älska något som sagts så högt att det blivit sanning

Hon såg det hon inte kunde förstå
Nej.
Det var inte så att hon inte kunde förstå.

Hon såg vapnen
hon reste över gränserna med pengarna
med paketen, väskorna och det som kallades sanningen

Hon såg döden.
men förnekade det hon visste om livet

Den här dagen, när hon såg tillbaka i sitt liv. Mer än tjugo år efteråt.
Den här dagen.

Inte ens den här dagen kunde hon gråta sin skuld.
Bara leva den.
Hon hade förlorat Allt.

Nu måste hon leva med sig själv.

Published in: on 19 februari, 2011 at 09:46  Comments (1)  

förlorad individuation

Han skruvade upp musiken. Nu skull han visa dem. Alla de där olyckskorparna som kraxade om hans oduglighet. Som om han inte kunde.
Då skulle de se honom nu.
Tangoturer, salsasträckningar, underfundiga valspiruetter och de mest utsökta menuetter.
Ingen skulle kunna motstå hans charm, ja visst skulle man häpna över hur en människa utan en enda dags skolning kunde röra sig så…. ja, utsökt. Som ingen annan.

Kanske var det hans begåvning som hindrat honom från att leva ut bland andra människor. Inte kunde han förmå dem att följa honom? Vanliga människor måste följa regler och steg.
Friheten är för de begåvade.
Som han.
Så missförstådd.

-Och så ensam. Sa hon som såg något annat.
Men han tittade bara undrande på henne och ville inte tala om det.
Det var ju de andra.
De som inte förstod honom. Som inte kunde följa hans steg, hans genialitet och hans behov av utrymme.

Så var det.
Hans behov av utrymme.

Men hon som sett något annat visste, att den ensamhet han inte ville veta av stod som ett avtryck mot dem han i lönndom valt ut.
Dem han magiskt måste ladda med skuld.
Den sortens skuld som kom som dolda budskap om utvaldhet och besvikelse och som skulle ge honom makt att binda dem till sig.
För att lindra ensamheten.
som han kallade något annat

Hon såg och lät en liten aning smärta ta den plats som skulden annars ville äga.
Och hävdade sin värme medan hon sa något om det där som handlar om att det där med att finna gemenskap kan vara svårt om själva gemenskapen kränker känslan av suveränitet.
Det där som varje barn måste lära sig.
Att man måste inordna sig i verkligheten om man ska ha en chans att vara en del av den.
Och att det kan kännas som en svårartad kränkning, ja nästan som att förlora sig själv, när man måste ge upp det där att vara gudomlig.
Eller för all del genialisk.

Men han förstod inte.
Eller ville inte förstå eftersom själva förståndet då kränkte hans rätt att vara den han menade att han var.
En mycket obetydlig person kanske, men unik.
Och han menade, att hon måste förstå hur viktig hon var för honom.
Och hur oerhört betydelsefull hon kommit att bli.
För honom som var så unik, att ingen kunde mäta sig med honom. Och då kunde alltså ingen heller mäta sig med henne som stod honom nära.
Hon hade själv ställt sig där. Han hade trott… ja, nog hade hon låtit honom förstå…

Men hon vände sig bort och lät honom veta, att den som menar sig ha rätt att binda någon vid sin egen betydelse måste söka någon annan stans.
Själv hade hon valt en annan väg.
Men innan hon gick sa hon till honom, att hon kunde ta med sig hans besvikelse. Hon hade ordnat plats för den i en svart säck.
En som hon kunde ta med sig till sopstationen. Så han slapp spara den till nästa person som kom i hans väg.

Men hon fick gå tomhänt.
medan snön singlade som tomma tankar genom evigheten

Published in: on 15 februari, 2011 at 02:37  Kommentarer inaktiverade för förlorad individuation  

Nej inte tänkte hon ljuga om lyckan….

Det var alltid en annan dag det skulle bli bra. En annan dag, när allt lugnat sig, när det var varmare, när pappershögarna var ordnade, räkningarna betalda, kattmaten påfylld eller bilen äntligen hade gått igenom besiktningen.
Sedan.
Som den här dagen, när det var så oherrans kallt, att till och med hundarna vägrade gå ut.
Inte kunde det vara bra?
Nog måste man vänta till det åtminstone var lite mildare. Minus tio. Eller tre.
Innan.

Det var bara det, att när det varit minus tre då hade det snöat. Så då kunde man ju inte vara riktigt nöjd.
Och när det inte snöade var det ju halt.
Och när det inte var halt måste man passa på att göra allt man inte hinner alla andra dagar och då förstörde man ju den dagen med en massa ärenden och det blir ingen glad av. Dessutom hann man ju bara med en bråkdel av allt som måste göras innan man kanske, någon gång, skulle kunna sitta ner en hel dag och må bra.
Kan man ju inte.
När det alltid finns.

Men till sommaren.

Det är bara det, att när det är plus tjugofyra grader i skuggan kan man ju nästan inte andas. Och regnet.
Dessutom behövs det där förbannade gräset klippas.
Och de där bromsarna som bits. Myggen.
Fast ännu värre är det ju när det aldrig blir sommar. En del somrar. Blir inte. Och det ska man ju ge sig på att den här vintern kommer att följas av en sån sommar så att man aldrig får bli riktigt varm.

Man får aldrig.

Nej. Förljugna människor som tror att dom är lyckliga…. nej sån vill man ju inte bli.
Verkligen inte.

Published in: on 14 februari, 2011 at 09:33  Kommentarer inaktiverade för Nej inte tänkte hon ljuga om lyckan….  

Att ta emot ett barn

Barn gör föräldrar odödliga.
Jo, det är så. Man kan ana det i kärleken. Se det i riterna och förstå glimtar av det omöjliga när oändligheten ser ut över världen genom barnets ögon.
Inte så att någon av oss undgår döden.
Inte så att vi någonsin kan omfatta evigheten. Inte med våra sinnen och inte i tiden.
Men någonstans djupt inom varje människa lever insikten om varats oändlighet i det att varje del av en cell i varje människa har funnits innan någon enda en av oss var till.

Vi finns för att allt som redan fanns före oss ska finnas i evighet.
Vi formas av kärleken som är livet. Det som håller samman stoftet, stjärnstoftet som är våra kroppar.
Och vi talar av den visdom som andas oss.

Att våra sinnen inte förmår hela evigheten är vår längtan.
Men våra kroppar vet.

Och i det mysterium som förkroppsligas av ett nytt liv, ett nytt barn ligger gåtan som en öppen tillit.
”Se här är evigheten, här är själva livets oändlighet”
Att ta emot ett barn är att ta emot den evigheten, att för ett ögonblick falla i den oändlighet som finns till bara där vi är beroende av varandra. Fullkomligt beroende.
För att evigheten handlar om att varje del av varje cell i varje människa har funnits från begynnelsen och ska leva in i det som funnits bortom tid och rum långt innan någon av oss ännu gått ur tiden.

….

Published in: on 13 februari, 2011 at 09:41  Kommentarer inaktiverade för Att ta emot ett barn