Tystnaden och tiden

Det var tystnaden som avslöjade tiden.
Liksom tvingade den att bekänna vad den var gjord av. Mer än timmar och sekunder alltså.
Tystnaden, den där som obarmhärtigt pågår utan slut.
– Du, sa den. Du som kallar dig tid, vad är du gjord av?
Men tiden svarade inte. Som om den struntade i frågan. Eller om den kanske saknade röst.

– Men… sa jag. Hur kan du tala, du som är tystnad?

Nej jag fick inget svar. Tystnaden är ju sådan. Den tiger när någon söker fylla den med något annat.

Ändå hörde jag den än en gång tala.
– Du som menar att du kontrollerar allt, vad är du gjord av?

Och jag förstod, att det ännu en gång var en fråga ställd till tiden.
Tiden jag själv trodde jag ägde
eller som jag så ofta bråkade med, för att jag tyckte den var snål.
Jag ville ha mer.
Eller att den skulle röra sig fortare. Långsammare. Vara späckad med fyllning eller gjord av utrymme.
Ja, nog skulle det vara något, att veta vad tiden är gjord av. Dess innersta material. Själva timligheten.

Så jag sällade mig till tystnaden för att lyssna efter svaret.

Och så är det med tystnaden, att i dess inre kan inget annat finnas än tystnad. Tiden finns inte där. Den måste vänta utanför.
Så jag undrade hur svaret skulle kunna nå oss där inne.
Men tystnaden teg och undervisade mig.
Om intet som är allt
och allt som är intet
Om varat som är.
Och evigheten.

Men tiden visade sig först när jag lämnade tystnaden svarslös.
Då fann jag frågan i mitt eget inre.

– Vad är du gjord av? Frågade jag när tiden gjorde sig påmind.
– Jag är allt. svarade tiden. Utan mig finns du inte. Utan mig är du ingen, ensam och i döden.

Jo, nog kunde jag stannat där. Fallit i skräck och lagt mig naken inför sanningen om ensamheten och tidlösheten. Det eviga mörkret bortom.
Men jag hade ju hört själva tystnaden tala.
– Vem är du?
Jo jag dristade mig till att fråga. Just så.
– Vem är du?

Men tiden svarade mig inte. Kanske hade den inte tid. Kanske fann den inte ord. Eller skrämdes den av tystnaden jag funnit i mitt hjärta.
Svaret.
Mitt i min egen varelse.
Tiden är en demon gjord av mitt eget kött. Min egen rädsla och vreden när självet fastnat i begär efter något annat än det som verkligen Är.
En demon jag själv ger liv och som föder sig själv när den lämnar mig. Föder sig med andras liv, andras kroppar och andras verklighet.
Ett monster som sammanbinder människor med varandra så att kärleken fängslas i tusentals trådar spunna av rädslan som föds där illusionerna ersätter det vi älskar.

Och utan att vi förstår det har vi bytt bort relationer mot tid. Sålt kärlek för pengar och bundit oss själva vid ting som ägs av tid men förintas av evighet.

Tid är det vi själva skapat för att äga det enda vi har
som om vi kunde äga
kärleken

Annonser
Published in: on 2 februari, 2011 at 09:32  Comments (2)  

2 kommentarer

  1. Här är du storartat, kära vän. Jag vill stjärnmärka denna om och om igen. En fantastisk text – och jag läser så tydligt att du verkligen varit där. I samtalet med tid och tystnad. Jag tar mig friheten att skriva ut den för att ha den med i min meditation framöver. Tack för en strålande text.

  2. Vackert! Så förbaskat vackert!


Kommentarer inaktiverade.